Hur kan jag som patient veta att jag erbjuds den vård som har bäst vetenskapligt stöd vid depression och ångestsyndrom? För att säkerställa detta finns det nationella riktlinjer.
Nationella riktlinjer kallas de rekommendationer om vård och omsorg som Socialstyrelsen utfärdar. Riktlinjerna finns både för hälso- och sjukvården, tandvården och socialtjänsten.
Syftet med nationella riktlinjer är att stimulera användningen av vetenskapligt utvärderade och effektiva åtgärder. De ska fungera som ett prioriteringsunderlag för hälso- och sjukvården. Tanken är att skapa en god och jämlik vård för alla.
Riktlinjerna riktar sig främst till beslutsfattare och chefer inom hälso- och sjukvården, däribland politiker, regiondirektörer och privata vårdgivare i chefsbefattning. Dessa aktörer behöver känna till riktlinjerna för att kunna prioritera rätt, det vill säga veta vilka insatser som är viktigast att satsa på eller avveckla. Genom att skapa ett enhetligt beslutsstöd riktat till dem som styr vårdutbudet, ökar chansen för att de insatser med bästa vetenskapliga stöd införs på bred front, vilket gynnar alla patienter.
Rekommendationerna är även relevanta för enskilda vårdgivare som har direktkontakt med patienter. Under varje patientmöte är det dock viktigt att också beakta andra aspekter, såsom patientens önskemål och förutsättningar samt olika lagar och regler. Vårdgivarens egen kompetens att genomföra en specifik behandling blir också viktig.
Nej. Riktlinjerna fokuserar på undersökningar och behandlingar som behöver erbjudas oftare eller mindre ofta än i dag – inte på sådant som är väletablerat och redan fungerar bra. Riktlinjerna är alltså inte heltäckande. Psykisk ohälsa är ett exempel på ett område där vårdresurser är höga och insatser varierar med otillfredsställande resultat. Nationella riktlinjer för depression och ångestsyndrom har funnits sedan 2010, och nyligen publicerades riktlinjer för ätstörningar. Socialstyrelsen skapar dessa riktlinjer på uppdrag av regeringen och ansvarar för att uppdatera samt utvärdera dem.
När man talar om nationella riktlinjer brukar man oftast referera till de centrala rekommendationerna. Dessa är de riktlinjer som Socialstyrelsen bedömer som särskilt viktiga. De består av rekommendationer av en viss åtgärd för ett specifikt tillstånd. Det finns tre typer av rekommendationer:
Rekommendationer med prioritet 1 – 10 får de åtgärder som hälso- och sjukvården bör, kan eller kan i undantagsfall erbjuda. Om en åtgärd har fått en siffra mellan 1 – 3 betyder det att denna åtgärd/behandling bör vara den som erbjuds. Har åtgärden/behandlingen fått en siffra mellan 4 – 7 betyder det att det är en insats som kan erbjudas. Åtgärder/behandlingar med siffran 8 – 10 innebär att behandlingen kan erbjudas i undantagsfall.
Rekommendationen FoU får de åtgärder som inte bör utföras rutinmässigt, utan endast inom ramen för forskning och utvärdering
Rekommendationen icke-göra får de åtgärder som hälso- och sjukvården inte bör utföra alls.
I ett riktlinjepaket ingår inte bara rekommendationerna, utan även indikatorer, målnivåer och utvärderingar. Det finns även patientversioner av riktlinjerna.
För att rangordna åtgärder för hälsotillstånd bedöms svårighetsgrad, åtgärdens effekt och kostnadseffektivitet. Svår depression prioriteras högt på grund av allvarligheten. Åtgärder med starkt vetenskapligt stöd får högre prioritet. Kostnadseffektivitet prioriteras allra lägst, men kan bli den avgörande faktorn om det väger mellan två åtgärder.
Prioriteringen börjar med behovsidentifiering och expertutlåtanden baserade på forskning. En prioriteringsgrupp bedömer insatsernas prioritet och analyserar de ekonomiska och organisatoriska påföljderna för regioner och kommuner. Riktlinjerna publiceras och diskuteras på seminarier där allmänheten också kan ge synpunkter. Socialstyrelsen uppdaterar riktlinjerna regelbundet.
Riktlinjerna är endast vägledande och inte bindande. Om de åtgärder som visat sig ha bäst effekt inte erbjuds, kan däremot patientsäkerheten riskeras, vilket i sin tur kan ge upphov till anmälningar till Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO). Socialstyrelsen har nyligen fått ökade befogenheter att följa upp följsamheten till riktlinjerna eftersom implementeringen hittills visat sig vara bristfällig. Många regioner, kommuner och andra hälsoaktörer har producerat egna kunskapsstöd, vilket har resulterat i oklarheter kring vilka insatser som har bäst effekt och till att vården bli ojämlik i landet.
De nationella riktlinjerna för vård vid depression- och ångestsyndrom
För dig som är patient
ANNONS
Att upptäcka förändringar i kroppen kan väcka oro, och tanken på cancer kan kännas skrämmande. Läs mer om cancer här.
