ARFID (undvikande/restriktiv ätstörning)

• Ångest har rapporterats oftare.²

• Adhd har rapporterats oftare.²
• Autismrelaterad problematik har rapporterats oftare.²

Även kroppslig samsjuklighet har rapporterats vid ARFID. Mag- och tarmbesvär, som värk, illamående och uppblåsthet, hör till de kroppsliga besvär som har beskrivits.² Flera olika faktorer kan alltså finnas samtidigt hos samma person, och bakgrunden kan se olika ut.

Ett begränsat ätande kan påverka hur mycket näring du får i dig och därmed din allmänna hälsa. ARFID kan också påverka hur du umgås med andra.¹ Du kan till exempel undvika måltider med familjen eller andra personer.

Hos barn kan ett begränsat ätande påverka tillväxten. Svårigheterna kan också märkas som att du blir mätt före måltider eller inte har någon aptit. Förstoppning, ont i magen, magkramper eller orolig mage har beskrivits vid ARFID. Även yrsel eller svimning och muskelsvaghet kan förekomma.¹

Det är inte samma sak som att ibland vara kräsen med mat. Vid ARFID kan det begränsade ätandet påverka aptit, näringsintag och allmän hälsa. Ett selektivt ätande kan också bli värre och begränsa vilka livsmedel du kan äta.

Olika former av ARFID

Det finns tre delvis överlappande former av ARFID. Formen kan beskriva den viktigaste svårigheten, men samma person kan ha drag av flera former samtidigt.

• En form präglas av ett genomgående ointresse för mat eftersom du inte upplever någon tydlig aptit.²
• En annan form innebär sensoriskt obehag av matens egenskaper, till exempel konsistens, färg eller temperatur.²
• En tredje form innebär rädsla för negativa följder av att äta, till exempel att sätta i halsen eller kräkas efter matförgiftning.²

Formerna kan överlappa hos samma person.² En person kan till exempel ha ett långvarigt selektivt ätande och ett ihållande ointresse för mat, och senare få rädsla för nya negativa följder av att äta efter magsjuka eller att ha satt något i halsen.

När du ska söka vård

Du bör kontakta vården om du inte kan äta eller dricka. Du bör också kontakta vården vid betydande viktnedgång.¹

Vid besvär som inte kan vänta kan du söka en jouröppen mottagning.³

Vid ett livshotande tillstånd ska du i stället åka till en akutmottagning på ett sjukhus eller ringa 112.³

Utredning och undersökningar

När ett barn har matsvårigheter och du är orolig för barnets hälsa kan en läkare utreda och bedöma svårigheterna.⁴ Utredningen kan omfatta frågor om hur ätandet fungerar, vilka livsmedel som går att äta och vilka följder begränsningen har fått. Vården kan också bedöma om det finns tecken på näringsbrist eller påverkan på hälsan.

En kroppsundersökning samt blod- eller urinprov kan användas för att kontrollera allmän hälsa och näringsnivåer.¹ Vid tecken på vitamin- eller näringsbrist, eller om ett barn inte går upp i vikt som förväntat, kan prover tas och barnets tillväxt följas.

Utredningen behöver också undersöka om det finns medicinska orsaker till svårigheterna med maten, såsom allergier eller problem med mage och tarm.⁴ Om ätandet påverkas av en annan medicinsk sjukdom bedömer vården om svårigheterna är större än vad som brukar förväntas vid sjukdomen och om de behöver särskild uppmärksamhet. Tillståndet ska inte kunna förklaras bättre av en samtidigt förekommande psykisk eller kroppslig sjukdom.²

Diagnosen ARFID skiljer sig från anorexi genom att det begränsade ätandet inte ska vara kopplat till störd upplevelse av den egna vikten eller kroppen.² Det kan ibland vara svårt att skilja tillstånden åt, särskilt hos yngre personer, och därför behöver vården bedöma både ätandet och tankarna om kroppen.

En del av behandlingen kan vara successiv exponering för mat med större variation i konsistens, smak och färg.⁵ Det innebär att du tillsammans med behandlaren närmar dig sådant som är svårt att äta. Arbetssättet behöver anpassas efter dina underliggande svårigheter och kan därför se olika ut för olika personer.

Behandlingen tar tid och kräver tålamod.⁵ Det finns ingen bestämd tidpunkt när du kommer att må bättre, eftersom det varierar mellan personer. Du kan behöva fortsatt stöd från behandlingsteamet för att följa utvecklingen och se om komplikationer uppstår.

Näringsstöd och multiprofessionell vård

Om du inte får i dig tillräckligt med näring kan vården behöva ge näring på annat sätt under en period. En tillfällig sond kan användas för att ge näring genom näsan eller direkt till magsäcken eller tunntarmen.¹ Sonden gör att näring kan ges utan att den behöver passera genom munnen.

Vid näringsbrist kan en dietist hjälpa till att öka näringsintaget, till exempel med näringsdryck som komplement.⁴ Dietisten kan bedöma vad som är tillräcklig kost och föreslå alternativ som kan fungera. Näringsstödet kan ingå samtidigt som den psykologiska behandlingen.

Vården kan behöva flera olika yrkesgrupper. Ett behandlingsteam kan bestå av primärvårdsläkare, psykolog eller KBT-terapeut, gastroenterolog, logoped och specialist för komplikationer.¹ Teamet kan alltså arbeta med både kroppsliga, psykiska och praktiska delar av ARFID. Anhöriga och nätverk kring personen behöver också få stöd under behandlingen.⁵ Det kan vara särskilt viktigt när den som har ARFID är ett barn eller behöver hjälp i vardagen kring måltider. Behandlingsrekommendationerna betonar individanpassning och behandlingsteam med bred kompetens.² Olika delar av vården kan därför behöva samarbeta kring både ätandet, näringen och de svårigheter som ligger bakom.

Samtidiga diagnoser som ångest, depression och magtarmsjukdom ska behandlas parallellt med ätstörningen.⁵ Ibland kan det ändå behöva planeras i vilken ordning olika svårigheter ska hanteras, eftersom flera insatser samtidigt kan bli för mycket för familjen. En sådan planering görs tillsammans med vården.

Behandlingsrekommendationerna för ARFID bygger till stor del på fallbeskrivningar, och det behövs mer forskning för att visa hur behandlingen bäst ska utformas. Det finns ändå etablerad ätstörningsbehandling som kan vara till hjälp även vid ARFID, när den anpassas efter personens svårigheter.

Närstående och personens nätverk behöver också få stöd under behandlingen.⁵ Stödet kan hjälpa närstående att förstå ätstörningen och hitta nya sätt att hantera svårigheterna.

Att hjälpa en närstående med en ätstörning kan vara mycket påfrestande och ställa höga krav på förmågan att hantera stress och kriser.⁶ Närstående kan känna sig rädda, oroliga, arga eller ångestfyllda.

Det är viktigt att närstående kan ta hand om sina egna behov för att kunna hjälpa personen med ätstörningen. Att prata med en vän eller andra som har upplevt liknande problem kan ge bättre perspektiv på situationen.⁶

När behandlingen känns svår eller framsteg uteblir är det viktigt att prata med behandlingspersonalen. Framsteg kan utebli, ta tid och återfall kan ske, så sådana reaktioner behöver tas upp i behandlingen.⁶

Anhöriga och nätverk kring personen behöver stöd under behandlingen.⁵

Rådgivning, val och vidare hänvisning

Du kan ringa 1177 dygnet runt för sjukvårdsrådgivning. En sjuksköterska kan ge råd om var du kan söka hjälp.³

Du kan själv välja vilken vårdcentral eller öppenvårdsmottagning du vill gå till i hela landet. På 1177.se kan du hitta kontaktuppgifter till mottagningar i hela landet. När du behöver specialiserad öppenvård kan du behöva remiss.³

Vårdcentralen kan ge remiss till en annan mottagning om det behövs.³ I vissa regioner kan du kontakta BUP direkt, medan andra regioner kräver remiss.

Om du har autism kan habiliteringen i vissa fall remittera till Stockholms centrum för ätstörningar.⁴ Du kan kontakta ett lokalt habiliteringscenter för att få veta hur det fungerar där du bor.

Är ARFID samma sak som anorexi eller autism?

Vid anorexi begränsas maten på grund av en negativ kroppsbild eller en önskan att förändra kroppen. Vid ARFID är det begränsade ätandet inte kopplat till en störd upplevelse av den egna vikten eller kroppen.²

ARFID och autismspektrumtillstånd är olika tillstånd, även om vissa egenskaper kan likna varandra.¹ En person kan ha både ARFID och autismspektrumtillstånd.² Därför kan det behövas en bedömning av flera olika svårigheter när ätandet är begränsat.

Går ARFID att behandla?

Kognitiv beteendeterapi är huvudbehandlingen för ARFID.¹ Den kan hjälpa till att minska rädsla eller ångest kring mat och kan innebära att du stegvis får närma dig mat med större variation i konsistens, smak och färg.⁵

Behandlingen kan ta tid, och det finns ingen bestämd tidpunkt då alla börjar må bättre. Många gör framsteg med kombinerade behandlingsmetoder, till exempel läkemedel och kognitiv beteendeterapi.¹ Behandlingen behöver anpassas efter de specifika svårigheter som ligger bakom det begränsade ätandet.²