Behandling vid ARFID
Behandlingens mål och anpassning
Behandlingen vid ARFID fokuserar på att du ska uppnå och behålla en hälsosam vikt. Den ska också förebygga komplikationer som påverkar din allmänna hälsa.1 Därför kan behandlingen behöva omfatta både stöd för ätandet och uppföljning av kroppens näringsbehov.
Behandlingen behöver anpassas efter de underliggande svårigheterna.2 Det kan till exempel handla om rädsla eller ångest kring mat, sensoriskt obehag eller ett genomgående ointresse för att äta. Ett behandlingsteam behöver därför ta hänsyn till vilka svårigheter som påverkar just ditt ätande.
Ett helt normaliserat ätbeteende eller en normal vikt är inte alltid ett realistiskt mål vid ARFID.2 Målet kan i stället behöva vara att du får i dig tillräckligt med näring och att hälsan kan följas och skyddas. Vilka mål som är rimliga bedöms inom behandlingen.
Psykologisk behandling och gradvis exponering
Kognitiv beteendeterapi, KBT, är den huvudsakliga behandlingen för ARFID. KBT kan hjälpa dig att minska rädsla eller ångest kring mat.1 Behandlingen kan också riktas mot tankar och beteenden som påverkar din hälsa samt mot sensoriska svårigheter kring mat.
En del av behandlingen kan vara successiv exponering för mat med större variation i konsistens, smak och färg.5 Det innebär att du tillsammans med behandlaren närmar dig sådant som är svårt att äta. Arbetssättet behöver anpassas efter dina underliggande svårigheter och kan därför se olika ut för olika personer.
Behandlingen tar tid och kräver tålamod.5 Det finns ingen bestämd tidpunkt när du kommer att må bättre, eftersom det varierar mellan personer. Du kan behöva fortsatt stöd från behandlingsteamet för att följa utvecklingen och se om komplikationer uppstår.
Näringsstöd och multiprofessionell vård
Om du inte får i dig tillräckligt med näring kan vården behöva ge näring på annat sätt under en period. En tillfällig sond kan användas för att ge näring genom näsan eller direkt till magsäcken eller tunntarmen.1 Sonden gör att näring kan ges utan att den behöver passera genom munnen.
Vid näringsbrist kan en dietist hjälpa till att öka näringsintaget, till exempel med näringsdryck som komplement.4 Dietisten kan bedöma vad som är tillräcklig kost och föreslå alternativ som kan fungera. Näringsstödet kan ingå samtidigt som den psykologiska behandlingen.
Vården kan behöva flera olika yrkesgrupper. Ett behandlingsteam kan bestå av primärvårdsläkare, psykolog eller KBT-terapeut, gastroenterolog, logoped och specialist för komplikationer.1 Teamet kan alltså arbeta med både kroppsliga, psykiska och praktiska delar av ARFID. Anhöriga och nätverk kring personen behöver också få stöd under behandlingen.5 Det kan vara särskilt viktigt när den som har ARFID är ett barn eller behöver hjälp i vardagen kring måltider. Behandlingsrekommendationerna betonar individanpassning och behandlingsteam med bred kompetens.2 Olika delar av vården kan därför behöva samarbeta kring både ätandet, näringen och de svårigheter som ligger bakom.
Samtidiga diagnoser som ångest, depression och magtarmsjukdom ska behandlas parallellt med ätstörningen.5 Ibland kan det ändå behöva planeras i vilken ordning olika svårigheter ska hanteras, eftersom flera insatser samtidigt kan bli för mycket för familjen. En sådan planering görs tillsammans med vården.
Behandlingsrekommendationerna för ARFID bygger till stor del på fallbeskrivningar, och det behövs mer forskning för att visa hur behandlingen bäst ska utformas. Det finns ändå etablerad ätstörningsbehandling som kan vara till hjälp även vid ARFID, när den anpassas efter personens svårigheter.
