Triggerfinger

Triggerfinger, som även kallas springfinger eller stenoserande tendovaginit, innebär att man får en lokal svullnad som gör att fingret hakar upp sig i vissa lägen. Oftast drabbas ett finger på den hand du använder mest påverkas, som tummen och pekfingret. Men tillståndet kan uppträda i alla fingrar och ibland i flera fingrar samtidigt.

Sjukdomen kan drabba alla människor men är något vanligare hos kvinnor i medelåldern. Triggerfinger drabbar också i högre utsträckning diabetiker och reumatiker.

Triggerfinger kännetecknas i regel av smärta i handflatan vid basen av ett finger. Vanliga symtom vid triggerfinger är:

• fingerstelhet, ofta på morgonen
• ett smärtsamt klick som uppstår när du böjer eller sträcker ut det drabbade fingret
• en knöl i handflatan vid basen av det drabbade fingret
• svårigheter att sträcka ut fingret igen
• ömhet eller en knöl i handflatan vid basen av det drabbade fingret
• att fingret fastnar i en böjd position och sedan plötsligt hoppar tillbaka
• att fingret låser sig i en böjd position så att du inte kan räta ut det.

Symtom hos barn kan till exempel vara:

• att tummen låser sig i ett böjt läge
• svårigheter att sträcka på tummen.

Den egentliga orsaken är inte helt fastställd men symptomen har sin förklaring i anatomin. Triggerfinger uppstår när den drabbade fingrets senskida blir irriterad och inflammerad. I vissa fall kan tillståndet utlösas av belastning eller tryck på senan, till exempel vid upprepade gripningsrörelser. Tillståndet kan också uppstå som en komplikation efter operation för karpaltunnelsyndrom.

Det finns ett antal kända riskfaktorer som ökar risken att drabbas som till exempel:

• kön, tillståndet är vanligare bland kvinnor
• vissa hälsoproblem som diabetes och reumatism
• vissa yrken som kräver repetitiva handrörelser.

Triggertumme kan i sällsynta fall vara medfödd och barnet kan då inte sträcka tummen.

Det finns några saker du kan göra själv om du drabbats av triggerfinger, till exempel:

• använd en skena på natten för att hålla det drabbade fingret i ett uträtat läge (efter rekommendation av din läkare)
• använd receptfria smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel, för att lindra eventuell smärta
• vila och försök att undvika aktiviteter som kräver upprepade grepp, tills dina symtom förbättras.

Triggerfinger kan gå tillbaka av sig självt, men du kan behöva behandling om besväret kvarstår. Några vanliga behandlingsmetoder är:

Kortisonspruta omkring den svullna senan – är den mest vanliga behandlingen och det är oftast effektiv för ett år eller mer i de flesta som behandlas. God effekt av kortison uppnås i cirka 80 % av fallen.

En fingerskena – används för att räta ut fingret. Du får ofta ha skenan under några veckor.

Inflammationsdämpande läkemedel – används ibland i kombination med fingerskena.

Du kan också få träffa en arbetsterapeut som hjälper dig med rörelser och/eller avlastning. Här på Vården.se kan du läsa mer om arbetsterapi och besök hos arbetsterapeut.

I sällsynta fall kan du behöva opereras, till exempel om du har mycket stora besvär och kortisonspruta inte hjälpt. Operationen innebär att man gör ett litet snitt i handflatan och att senan separeras från senskida, vilket leder till att senan kan glida bättre. Ingreppet sker i så kallad dagkirurgi, vilket betyder att du i regel kan åka hem några timmar efter att operationen är avslutad. Du kan läsa mer om detta i vår guide om handkirurgi.

Diagnos sätts efter en undersökning. Du kan kontakta din vårdcentral för en första bedömning. I de flesta fall gör läkaren en utredning och påbörjar därefter en behandling. Läkaren kan vid behov, remittera dig till ortoped eller handkirurg.

Du bör söka vård om något av följande stämmer in på dig:

• du känner dig stel, har domningar eller smärta i en fingerled
• du inte kan räta ut eller böja ett finger.

Sök genast vård om din fingerled är varm och inflammerad. Detta kan vara ett tecken på infektion.

• Vårdcentral
• Ortoped
• Handkirurg
• Arbetsterapeut

Kan  triggerfinger behandlas av nätläkare?

En nätläkare kan hjälpa till med rådgivning och bedömning av symtom. Vid behov kan en nätläkare hänvisa dig vidare för fortsatt utredning och behandling.