ARFID (undvikande/restriktiv ätstörning)

ARFID (Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder) är en ätstörning där en person undviker viss mat eller äter mycket begränsat, men utan koppling till kroppsideal eller rädsla för viktuppgång. Det kan bero på obehag kring smak och konsistens, rädsla för att sätta i halsen eller negativa matupplevelser. Tillståndet drabbar både barn och vuxna och kan leda till näringsbrist, viktminskning och sociala svårigheter vid måltider.

Bra att veta om ARFID

• ARFID skiljer sig från andra ätstörningar genom att det inte handlar om kroppsideal eller rädsla för viktuppgång.
• Rädslan kan istället bottna i oro för att sätta i halsen, få kväljningar eller uppleva obehag av viss typ av mat (konsistens, doft, temperatur).
• Det kan leda till näringsbrist, viktminskning eller sociala problem kring gemensamma måltider, eftersom den drabbade kanske undviker att äta i andras sällskap eller har ytterst få ”godkända” livsmedel.

“Är ARFID samma sak som anorexia nervosa?”

Svar: Nej, ARFID och anorexia är olika tillstånd, då ARFID inte främst handlar om rädsla för viktuppgång eller kroppsstorlek.

Vad är ARFID?

ARFID (Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder) är en relativt ny diagnos i den medicinska litteraturen, men själva problembilden har funnits länge under olika benämningar. Begreppet introducerades tydligare i diagnosmanualen DSM-5 för att skilja denna störning från andra mer välkända ätstörningar som anorexia och bulimi. Gemensamt för alla med ARFID är en mycket selektiv eller begränsad kosthållning, men skälen till detta är bredare än bara smakpreferenser.

Vid ARFID saknas ofta det klassiska inslaget av oro för kroppsvikt eller kroppsform som ses vid anorexia eller bulimia. Istället kan personer med ARFID uppleva ett kraftigt obehag inför att äta viss mat, eller vara rädda för att matintaget ska leda till oönskade kroppsliga sensationer såsom illamående, kväljningar eller att maten fastnar i halsen. Vissa personer upplever en sensorisk överkänslighet för specifika smaker, lukter, färger eller konsistenser, vilket i sin tur gör att de undviker mycket av den mat som annars är vanlig. Dessutom kan ARFID triggas av tidigare negativa upplevelser, till exempel om man någon gång satt i halsen eller kräktes efter en viss måltid.

Denna undvikande strategi kan snabbt bli en återkommande cirkel av rädsla, ångest och restriktivt ätande. Personer med ARFID kan därför leva på ett mycket begränsat antal ”säkra” livsmedel, vilket i längden kan leda till allvarliga brister på vitaminer, mineraler och proteiner som kroppen behöver. Barn kan visa tecken på tillväxthämning och vuxna kan tappa vikt eller uppleva kraftig trötthet, koncentrationssvårigheter och andra hälsoproblem som följd.

Det är också vanligt att sociala situationer som involverar mat blir påfrestande, då man oroar sig för att inte kunna äta samma mat som andra eller för att bli ifrågasatt. Det kan i sin tur leda till undvikande av sociala sammanhang, ensamhetskänslor eller konflikter i familjen. ARFID är alltså inget lättvindigt ”kräset beteende”, utan kan ha komplexa rädslor och mekanismer bakom sig. Samtidigt är det fullt möjligt att få behandling och stöd, och utsikterna att förbättra eller normalisera ätandet är goda med rätt insatser.

Det finns olika faktorer som kan bidra till att en person utvecklar ARFID. Det är vanligt att flera omständigheter samverkar, och att tillståndet får fäste över tid. Generellt kan man dela upp orsaker i interna och externa faktorer:

Interna faktorer

• Rädsla för obehag eller skada: Vissa personer utvecklar ARFID efter att ha upplevt en traumatisk händelse kopplad till maten, till exempel en allvarlig kvävningskänsla eller kraftigt illamående som upplevdes skrämmande. Denna upplevelse kan sätta sig djupt och skapa en överdriven rädsla för att äta samma mat igen.

• Sensorisk överkänslighet: Personer med ARFID kan ha en stark motvilja mot konsistenser, dofter, smaker eller temperaturer. Denna sensoriska känslighet kan i vissa fall vara kopplad till neuropsykiatriska diagnoser, såsom autism eller ADHD, men kan också förekomma utan andra diagnoser.

• Ångestproblematik: ARFID kan uppträda tillsammans med andra ångesttillstånd, vilket gör att rädslan för viss mat får extra starkt fotfäste. Även om det inte alltid finns en formell ångestdiagnos kan hög inre stress och oro försämra tillståndet.

• Genetisk sårbarhet: Även om mer forskning behövs, finns indikationer på att vissa har en medfödd sårbarhet som kan göra dem mer benägna att utveckla ätstörningar eller sensoriska störningar kring mat.

Externa faktorer

• Tidiga matupplevelser: Om en person, i synnerhet ett barn, upprepade gånger har haft negativa upplevelser kring mat – exempelvis tvingats smaka något obehagligt – kan detta plantera en långvarig rädsla eller motvilja. Miljön runtomkring kan förstärka eller mildra dessa reaktioner.

• Omgivningens reaktioner: Kommentarer från föräldrar, syskon, vänner eller andra vuxna kan förstärka rädslan och känslan av skam. Om reaktionen på att barnet inte äter är straff, skäll eller intensiv tjat kan det spä på undvikandet ytterligare.

• Kulturella eller religiösa matvanor: Ibland kan kulturella regler kring mat, eller strikt hållna måltidsmiljöer, bidra till att maten förknippas med stress. Om man hela tiden känner press på att äta en viss typ av mat kan det trigga eller förvärra en redan existerande känslighet.

• Brist på variation i kosten: Några individer växer upp med en mycket liten variation av livsmedel, vilket kan göra steget till att prova ny mat större och mer skrämmande. När oron väl uppstår är det lätt att fastna i ett mönster där samma få rätter upprepas om och om igen.

Att komma ihåg är att ARFID inte är något man väljer av bekvämlighet. Det är ofta en blandning av genuin rädsla, obehag och ångest som är involverad. För den drabbade kan mat – som är något vardagligt och nödvändigt – istället bli förknippat med obehag eller till och med panik.

Symtombilden kan variera från person till person, men det finns några vanliga tecken som kännetecknar ARFID. Dessa kan yttra sig såväl fysiskt som psykiskt och socialt:

• Mycket begränsat matintag: Det tydligaste tecknet är en extremt selektiv kost. Personen kanske bara äter några få rätter, och tar sällan eller aldrig in nya livsmedel i sin kost. Det kan handla om att endast acceptera mat med en viss färg eller konsistens.

• Undvikande av måltidssituationer: Det är vanligt med stress eller ångest kring måltider. Personen kan tacka nej till sociala sammanhang där mat är i fokus, exempelvis middagsbjudningar eller skollunch, av rädsla för att behöva äta ”fel” mat eller bli ifrågasatt.

• Rädsla för att svälja eller sätta i halsen: Vissa upplever en stark oro för att maten ska fastna i halsen eller leda till kväljningar. Detta kan göra att de tuggar maten extremt noggrant, skär i mikroskopiska bitar eller undviker fast föda helt.

• Viktminskning eller utebliven förväntad viktuppgång (hos barn): På grund av den begränsade kosten kan det bli svårt att få i sig tillräckligt med energi och näring. Hos barn kan det märkas som att tillväxtkurvan planar ut. Hos vuxna kan oönskad viktminskning och näringsbrist uppstå.

• Brist på energi och koncentrationssvårigheter: Med otillräcklig näring är det inte ovanligt att känna sig trött, yr eller ha svårt att fokusera. En obalanserad kost kan också påverka humör och ork, vilket kan leda till daglig matthet eller irritabilitet.

• Fysiska tecken på näringsbrist: På längre sikt kan vitamin- och mineralbrist leda till problem med hud, hår, naglar, immunförsvar och andra kroppsfunktioner. I vissa fall kan blodbrist eller andra mätbara avvikelser uppstå.

• Sociala problem: Då mat ofta är en del av det sociala livet kan den drabbade uppleva skam och utanförskap. Det kan bli jobbigt att äta tillsammans med andra eller gå på restaurang, vilket ibland leder till att man drar sig undan sociala aktiviteter.

När ska du söka vård för ARFID?

Det är viktigt att ta ARFID på allvar, eftersom långvariga ätstörningar eller kraftigt begränsade matvanor kan leda till allvarliga näringsbrister och andra negativa konsekvenser. Du bör överväga att kontakta vården om du eller någon nära dig:

• Märker en påtaglig viktminskning, eller om ett barns vikt- och längdutveckling stannar av.
• Upplever kraftig oro, ångest eller panik inför mat.
• Har en mycket ensidig kost och visar tecken på näringsbrist (trötthet, nedsatt immunförsvar, koncentrationssvårigheter).
• Undviker sociala sammanhang på grund av rädsla eller obehag kopplat till maten.
• Inte ser någon förbättring trots att man försökt introducera nya livsmedel eller mildra rädslan.

Om du eller en närstående upplever dessa problem är det viktigt att ta kontakt med exempelvis en vårdcentral, psykiatrisk mottagning eller en ätstörningsspecialist. Målet är att i tid fånga upp problemet och påbörja insatser för att minska de negativa följderna. Ju tidigare man gör något, desto enklare brukar det vara att bryta mönstret.

Det finns flera olika behandlingsalternativ vid ARFID, och vad som passar bäst kan variera från person till person. Kombinationen av medicinsk, psykologisk och näringsmässig vägledning är ofta mest effektiv.

• Näringsstöd och medicinsk uppföljning
  Eftersom det kan finnas risk för näringsbrist och viktproblem är en viktig del av behandlingen att se till att personen får i sig tillräckligt med energi, vitaminer och mineraler. En läkare eller dietist kan bedöma vilka kosttillskott som behövs samt övervaka vikt och eventuella brister.

• Psykoterapi
  Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en vanlig och forskningsbaserad metod för att behandla ätstörningar och ångesttillstånd. Terapin kan hjälpa personen att identifiera och utmana rädslofyllda tankar kring mat. Exponeringsterapi, där man stegvis övar på att hantera nya livsmedel i en trygg miljö, kan vara särskilt användbar.

• Sensorisk träning
  För individer med stark sensorisk känslighet, som obehag för specifika konsistenser eller lukter, kan särskilda träningsprogram eller terapi inriktad på sensorisk integration vara till hjälp. I dessa interventioner närmar man sig nya konsistenser i ett lugnt tempo, ibland under lekfulla former (särskilt med barn).

• Psykoedukation
  Det är viktigt att både den drabbade och anhöriga förstår vad ARFID är, och hur man kan stötta i vardagen. Genom att öka kunskapen kring tillståndet minskar man känslan av skuld och skam, och man får verktyg att hantera måltider på ett mindre konfliktfyllt sätt.

• Gruppbehandling och familjestöd
  Gruppbehandlingar, där personer med liknande erfarenheter träffas, kan ge ett stort stöd. Familjeterapi kan också vara betydelsefull, särskilt om den drabbade är ett barn eller en ungdom. Då kan familjen tillsammans lära sig strategier för hur måltider ska genomföras och hur man bygger upp en stöttande miljö.

• Läkemedel
  Det finns inget specifikt läkemedel för ARFID, men ibland kan läkemedelsbehandling av samtidig ångest eller depression vara en pusselbit i helheten. Detta bör ske i samråd med läkare och psykiatrisk expertis.

Vägen ur ARFID kan vara utmanande, men med rätt stöd och behandlingsmetoder är det möjligt att stegvis återerövra en mer flexibel och balanserad relation till mat. Varje framsteg räknas, även om de kan verka små i början.

• Vårdcentral
• Ätstörningsmottagningar
• Barn- och ungdomspsykiatri (BUP)
• Ungdomsmottagning
• Psykolog och psykoterapeut
• Dietist
• Arbetsterapeut

Det är inte ovanligt att man behöver stöd från flera håll samtidigt. En kombination av medicinsk uppföljning, psykologiskt stöd och näringsmässig vägledning är ofta nyckeln till framgångsrik behandling.

Även om professionell hjälp är viktig för att hantera ARFID, finns det en del saker du kan göra själv (eller tillsammans med en närstående) för att stötta processen:

• Håll koll på näring och vätska: Se till att du får i dig tillräckligt med vätska och energitäta livsmedel som du tolererar. I vissa fall kan smoothies eller andra drycker vara lättare att börja med, om fast föda känns svår. Låt målet vara att gradvis utöka matintaget, men pressa dig inte så hårt att ångesten ökar.

• Skapa en trygg måltidsmiljö: Att äta i en lugn, avslappnad miljö kan minska stressen kring måltider. Undvik hård kritik eller tvång; försök istället fokusera på att göra måltidsstunden så positiv som möjligt.

• Ta små steg: Försök gradvis introducera nya livsmedel genom att börja med små smakprov. Det kan vara lättare att acceptera en ny sås eller krydda på en redan ”säker” maträtt än att byta ut rätten helt. Små steg kan kännas mer hanterbara och minska risken för ångestpåslag.

• Skapa tydliga men flexibla rutiner: Ha regelbundna måltider och mellanmål för att motverka oplanerat småätande eller lång fasta. Men ge samtidigt utrymme för anpassning efter dagsform, särskilt om du är i en period av hög ångest.

• Uppmärksamma framsteg: Fira även små vinster. Det kan vara att du provade en ny konsistens eller lyckades äta något nytt en gång under veckan. Positiv uppmuntran, snarare än fokus på ”misslyckanden”, hjälper till att ge motivation att fortsätta försöka.

• Var öppen mot nära och kära: Förklara gärna för familj och vänner hur du upplever maten och vad som hjälper eller stjälper dig i matsituationer. Ofta kan omgivningen stötta bättre när de förstår bakgrunden till din rädsla eller motvilja.

Hur kan du förebygga ARFID?

Att helt ”förhindra” ARFID kan vara svårt, särskilt om det finns en genetisk eller sensorisk sårbarhet. Men det finns saker du kan göra för att minska risken att selektivt ätande utvecklas till ett mer allvarligt tillstånd:

• Introducera mångsidig kost tidigt
  Om du har barn, uppmuntra dem att prova nya smaker och konsistenser i små steg. Tillåt utforskning och lek med maten, istället för att framtvinga måltider under stress eller hot.

• Var uppmärksam på tecken
  Notera om du själv eller en närstående börjar undvika fler och fler livsmedel, eller om rädslan kring mat ökar. Agera tidigt genom att söka råd från sjukvården eller en dietist.

• Undvik att skuldbelägga
  Skuldbeläggning, hot eller hård press vid matbordet kan spä på oron. Försök istället ta upp rädslan på ett öppet och icke-dömande sätt. Fråga om vad som känns obehagligt eller svårt, och hur du kan hjälpa.

• Håll regelbundna måltider
  Oregelbundna måltider kan öka stressen, särskilt om du redan har en oro kring mat. Att äta på förutsägbara tider med en varierad meny kan göra det lättare att behålla en stabil grund.

• Arbeta med psykologisk trygghet
  Försök skapa en generell trygghet kring mat, genom att uppmuntra till diskussioner om smakpreferenser och att sätta ord på obehag. Är man öppen för samtal kan tidiga tecken på oro eller ångest fångas upp snabbare.

• Anorexi – Orsak, symtom och behandling
  Till skillnad från anorexi, där viktminskning ofta är ett mål, handlar ARFID mer om en begränsad kost på grund av sensoriska eller psykologiska faktorer.
• Bulimi – Orsak, symtom och behandling
  Till skillnad från bulimi, där hetsätning och kompensatoriska beteenden förekommer, präglas ARFID av undvikande av mat snarare än en rädsla för viktuppgång.
• KBT (kognitiv beteendeterapi) – behandling
  KBT används ofta vid ARFID för att arbeta med matrelaterade rädslor, undvikandebeteenden och sensoriska känsligheter.

1. Är ARFID bara ett annat ord för att vara kräsen?
   Nej, ARFID innebär en djupare rädsla eller obehag kring mat och kan leda till näringsbrist och andra allvarliga följder.

2. Kan vuxna också drabbas av ARFID?
   Ja, även om ARFID ofta upptäcks hos barn, kan det kvarstå eller börja i vuxen ålder. Det är viktigt att söka hjälp oavsett ålder.

3. Kan jag bota ARFID på egen hand?
   Det kan vara svårt att helt hantera ARFID utan professionellt stöd, särskilt om rädslan är stark eller om du redan lider av näringsbrist. Men du kan ta små steg själv för att minska ångest och få lite variation i kost.

4. Hur snabbt kan man se resultat av behandling?
   Det varierar. En del märker förbättring redan efter några veckors stöd, medan andra behöver längre tid. ARFID är ofta komplext och kan kräva kontinuerligt arbete.

5. Är ARFID kopplat till andra diagnoser som autism?
   Det finns en överrepresentation av sensoriska svårigheter hos personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men det betyder inte att alla med ARFID har en annan diagnos.

6. Måste jag gå upp i vikt för att bli frisk från ARFID?
   Om du har undervikt är det viktigt att försöka återfå en hälsosam kroppsvikt. Men fokus i behandlingen är också att minska rädslan och ångesten, samt se till att du får i dig tillräckligt med näring.

7. Kan ARFID försvinna av sig självt när barnet blir äldre?
   Vissa barn blir naturligt mindre kräsna med åren, men om rädslan eller ångesten är stark kan ARFID kvarstå och kräva behandling.