Tourettes syndrom

Tourettes syndrom är en utvecklingsneurologisk avvikelse som innebär att man har upprepade, plötsliga rörelser och läten som kallas tics. Det kan vara både motoriska och vokala tics, som till exempel ansiktsryckningar samt olika ljud.

Varför förknippas tourettes syndrom med svordomar och obscena gester?

Många förknippar Tourettes syndrom med ofrivilliga utbrott av fula ord eller socialt opassande kommentarer. Detta kallas för koprolali och innebär en ofrivillig tendens att använda fula ord eller svordomar. Den fysiska motsvarigheten, som visar sig genom obscena gester, kallas för kopropraxia. Men det är långt ifrån alla som har Tourettes syndrom som utvecklar koprolali eller kopropraxia.

Hur är det att leva med tourettes syndrom?

Personer med Tourettes syndrom är ofta mycket kreativa, intelligenta och har mycket energi. Många klarar sig bra både privat och i arbetslivet. Tourettes syndrom har olika grader av symptom. Vissa personer med Tourettes syndrom har inte så stora problem med tics, medan andra har det svårare. Det är även vanligt att ha mer eller mindre tics i olika perioder. Tourettes syndrom påverkan i det dagliga livet kan därför variera. Men det är många som upplever skolstarten som svår och man kan behöva hitta ett anpassat arbetssätt som fungerar. Det är viktigt att omgivningen är förstående och har kunskap om Tourettes syndrom, detta för att kunna bidra med rätt stöd i vardagen.

Tourettes yttrar sig som ofrivilliga tics i olika delar av kroppen. Symtomen uppkommer oftast kring sjuårsåldern, men kan debutera både senare och tidigare i livet och brukar börja med tics i ansiktet. Det kan till exempel vara överdrivna blinkningar, ryckningar och grimaser. De vokala ticsen uppträder oftast senare och börjar som snusningar och harklingar, men kan sedan utvecklas till ljud och ibland hela meningar.

Det är ännu inte helt klarlagt vad som orsakar Tourettes syndrom. Men troligen är det en kombination av ärftliga och miljömässiga faktorer som orsakar syndromet. Tourettes syndrom är delvis ärftligt och i många fall har någon familjemedlem eller nära släkting också Tourettes syndrom.

Hur vanligt är tourettes syndrom?

Ungefär en halv till en procent av alla barn i skolåldern har symptom på Tourettes syndrom.

Det är viktigt att omgivningen är förstående och känner till att Tourettes syndrom är en sjukdom som ett barn själv inte rår över, så att beteendet inte missförstås. Som förälder bör undvika att tjata eller bli arg, då detta kan förvärra situationen. Du bör också informera och prata med skolan, så att ditt barn kan få pauser och en lugn samt anpassad skolmiljö- utifrån barnets behov.

Om ticsen inte utgör ett hinder i vardagen behövs ingen behandling. Men i svårare fall, om ticsen påverkar ditt barn väldigt negativt används kognitiv beteendeterapi och medicinsk behandling. Det finns idag olika behandlingsmetoder.

Terapi – Barn med Tourettes syndrom kan få psykologisk behandling med kognitiv beteendeterapi, KBT. Till exempel om ticsen gör det svårt för barnet att klara vardagen eller om barnet själv upplever ticsen som väldigt jobbiga.

Habit-Reversal – En form av kognitiv beteendeterapi som är anpassad till behandling vid Tourettes syndrom. HRT, eller Habit Reversal Training är en KBT-metod som utvecklades redan på tidigt 1970-tal för nervösa vanor och tics.

Läkemedelsbehandling – I svårare fall kan barnet få behandling med läkemedel. Det kan bli aktuellt om barnet  har en omfattande funktionsnedsättning eller har stora svårigheter i det vardagliga livet. Tourettes syndrom behandlas främst med antipsykotiska läkemedel.

Om du misstänker att ditt barn har tourettes syndrom kan du ta upp det vid kontakt med barnavårdscentral (BVC). Tourettes brukar oftast upptäckas tidigt runt sjuårsåldern och det är viktigt att sätta en diagnos så tidigt som möjligt, då personer med Tourettes syndrom lätt kan missuppfattas. Genom en tidig diagnos kan man också få rätt hjälp därmed möjlighet att utvecklas på bästa sätt. Ofta görs en basutredning som innebär att barnet får träffa psykolog, läkare och pedagog. Om barnets svårigheter bedöms vara stora kan barnet remitteras till en barnspecialistmottagning eller barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning (BUP).

Om barnet är i skolåldern ska du kontakta skolans elevhälsa. Tonåringar kan också ta direkt kontakt med en ungdomsmottagning.

• Barnavårdscentral

• Ungdomsmottagning 

• Psykiatriker

• Psykolog

• Psykoterapeut