Pneumokockinfektion är en infektion som orsakas av bakterien pneumokock, även kallad Streptococcus pneumoniae, och kan vara lindrig eller allvarlig. Antibiotika används för att behandla de flesta pneumokockinfektioner, och vid en lindrig infektion kan man börja känna sig bättre kort efter behandlingsstart.
Pneumokocker är bakterier som främst finns i näsan och svalget.1 De kan finnas där även hos friska personer, särskilt hos barn.2 Det betyder att en person kan bära på pneumokocker utan att ha symtom. Pneumokocker kan ändå orsaka infektioner hos både barn och vuxna.
Pneumokocker är en av de vanligaste orsakerna till bakteriella luftvägsinfektioner. Bakterierna är det vanligaste smittämnet bakom flera infektioner i luftvägarna. Sjukdomar som orsakas av pneumokocker finns över hela världen.2
Det finns över 100 olika typer av pneumokocker.2 Typerna kallas också serotyper. Olika vaccin skyddar mot olika många typer av pneumokocker, och vaccin ger skydd mot vissa typer av bakterien.
Pneumokocker kan spridas när en person hostar eller nyser, eller genom nära kontakt.2 Små barn kan bära på pneumokocker under längre tid än äldre barn och vuxna. Bärarskap utan symtom är vanligt, vilket gör att tiden från smitta till sjukdom kan variera.
Pneumokocker kan orsaka flera olika sjukdomar. Infektionerna kan vara lindriga, men bakterierna kan också orsaka allvarliga infektioner.2
Lunginflammation, öroninflammation och bihåleinflammation hör till de vanligaste infektionerna som pneumokocker orsakar. Hjärnhinneinflammation och blodförgiftning är allvarliga infektioner som kan uppstå när bakterierna sprids till andra delar av kroppen.
Pneumokocker kan också orsaka en infektion som börjar som en komplikation till en virusinfektion i de övre luftvägarna, till exempel i samband med influensa. Pneumokockinfektioner behandlas vanligtvis med antibiotika.2
Personer i alla åldrar kan få pneumokockinfektioner.1 Infektionerna kan förekomma hos både barn och vuxna och kan ge olika sjukdomar beroende på var i kroppen infektionen uppstår.
Pneumokockinfektioner är vanligast hos barn yngre än två år och personer äldre än 65 år.1 Små barn blir oftare bärare av pneumokocker under längre tid än äldre barn och vuxna.2 Infektioner hos små barn och äldre personer kan vara allvarliga, även om pneumokocker också kan orsaka lindrigare sjukdomar som öroninflammation och bihåleinflammation.
Pneumokockinfektion orsakas av bakterien pneumokock, som också kallas Streptococcus pneumoniae.2 Pneumokocker är ett av de vanligaste smittämnena som orsakar infektioner i luftvägarna. Det finns över 100 olika typer av pneumokocker.
Pneumokocker förekommer ofta i näsa och svalg hos friska personer, framför allt hos barn. Att vara bärare betyder att bakterien finns i näsan eller svalget utan att personen behöver vara sjuk. Bärarskap utan symtom är vanligt.2
Små barn kan vara bärare av pneumokocker i en till flera månader.2 Äldre barn och vuxna bär oftare bakterien under en till ett par veckor. Små barn blir alltså oftare bärare under längre tid än äldre barn och vuxna.
Pneumokocker sprids som droppsmitta när en person hostar eller nyser.2 Bakterierna kan då spridas från vätskedroppar från luftvägarna. Nära kontakt kan också föra bakterien vidare, exempelvis på en förskola.
Symtomen vid pneumokocker varierar beroende på var i kroppen infektionen finns och hur allvarlig den är.3 Lindrigare infektioner kan ge flera olika besvär, medan allvarliga infektioner kan påverka hela kroppen.
Vid läkarbesöket går vårdpersonalen igenom din sjukdomshistoria och frågar om dina symtom. En fysisk undersökning ingår också i utredningen. Beroende på symtomen kan undersökningen till exempel innebära att vårdpersonalen tittar i öronen, näsan eller ögonen. Undersökningen görs tillsammans med uppgifter om din sjukdomshistoria och dina symtom. Det kan ibland räcka för att upptäcka en lindrig infektion. Om vårdpersonalen behöver mer information kan ytterligare tester rekommenderas.3 Vilka tester som passar beror på var infektionen finns och vad som behöver uteslutas.5
Ibland kan en fysisk undersökning räcka för att ställa diagnos vid en lindrig infektion. När pneumokocker misstänks bedömer vårdpersonalen också vilka tester som behövs för att utesluta andra sjukdomar och ställa diagnos.3 Vilka undersökningar som görs beror på var i kroppen infektionen finns.5
Följande tester kan användas i utredningen:
Pneumokockinfektioner behandlas med antibiotika.1 Antibiotika används för att behandla de flesta pneumokockinfektioner, men vilken behandling som behövs beror på infektionens svårighetsgrad och var i kroppen den finns.3
Pneumokockinfektioner är i regel lätta att behandla med penicillin.2 Det gäller särskilt när bakterien är känslig för penicillin. Vid en lindrig infektion kan du börja känna dig bättre kort efter att antibiotika har startats.3
Vissa pneumokocker har utvecklat resistens mot penicillin. Det betyder att penicillin inte fungerar mot dessa bakterier. Penicillinresistenta pneumokocker är ofta även resistenta mot ett eller flera andra vanliga antibiotika. Vid en infektion som orsakas av penicillinresistenta pneumokocker kan andra antibiotika än penicillin behöva användas.2
Vid en lindrig pneumokockinfektion kan du få rådet att dricka mycket vätska.3 Det kan hjälpa dig att få i dig tillräckligt med vätska medan du är sjuk.
Smärtstillande läkemedel kan också rekommenderas vid en lindrig infektion.3 Följ den information du får av vårdpersonalen om vilket läkemedel som passar dig.
Mycket vila kan vara en del av egenvården.3 Försök att ge kroppen möjlighet att återhämta sig medan infektionen pågår.
Om du redan har fått behandling för en pneumokockinfektion behöver egenvården kombineras med den behandling som vårdpersonalen har ordinerat. Pneumokockinfektioner behandlas med antibiotika.1
Pneumokocker kan spridas när en person hostar eller nyser, och nära kontakt kan också föra smittan vidare. När du är sjuk kan du därför minska smittspridningen genom att stanna hemma från andra.
Om du har frågor om pneumokocker eller behöver sjukvårdsrådgivning kan du kontakta 1177. Besök 1177.se, logga in för personliga e-tjänster eller ring 1177 för sjukvårdsrådgivning.1 På 1177 kan du också hitta information om vård och mottagningar.
En läkare kan hjälpa dig att bedöma vad som gäller för dig, till exempel om du är osäker på vaccination. En sjuksköterska eller läkare ger dig vaccinet med en spruta. Regional information kan hjälpa dig att hitta rätt plats för vaccination mot pneumokocker. Välj region högst upp på sidan. Då får du rätt information om vad som gäller där du är.1
Inför kontakten kan det vara bra att skriva ner dina frågor, så att du får den information du behöver. Du ska få vara delaktig i din vård. För att kunna vara det behöver du förstå informationen som du får av vårdpersonalen.1 Ställ frågor om det behövs.
Du kan få hjälp av en tolk om du inte pratar svenska. Du kan också få hjälp av en tolk om du till exempel har en hörselnedsättning.1 Det kan göra det lättare att förstå informationen och ställa frågor under kontakten med vården.
Det finns två typer av pneumokockvaccin: konjugatvaccin och polysackaridvaccin.6 Vaccinerna skyddar mot vissa typer av pneumokocker, och olika konjugatvaccin ger skydd mot olika många typer.2 Konjugatvaccin kan användas även till barn under två år, eftersom vaccinet gör att deras immunförsvar kan bilda antikroppar efter vaccination. Polysackaridvaccin fungerar däremot inte hos de minsta barnen, eftersom deras immunförsvar inte kan bilda antikroppar mot ren kolhydrat.6
Konjugatvaccin finns i varianter som ger skydd mot 10, 13, 15, 20 eller 21 pneumokocktyper. Polysackaridvaccinet ger skydd mot 23 pneumokocktyper.6 Vilket vaccin som används beror bland annat på om vaccinationen gäller ett barn eller en vuxen.
Pneumokockvaccin ingår i barnvaccinationsprogrammet. Barn erbjuds konjugatvaccin vid tre, fem och tolv månaders ålder. För barn under ett år gäller alltså ett schema med tre doser.
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 5 källor · Senast granskad: 3 september 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Den största smittspridningen sker i förskolemiljö. Därför är bra hygienrutiner i förskolan av stor vikt.2 Att bakterien kan spridas från personer utan symtom hänger ihop med att bärarskap utan symtom är vanligt.
Personer med försvagat immunförsvar har ökad risk att utveckla allvarlig pneumokocksjukdom.1 Ett kraftigt nedsatt immunförsvar kan bero på en sjukdom eller en behandling. Risken är också högre vid vissa långvariga sjukdomar och medicinska tillstånd.
Även personer med bristande mjältfunktion eller utan mjälte, cystisk fibros, ett kokleaimplantat eller en neuromuskulär sjukdom som påverkar andningen kan omfattas av riskgrupper. Ett läckage av vätska som omger hjärnan och ryggmärgen är också en riskfaktor för allvarlig pneumokocksjukdom. Vissa svetsare och metallarbetare som utsätts för metallrök i arbetet har också ökad risk.4 Ett nytt organ genom transplantation är också ett exempel på ett tillstånd som kan innebära ökad risk. Alkohol- eller drogberoende och arbete som svetsare hör också till det som gör att vaccination mot pneumokocker rekommenderas.
Vilka symtom du får kan hänga ihop med vilken del av kroppen som är infekterad. Vid en lindrig pneumokockinfektion kan besvären komma från öron, bihålor eller luftvägar.
Allvarliga pneumokockinfektioner kan ge symtom som påverkar nervsystemet och andningen.
Bröstsmärta och andningssvårigheter hör till de allvarliga symtomen vid pneumokockinfektion. Feber över 38 grader Celsius är också ett allvarligt symtom.3
Diagnosen ställs på mikrobiologiska laboratorier. Det kan också göras molekylärbiologiska tester.2 Vilket prov som tas beror på vilken infektion vårdpersonalen misstänker och var i kroppen den finns.5 I utredningen kan vårdpersonalen även överväga andra prov, till exempel urinprov eller prov från slem. Vid misstanke om infektion i lungorna kan en röntgenbild av bröstkorgen ingå. Vid misstanke om hjärnhinneinflammation kan ryggmärgsvätska undersökas.3 Sådana prov hjälper vårdpersonalen att koppla fynden till den del av kroppen där infektionen misstänks.
Vid en svår infektion kan sjukhusvård behövas.3 Det gäller bland annat när infektionen orsakar allvarlig sjukdom eller när du behöver behandling och övervakning på sjukhus.
Vårdpersonalen kan behöva pröva flera olika antibiotika om bakterierna är motståndskraftiga mot vissa läkemedel. Ibland förändras bakterier så att vissa läkemedel inte längre kan döda dem eller hindra dem från att växa. Då kan vårdpersonalen behöva pröva några olika sorters antibiotika.3
Vilken behandling du får påverkas av om infektionen är lindrig eller svår. Den påverkas också av var i kroppen infektionen finns och av din hälsa i övrigt. Vid allvarliga pneumokockinfektioner kan vårdtiden och behandlingen därför bli mer omfattande än vid en lindrig infektion.
Vid lindrig infektion kan du börja må bättre kort efter att antibiotika har startats. Det betyder inte att alla besvär försvinner samtidigt. Hur snabbt du återhämtar dig beror bland annat på var infektionen finns och hur svår den är.
Svåra infektioner kan ge kvarstående hälsoproblem. Efter en svår pneumokockinfektion kan symtomen finnas kvar i dagar, veckor, månader eller ännu längre. Det är också möjligt att få bestående hälsoproblem.3
Det kan vara svårt att förutse exakt hur återhämtningen blir. Vårdpersonalen kan ge en bättre bild av vad du kan förvänta dig utifrån infektionens plats och svårighetsgrad. Tidig diagnos och behandling är viktiga, men en svår infektion kan ändå ta lång tid att återhämta sig från.3
God handhygien är särskilt viktig efter att du har snytt dig, nyst eller hostat. Rengör också gemensamma ytor regelbundet.3
Vaccination kan minska risken för en allvarlig pneumokockinfektion.1 Vacciner ger skydd mot vissa typer av pneumokocker, inte mot alla typer.2
Vaccination mot pneumokocker ingår i barnvaccinationsprogrammet och erbjuds också personer som har ökad risk för allvarlig sjukdom.6 Det gäller bland annat personer som fyller 65 år och personer med vissa sjukdomar eller medicinska tillstånd.
Om du är osäker på om vaccination rekommenderas för dig kan du prata med en läkare. Välj region på 1177.se för information om var vaccination erbjuds och vad som gäller där du bor.
Barn som är 12–23 månader rekommenderas två doser. Barn som är 2–5 år vaccineras med en eller två doser beroende på vilket vaccin som används. Kompletterande vaccination mot pneumokocker ska erbjudas alla barn upp till sex års ålder.6
Om barnet har missat en vaccination kan du läsa regional information på 1177.se eller välja region högst upp på sidan för att se vad som gäller där. Barnvaccinationerna ges av vårdpersonal, och en sjuksköterska eller läkare ger vaccinet med en spruta i en muskel på överarmens utsida.
Konjugatvaccin har visats skydda mot cirka 90 procent av de allvarliga pneumokockinfektioner som orsakas av de pneumokocktyper som ingår i vaccinet. Vacciner ger också ett visst skydd mot öron-, bihåle- och lunginflammation.6 Skyddet gäller alltså inte alla typer av pneumokocker, men vaccination kan minska risken för en allvarlig pneumokockinfektion.
Efter vaccination kan det bli rött, ömt och svullet på injektionsstället. Minskad aptit kan också förekomma. Spädbarn kan få feber och bli irriterade efter vaccination. Några personer kan få diarré eller kräkningar, och allergiska reaktioner har beskrivits i enstaka fall.6
Om du har frågor om vaccinationen kan du ställa dem till sjuksköterskan eller läkaren som vaccinerar dig eller ditt barn. Du ska få förståelig information och vara delaktig i din vård.