Njursten är en fast klump eller kristall som bildas av ämnen i urinen i njurarna eller urinvägarna. Stenen kommer oftast ut av sig själv, men en sten som inte gör det kan behöva tas bort eller göras mindre.
Njursten är en fast klump eller kristall som bildas av ämnen i urinen i njurarna eller urinvägarna. Urinen innehåller olika salter som ibland kan bilda kristaller. Det sker om koncentrationen av salterna blir för hög eller om balansen mellan salterna är rubbad. Kristallerna kan sedan klumpa ihop sig och bilda stenar.1
I början kan njurstenarna vara små som sandkorn. Då kan de följa med urinen ut ur kroppen. Oftast är njurstenarna mycket små och spolas ut med urinen utan att du märker det. En njursten kan däremot växa och bli större. Större stenar fastnar lättare i urinvägarna.
Njurarna renar blodet från ämnen som kroppen inte behöver. Sådana ämnen kallas restprodukter. Njurarna bildar urin som består av restprodukter och vätska som kroppen inte behöver. Urinen samlas först i njurbäckenet.
Därefter rinner urinen genom urinledaren till urinblåsan. En njursten kan fastna i njurbäckenet. Den kan också fastna i en urinledare.1 En sten i urinledaren kallas också sten i urinledaren.
Stenens plats i urinvägarna har betydelse för hur urinflödet påverkas. Större stenar kan hindra urinflödet när de fastnar i njurbäckenet eller urinledaren.1 Ibland kan det också bildas en sten i urinblåsan, men det är ovanligt.
Njursten är vanligt förekommande. Ungefär 10–20 procent av män och 5–10 procent av kvinnor i Sverige får någon gång under livet en symtomgivande njur- eller sten i urinledaren.2 Det betyder att många någon gång kan få en sten som ger besvär, även om små stenar ibland passerar utan att märkas.
Små njurstenar kan spolas ut med urinen utan att personen märker det.1 När en sten har kommit ut är den därför inte längre kvar i urinvägarna. En del stenar blir kvar eller kan komma tillbaka senare.
Njursten räknas som en kronisk sjukdom.2 Cirka hälften av personer som haft njursten får ett återfall inom tio år.1 Risken för nya stenar varierar mellan olika personer. Därför kan uppföljning vara viktig efter en njursten, även när stenen inte längre ger besvär.
Njursvikt på grund av sten är sällsynt, men uppföljningen behöver skötas för att inte riskera detta.2 Mer om tecken på njursten finns i avsnittet om symtom.
Njursten kan bildas av flera olika orsaker.2 Det finns inte en enda känd orsak, utan flera faktorer kan samspela. Exempel på sådana faktorer är kost och livsstil, urinvägarnas anatomi, njurarnas ämnesomsättning, andra sjukdomar och ärftlighet.
Kristaller kan bildas när urinen innehåller för hög koncentration av salter eller när mängden vätska i urinen är för liten.1 En hög salthalt gör att salterna lättare fälls ut och bildar kristaller. Kristallerna kan sedan växa och bilda en sten.
Den vanligaste typen av sten består av kalcium och oxalat.2 Kalciumoxalatstenar utgör ungefär 85–90 procent av stenarna i de övre urinvägarna. Det finns också stenar som innehåller kalcium och fosfat, urinsyra, magnesium och ammonium eller cystin.
Infektioner kan orsaka infektionsstenar.1 En infektionssten kan bestå av magnesium och ammonium, och ibland även kalcium. En infektion kan också förändra urinens surhetsgrad, vilket gör att njursten lättare bildas.
Cystinstenar beror på den ärftliga sjukdomen cystinuri.2
Njursten behöver inte alltid ge besvär. När en sten fastnar i urinvägarna kan du däremot få ett njurstensanfall med mycket kraftig smärta.
När du utreds för njursten börjar läkaren med att fråga om dina besvär. Du får berätta hur länge du har haft dem och hur det känns. Tidigare stensjukdom och tidigare behandlingar kan också ingå i sjukdomshistorien.
Vid ett akut njurstensanfall bygger den första bedömningen på sjukdomshistoria och kroppsundersökning.2 Då mäts också viktiga kroppsvärden, som puls, blodtryck, syremättnad, andningsfrekvens och temperatur. Undersökningen kan även omfatta att läkaren lyssnar på hjärtat och lungorna och undersöker yttre könsorgan.
Blodprover används som en del av utredningen, men inget blodprov kan ensamt visa att du har njursten.
Njurstenen kommer oftast ut av sig själv efter en tid. Små njurstenar som är mindre än fem millimeter kommer ofta ut med urinen.1 En majoritet av stenar i den nedre delen av urinledaren som är mindre än sex millimeter kommer ut av sig själva.2
Det är inte alltid du märker när stenen kommer ut. Enbart en tredjedel av personer med en sådan sten märker stenavgången. Därför bör uppföljning göras inom några veckor med röntgen för att bekräfta att stenen har kommit ut och att urinledaren är fri från sten.2
Alfablockerare, till exempel alfuzosin, har låg evidens för att underlätta att stenen kommer ut av sig själv.4 De bör därför bara användas i särskilda fall där annan behandling inte passar i första hand.
Smärtstillande och inflammationshämmande läkemedel är förstahandsbehandling vid njursten. Läkemedlet kan ges som tablett, stolpiller eller spruta.1 Ibland behövs starkare smärtstillande och lugnande läkemedel.
Om du har haft besvär av njursten tidigare och känner igen symtomen kan du pröva att lindra besvären själv hemma. Besvären kan gå över utan att du behöver söka vård.1 Det här rådet gäller alltså när du känner igen dina tidigare besvär, inte när du har ett nytt eller oklart symtommönster.
Du kan ta smärtstillande läkemedel som läkaren har skrivit ut. Du kan också använda receptfria läkemedel.1 Smärtstillande och inflammationshämmande läkemedel används i första hand vid behandling av njursten.
Något varmt på magen kan ibland kännas skönt. Undvik däremot att dricka mycket vätska för att försöka skölja ut stenen. Vätskan kan trycka på och göra att du får mer ont.1 Det betyder inte att du ska sluta dricka, utan att du inte ska hälla i dig stora mängder vätska för att försöka få ut stenen.
Att dricka tillräckligt kan minska risken för nya njurstenar. Drick minst två liter vätska per dygn som vana.1 Då blir urinen mer utspädd och risken minskar för att kristaller ska bildas.
En viktig målsättning är att urinproduktionen ska vara mer än två liter per dygn.
Vid misstänkt njursten kan du börja på en vårdcentral.1 Där kan läkaren bedöma dina besvär och planera den fortsatta utredningen.
Du kan ringa 1177 för sjukvårdsrådgivning om du behöver hjälp att bedöma symtomen eller få råd om var du kan söka vård. Du kan söka vård på vilken vårdcentral eller öppen specialistmottagning du vill i hela landet.1
Ibland krävs det remiss till den öppna specialiserade vården.1 Det betyder att vårdcentralen kan skicka en remiss till en specialistmottagning när du behöver en mer specialiserad bedömning eller behandling.
En urolog är oftast den läkare som utreder orsaken till njursten och ordinerar förebyggande läkemedel.1 Efter en undersökning kan urologen bedöma om stenen kan komma ut av sig själv eller om någon behandling behöver planeras.
Du ska få vara delaktig i din vård och förstå informationen som du får av vårdpersonalen. Du ska till exempel få information om behandlingsalternativ och hur länge du kan behöva vänta på vård.
Kan njursten komma ut av sig själv?
Ja, omkring 80 procent av njurstenar kan komma ut av sig själva. Hur lång tid det tar beror på stenens storlek och var den sitter.3 Små stenar kan därför ibland hanteras genom att följa besvären tills stenen kommer ut med urinen.
Hur länge kan det ta att få ut en njursten?
En sten som är mindre än fyra millimeter kan komma ut inom en till två veckor. En större sten kan ta ungefär två till tre veckor att komma ut helt. När stenen har nått urinblåsan kommer den vanligtvis ut inom några dagar.3
Kan njursten finnas utan symtom?
Ja, njursten behöver inte ge några besvär.1 En mindre sten kan passera utan smärta eller andra symtom.7 Njursten kan också upptäckas av en slump vid röntgen eller ultraljud som görs av andra skäl.1
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 4 källor · Senast granskad: 5 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
För lite vätska ökar risken för njursten.1 När du dricker för lite blir urinen mer koncentrerad, och då kan salterna lättare bilda kristaller. Även stora vätskeförluster kan påverka urinen på samma sätt.
Stora vätskeförluster, till exempel vid diarré, kan göra att salthalten i urinen blir för hög.1 Det beror på att kroppen förlorar vätska, så att mindre vätska finns kvar för att späda ut salterna i urinen. Uttorkning av diarréer kan därför göra att njursten bildas lättare.
Mat med mycket animaliskt protein, salt eller socker är förknippad med ökad risk för njursten.3 Animaliskt protein kan påverka mängden urinsyra i urinen. Mycket salt eller socker kan också påverka förhållandena i urinen på ett sätt som ökar risken för kristallbildning.
Det går inte alltid att hitta en enda matvara som har orsakat stenen. Olika ämnen i urinen kan bidra till stenbildning, och vissa personer saknar ämnen som motverkar att saltkristaller bildas. Därför kan orsaken vara en kombination av flera faktorer.
Risken beror på vilket läkemedel det gäller och hur det påverkar ämnena i urinen. Även kosttillskott med vitamin C har kopplats till ökad risk för njursten.
Sjukdomar som påverkar ämnesomsättningen kan öka risken för njursten.1 Sådana sjukdomar kan förändra mängden av vissa ämnen i blodet eller urinen. Urinsyra och cystin är exempel på ämnen som kan öka vid vissa rubbningar i ämnesomsättningen.
För mycket kalcium i urinen kan bidra till njursten.1 Kalcium är en del av den vanligaste typen av njursten, som består av kalcium och oxalat. Stenbildning kan också påverkas av att urinen saknar ämnen som annars motverkar kristallbildning.
En överaktiv bisköldkörtel kan ge för mycket kalcium i blodet och urinen och därmed bidra till njursten.1 Bisköldkörtlarna bildar ett hormon som reglerar mängden kalcium och fosfat i blod och urin. Om för mycket av hormonet bildas kan kalciumhalten bli för hög, även om detta är mycket ovanligt.
Njursten kan vara ärftligt, vilket gör att vissa har lättare att få sjukdomen.1 En tydlig ärftlighet för stensjukdom räknas som en faktor som kan innebära högre risk för nya stenar. Cystinuri är ett exempel på en ärftlig sjukdom som kan orsaka njursten.
Smärtan beror ofta på att en sten hindrar det vanliga flödet av urin och att njurbäckenet och urinledaren spänns ut. Sammandragningarna i urinledaren för att pressa urinen vidare kan göra att smärtan kommer i omgångar. När smärtan inte pågår kan du må som vanligt eller bara ha lite ont.1 Det är vanligt att smärtan blir värre i vågor. Smärtan kan kännas från ljumsken upp mot sidan. Kräkningar kan också förekomma tillsammans med illamående vid njursten.3
Njursten kan vara helt symtomfri och upptäckas av en slump när du undersöks med röntgen eller ultraljud av andra skäl.1
Enbart blod i urinen behöver alltså inte betyda att du har njursten, eftersom blod i urinen också kan ha andra orsaker. Besvären kan också vara mindre tydliga hos personer med nedsatt njurfunktion och en sten som hindrar urinflödet; då uppstår inte alltid smärta.
Feber tillsammans med symtom på njursten kan tyda på en infektion i en njure där urinflödet är blockerat. En sådan infektion kallas njurbäckeninflammation med stopp i urinflödet och kan vara livshotande.1
En infektion i njurbäckenet som beror på att en sten i urinledaren hindrar urinflödet kan leda till blodförgiftning. Risken för att njuren skadas är större om du samtidigt har en urinvägsinfektion eller feber.1
Ett urinprov kan undersökas med urinsticka.2 Ibland görs även en urinodling för att undersöka om det finns bakterier som kan tyda på urinvägsinfektion.
Blod i urinen kan förekomma vid njursten, men blod i urinen kan också ha andra orsaker. Därför bedöms provsvaret tillsammans med dina besvär och resultatet av kroppsundersökningen. Ett urinprov kan också användas för att mäta urinens surhetsgrad vid en mer omfattande utredning.
För att se om det finns en njursten används oftast datortomografi utan kontrastmedel. Undersökningen kallas sten-DT och görs med låg stråldos och tunna bilder. Den kan visa stenens storlek, läge och antal.
Sten-DT är standardundersökning när läkaren behöver bekräfta en sten i njurarna eller urinvägarna. Undersökningen kan också visa om en sten i urinledaren hindrar urinflödet. Datortomografi utan kontrastmedel används eftersom stenen då kan ses på bilderna utan att du behöver få kontrastmedel i blodet.
Ultraljud kan också visa njursten, men har sämre förmåga att hitta stenar i urinledaren än datortomografi. Ultraljud kan ändå vara användbart när läkaren vill undvika joniserande strålning, till exempel vid undersökning av barn eller gravida.
I vissa situationer kan läkaren behöva använda en annan form av datortomografi, som kallas DT-urografi. Då används kontrastmedel som du dricker eller får med en spruta. Kontrastmedlet gör att njurens detaljer och hur urinen rinner ut syns bättre på röntgenbilderna. Den undersökningen tar mellan 30 och 60 minuter och gör inte ont.
Efter ett njurstensanfall görs ofta en ny bilddiagnostik för att kontrollera om stenen finns kvar eller har kommit ut. Det är viktigt eftersom en sten kan finnas kvar även om smärtan har försvunnit.
En senare bilddiagnostik kan användas för att bekräfta att urinledaren är fri från sten.
Om risken för att få nya njurstenar bedöms vara hög kan utredningen bli mer omfattande. Då kan stenen analyseras för att se vilka ämnen den består av. Du kan också få lämna urin under 24 timmar för mätning av bland annat urinmängd, kalcium, oxalat, urinsyra och citrat.
Resultaten från blodprov, urinprov, bilddiagnostik och eventuell stenanalys används tillsammans när läkaren bedömer om du har njursten och om det finns faktorer som ökar risken för nya stenar.
Om smärtan är mycket stark kan smärtstillande läkemedel ges direkt i blodet genom en venkateter i handen eller armen. Du kan behöva stanna på sjukhuset tills symtomen har gått över.
Uratstenar kan behandlas med läkemedel som gör urinen mer basisk.2 Vid infektionsstenar och cystinstenar kan kirurgisk behandling behöva kompletteras med medicinsk behandling.
Förebyggande läkemedel väljs utifrån vad som orsakar njurstenen.1 En stenutredning kan innebära att stenen analyseras på ett laboratorium och att urin och blod undersöks. Vilket läkemedel som används beror på orsaken till njurstenen.
Stötvågsbehandling, även kallad ESVL, är en behandling där tryckvågor leds genom huden från utsidan av kroppen mot stenen.5 Upprepade tryckvågor sönderdelar stenen så att delarna lättare kan komma ut med urinen.
Stötvågsbehandling görs oftast som öppenvård.5 Behandlingen kan vanligtvis genomföras utan narkos eller ryggbedövning. Någon form av smärtlindring behövs under behandlingen.
Stötvågsbehandlingen tar ungefär en timme och du får åka hem samma dag.1 Behandlingen görs på sjukhus, men stötvågsutrustning finns inte på alla sjukhus. Därför kan du behöva en remiss till ett större sjukhus.
Valet av stötvågsbehandling påverkas bland annat av stenens storlek, läge och sammansättning. Även kroppens förutsättningar och anatomin i urinvägarna har betydelse när behandlingen väljs.4 Vilken stötvågsutrustning som används kan också påverka resultatet.5 Stenar i både njurarna och urinledarna kan behandlas med stötvågsbehandling.6 Även kroppens förutsättningar och anatomin i urinvägarna har betydelse. Stötvågsbehandling kan användas för stenar i njurarna och urinledarna.
En stötvågsbehandling kan behöva upprepas.5 En upprepad behandling kan vara bättre än att ge ett stort antal stötvågor vid ett enda behandlingstillfälle. Hur många behandlingar som behövs beror bland annat på stenens storlek, sammansättning och läge.
Om stenen inte kommer ut av sig själv kan den behöva sönderdelas eller tas bort. Valet av behandling beror bland annat på stenens storlek och läge.5 Symtomgivande stenar behandlas vanligtvis aktivt.
Vid titthålsoperation genom huden görs ett litet hål i sidan av ryggen nära njuren.1 Genom hålet förs ett instrument in till njurbäckenet, där stenen kan plockas ut. Ibland behöver stenen först krossas i mindre delar med laser eller ultraljud.
Vid titthålsbehandling via urinröret förs ett smalt instrument genom urinröret.1 Instrumentet används för att undersöka och ta bort njurstenen. Behandlingen kallas också ureteroskopi.
Titthålsoperationen brukar ta en till två timmar. Du är sövd under hela operationen. Oftast behöver du stanna på sjukhuset över natten efter en titthålsoperation.
Titthålsbehandling via urinröret brukar också ta en till två timmar. Det är vanligt att lämna sjukhuset samma dag, men en del behöver stanna över natten.
En mycket stor sten kan i ovanliga fall behöva tas bort med operation.1 Stenar som ger symtom behandlas vanligtvis aktivt. För stenar i njurarna kan stötvågsbehandling eller titthålsbehandling via urinröret vara alternativ när stenen är mindre än tio millimeter. Vid större stenar kan titthålsoperation genom huden eller titthålsbehandling via urinröret bli aktuellt, beroende på stenens storlek och läge.2 Det kan då bli aktuellt med en operation genom små hål i huden eller, i undantagsfall, en annan typ av operation.
En infektion i njuren kan behandlas med antibiotika i hemmet eller på sjukhus.1 Var behandlingen ges beror på vilka symtom du har.
Vid infektion i en njure med stopp i urinflödet, så kallad njurbäckeninflammation med stopp i urinflödet, behöver njuren avlastas. Avlastningen kan göras med en nefrostomikateter som leder urinen från njuren ut genom ett hål i huden.1
Njuren kan också avlastas med en intern urinledarkateter. En avlastning av njuren kan alltså göras antingen genom en nefrostomikateter eller genom en intern urinledarkateter. Den definitiva stenbehandlingen görs först när infektionen har läkt och du har återhämtat dig.2 Katetern leder urinen förbi stoppet inne i urinvägarna.
Den definitiva stenbehandlingen väntar tills infektionen har läkt och du har återhämtat dig.2 I praktiken blir den därför aktuell först efter ungefär två till tre veckor.
Ät varierat och använd hela kostcirkeln.1 Det finns mycket lite evidens för att du ska börja utesluta enskilda livsmedel enbart på grund av deras oxalsyrahalt.2 Det gäller till exempel rabarber och vissa typer av te.
Efter en tid kan du få lämna urinprov och blodprov. Proverna kan visa saltbalansen i urinen och hur njuren fungerar.1 Uppföljning kan därför ge information om sådant som påverkar risken för nya stenar och om njurens funktion. Syftet med uppföljningen är att bedöma om behandlingen haft avsedd effekt, upptäcka komplikationer och bedöma risken för återfall.2
Förebyggande läkemedel kan användas för att minska risken att fler njurstenar bildas. Vilket läkemedel som används beror på vad som orsakar njurstenen.1 Sådan behandling ges efter att du har blivit undersökt av en läkare som är specialiserad på njurstenar, oftast en urolog.
Om du har haft njursten flera gånger kan en stenutredning göras för att ta reda på vad som har orsakat njurstenen. Vid en sådan utredning kan njurstenen analyseras på ett laboratorium. Följ upp råd om vätska, mat och förebyggande läkemedel med den läkare som känner till din njursten.
Hur undersöks njursten?
Njursten diagnostiseras med urinprov, blodprov och bilddiagnostik.8 Blodprovet kan visa hur njurarna fungerar och hur mycket kalcium som finns i blodet och urinen.1
Vilka behandlingar finns om stenen inte kommer ut?
Om stenen inte kommer ut av sig själv kan den behöva tas bort eller göras mindre. Behandlingar kan vara stötvågsbehandling, titthålsoperation genom huden eller titthålsbehandling via urinröret.1 Valet beror bland annat på stenens storlek och läge.5
Kan njursten komma tillbaka?
Ja, ungefär hälften av patienterna får ett återfall inom tio år.2 Risken för nya stenar kan bedömas vid uppföljning, och förebyggande läkemedel kan användas när det behövs.1