Hälsporre är ett smärttillstånd som beror på överbelastning av den breda senan under foten; det är oftast senfästet, inte en eventuell benpålagring, som gör ont. Besvären kan vara långdragna, men prognosen är god och de flesta blir bra efter ett år.
Hälsporre innebär ett smärttillstånd som beror på att senan under foten har överbelastats.1 Senan under foten är bred och tjock och fungerar som ett viktigt stöd när du går och springer.2 Vid upprepad belastning kan det uppstå en överbelastningsskada i senan.1
Ibland bildas en benpålagring på undersidan av hälen. På röntgen kan den se ut som en sporre, vilket är bakgrunden till namnet hälsporre. En sådan benpålagring kan även finnas hos personer som inte har besvär. Därför är det inte själva benpålagringen som vanligtvis gör ont, utan senfästet under hälen.2
Namnet hälsporre används alltså för ett besvär som i första hand hänger ihop med senan under foten. En sporre på en röntgenbild beskriver inte i sig hur ont du har eller hur stora besvär du har.
Förekomsten av plantarfasciopati, som också kallas hälsporre, har uppskattats till omkring 1 procent. Förekomsten är högst i åldersgruppen 45–64 år. Plantarfasciopati i båda fötterna noteras i en tredjedel av samtliga fall.3
Besvären kan vara långdragna. De flesta är bra efter ett år, men behandlingstiden kan vara sex månader eller längre.4 En del kan alltså behöva leva med besvären under en längre period innan de minskar.
Hälsporre har i regel en god långtidsprognos.1 Det betyder att besvären vanligtvis minskar med tiden, även när förloppet är långdraget.
Långdragna besvär leder mycket sällan till kroniska problem eller andra skador på foten. Du kan läsa mer om hur besvären brukar märkas i avsnittet om symtom. I de flesta fall läker besvären ut av sig själva med tiden.1 Om du vill läsa om vilka symtom som kan förekomma finns mer information i avsnittet om symtom.
Senan under foten belastas hela tiden när du går och springer. Vid upprepad ensidig belastning kan det uppstå en överbelastningsskada i senan under foten. Det kan till exempel handla om hård belastning eller aktiviteter där samma del av foten belastas om och om igen.1
Överbelastning kan uppstå vid hård belastning, frekvent löpning eller hopp på hårt underlag. Irritationen kan uppstå där senan under foten övergår i skelett. Orsaken till hälsporre är ofta okänd, och flera faktorer kan därför ha betydelse samtidigt.1 Orsakerna är alltså flera och hänger ofta samman med hur senan under foten belastas över tid. Upprepad uttänjning av senan under foten kan leda till små skador i vävnaden. Efter den upprepade belastningen kan aktiviteten hos de celler som bildar bindväv öka.3 Det kan bidra till förändringar i senans vävnad. Hård, upprepad belastning kan tillsammans med slitna skor, hårt underlag eller frekvent löpning och hopp leda till överbelastning. Hälsporre kan därför uppstå även när det inte går att peka ut en enda orsak.1 Det är inte säkert att en särskild händelse, som ett fall eller en plötslig skada, ligger bakom tillståndet.
Vid hälsporre brukar smärtan sitta under eller på insidan av hälen när du går eller står. Den brukar minska efter att du har gått en stund.2 Ett vanligt mönster är att morgonens första steg gör ont och att foten känns stel. Besvären avtar oftast efter ungefär fem till tio minuter. Morgonstelheten kan vara tydlig tillsammans med den relativt uttalade smärtan vid dagens första steg.1 För vissa är dessa första steg så besvärliga att gången påverkas. Smärtan kan också bli tydligare mot dagens slut när foten har belastats kontinuerligt.3
Besvären kan variera mycket. De kan börja som ett lätt obehag vid löpning, men kan också bli så smärtsamma att idrott och ibland arbete inte går att genomföra.1 Smärtan kan vara mest uttalad efter långa perioder när du har stått.3 En del har kvar värk även efter belastning.
Det betyder att sjukdomshistorien och den kliniska undersökningen är viktigare än en bild från röntgen när besvären är typiska. Rörelseomfånget i fotleden kan variera mellan personer och minska med åldern. Vid behandlingssvikt eller oklar diagnos kan ytterligare undersökningar bli aktuella.3
Undersökningen kan alltså omfatta både hur foten ser ut och hur den rör sig. Ömheten bedöms särskilt vid senans infästning på hälbenet, eftersom det är där smärtan ofta kan framkallas vid undersökningen.
Ett kliniskt test som kan användas är Windlass-testet. Då böjer undersökaren stortån uppåt medan du håller foten stilla. På så sätt spänns senan under foten.
Behandlingen vid hälsporre går i första hand ut på att minska belastningen på senan under foten och samtidigt göra det möjligt att fortsätta vara aktiv på ett sätt som inte förvärrar besvären. Stötdämpande skor med mjuk eller sviktande sula kan kombineras med avlastande inlägg.
Vilken avlastning som passar bäst beror bland annat på hur foten belastas och på vilka aktiviteter som utlöser smärtan. Vid löpning kan även löpstilen behöva ändras, till exempel genom att undvika löpning på tå. Det kan ta lång tid innan du kan återgå till önskad aktivitetsnivå, även när behandlingen fungerar.
Fysioterapi kan vara en del av behandlingen när avlastning och anpassad aktivitet inte räcker. En fysioterapeut kan hjälpa dig att lägga upp behandlingen och visa hur olika metoder kan användas tillsammans.
Det är viktigt att du avlastar foten när du har börjat få ont under hälen. Vila från löpning och promenader tills du inte längre har ont. Aktiviteter som inte belastar hälen går däremot bra, till exempel cykling och simning.2 Alternativ träning innebär att den aktivitet som framkallar besvären ersätts med en annan träningsform.1 Om löpning på asfalt gör ont kan du till exempel välja cykling eller simning i stället. På så sätt minskar du den belastning som utlöser besvären samtidigt som du kan fortsätta att vara aktiv med en annan aktivitet.
En återgång till den aktivitet du vill kunna göra igen kan behöva ske under flera månader.1 När du börjar gå igen är det därför viktigt att hålla promenaderna korta i början. Du kan sedan utöka dem allt eftersom besvären minskar. Om smärtan återkommer när du ökar belastningen kan du gå tillbaka till kortare promenader tills besvären minskar igen.
Som en del av egenvården kan du också prova stretching efter aktivitet. Tejp som stödjer senan under foten kan ofta minska smärtan.1 Fysioterapi kan dessutom ge instruktioner om stretchning, tejpning och övningar som du kan göra hemma.
Om besvären inte går över trots att du har vilat från promenader eller löpning och skaffat anpassade skor och inlägg kan du kontakta en vårdcentral.2 Där kan dina besvär bedömas och du kan få hjälp att komma vidare i vården.
Du kan också ringa 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning och hjälp med var du kan söka vård. Många mottagningar kan du kontakta genom att logga in på 1177. Du kan själv välja vilken vårdcentral du vill söka vård på i hela landet.2
En fysioterapeut kan hjälpa dig med bland annat stretching, tejpning av foten och övningar som du kan göra hemma.2 Fysioterapi kan vara en del av behandlingen när besvären inte lindras tillräckligt av den första behandlingen.
Om du behöver personligt utformade inlägg kan en ortopedingenjör på en ortopedteknisk mottagning hjälpa dig.2 Du kan fråga din läkare om hjälp att hitta en sådan mottagning.
Du kan söka vård på en öppen specialistmottagning som du själv väljer i hela landet. Ibland krävs det remiss till den öppna specialiserade vården.
#### Kan man ha en hälsporre utan att ha ont?
Ja. Det betyder att en förändring på undersidan av hälen inte automatiskt visar att du har smärta.1 Själva benpålagringen har därför inte alltid någon medicinsk betydelse.
En hälsporre på en röntgenbild kan ibland vara ett tecken på en skada som redan har läkt.1 Om du har ont behöver smärtan därför bedömas utifrån dina besvär och undersökningen, inte enbart utifrån bilden.
#### Säger röntgenbilden hur ont jag har?
Nej. Hur hälsporren ser ut på röntgen har inget samband med hur mycket smärta eller obehag du känner.1 En tydlig benpålagring behöver alltså inte betyda att du har mer ont än någon som har en mindre förändring.
Röntgen är inte nödvändig för att ställa diagnosen hälsporre. Om en hälsporre syns på bilden bidrar det inte i övrigt till diagnosen och ändrar inte behandlingen.1
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 4 källor · Senast granskad: 13 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Hur mycket och på vilket sätt foten belastas kan påverka risken för hälsporre. Att gå eller springa mycket i skor som inte är anpassade för foten kan bidra till besvären.2 Hårdare underlag kan också öka belastningen när du går, springer eller hoppar.
Övervikt är en riskfaktor för plantarfasciopati. Fysiskt krävande arbete är förknippat med högre förekomst av tillståndet.3 Det kan innebära att arbete med mycket stående, gående eller annan återkommande belastning på fötterna spelar in.
Fotens form kan påverka hur belastningen fördelas. Både låga och höga fotvalv kan vara kopplade till hälsporre.1 Begränsad rörlighet i fotleden är en riskfaktor.3 Risken kan också hänga ihop med fotens rörelse och form. En begränsad böjning uppåt i fotleden anges också som en riskfaktor.4 Dessa förhållanden kan påverka hur belastningen fördelas mellan foten och senan under foten.
Förändringarna i senan under foten verkar inte alltid bero på inflammation. Senan under foten kan bli förtjockad genom nedbrytande förändringar utan tecken på inflammation.3 Därför används hälsporre som benämning även när vävnaden främst visar tecken på överbelastning och nedbrytning, snarare än inflammation.
Det är inte ovanligt att få problem med hälsporre igen om du har haft det tidigare.2 Besvären kan alltså återkomma efter en period med mindre eller inga symtom. De kan åter visa sig som smärta i samband med belastning eller som värk efter belastning.1
Plötslig svår smärta i hälen efter en skada, tillsammans med svullnad och ett knäppande eller knakande ljud, kan vara tecken på en allvarligare skada.5
Du ska söka vård på en akutmottagning om du råkar ut för ett allvarligt olycksfall eller en plötslig svår sjukdom.6 Ring telefonnummer 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning och hjälp med var du kan söka vård.2
Ett positivt test är ett fynd som passar med hälsporre, men diagnosen bygger på helheten: sjukdomshistorien och fynden vid undersökningen. Ömhet på insidan nära infästningen är vanligt vid undersökningen, medan en mer utspridd ömhet över senan är mindre vanlig.
Röntgen behövs vanligtvis inte för att ställa diagnosen hälsporre.1 Diagnosen är i första hand klinisk, vilket innebär att den ställs utifrån samtal och undersökning.
En benpålagring kan synas på röntgen även hos personer som inte har besvär. Därför visar en röntgenbild inte säkert hur ont du har, och fyndet av en benpålagring bidrar inte i sig till diagnosen. Vid behandlingssvikt eller oklar diagnos kan slätröntgen, ultraljud eller magnetkamera ändå vara aktuellt.
Om besvären inte passar in på den typiska bilden eller om diagnosen är oklar behöver andra orsaker till hälsmärta övervägas.
Även en stressfraktur i hälbenet kan behöva uteslutas, särskilt när röntgen används för att undersöka en annan eller mer ovanlig förklaring till smärtan. Vilka undersökningar som behövs beror därför på sjukdomshistorien och på fynden när foten undersöks.
Stötvågsbehandling kan också erbjudas, men nyttan är osäker. I den citerade översikten hade stötvågsbehandling ingen bättre effekt än placebo.
Icke-operativa metoder används ofta under en längre period eftersom besvären kan vara långdragna. Behandlingen kan därför behöva anpassas efter hur smärtan påverkar din aktivitet och hur foten reagerar på ökad belastning.
Om du har mycket ont kan receptfria smärtstillande läkemedel prövas. Läkemedel som innehåller paracetamol är ett alternativ.
NSAID är en grupp antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel. Sådana läkemedel behöver användas med försiktighet vid njursjukdom och hjärt-kärlsjukdom. Vid känslig mage kan andra antiinflammatoriska läkemedel ibland användas, men valet av läkemedel behöver bedömas utifrån din hälsa.
En kortisonspruta kan ges under hälen om andra behandlingar inte har hjälpt. Den kan ge mindre smärta under några veckor, men smärtlindringen är tillfällig och behandlingen har risker.
Risken för överbelastning är en anledning till att läkare brukar försöka undvika kortisonspruta vid hälsporre. En kortisonspruta kan göra att du tillfälligt belastar foten mer eftersom smärtan minskar, samtidigt som senans vävnad fortfarande kan vara känslig. Det är också beskrivet att en kortisoninjektion kan skada vävnaden i fotsulan och öka risken för att senan under foten brister. Därför används behandlingen med försiktighet, särskilt vid långdragna besvär.
Vanliga avlastande inlägg kan räcka för en del personer, men svårare besvär kan göra att personligt utformade inlägg behövs. Sådana inlägg kan anpassas efter fotens form och hur belastningen fördelas.
Operation är inte den vanliga behandlingen vid hälsporre. Den kan bli aktuell först när besvären är svåra och mycket långdragna och inte har gått över med andra behandlingsmetoder.
Vid en operation kan en del av senan under foten behöva lossas. Eftersom kirurgi mycket sällan behövs prövas icke-operativa metoder vanligtvis först. Sannolikt läker tiden helt enkelt ut besvären i de allra flesta fall, men det kan ta över ett år.1
Skor som dämpar stötar kan lindra besvären tillsammans med avlastande inlägg.1 En stötdämpande sko kan därför vara ett alternativ när du behöver gå eller stå under dagen. Välj samtidigt en sko som passar foten och som inte trycker mot tårna eller hälen.
När du provar skor kan du kontrollera flera delar:
Inlägg kan avlasta senans fäste under hälen. De kan också korrigera höga eller låga fotvalv när sådana förändringar finns.1 Börja med ett stötdämpande inlägg eller en mjuk hälkudde som passar i skon och känns bekväm att använda.
Du kan använda inlägg i de skor som du använder mest, särskilt när du behöver gå eller stå. Om ett inlägg trycker eller gör smärtan värre bör du ta ut det. Ett inlägg ska ge avlastning, inte skapa nya tryckpunkter.
Vid mycket ont kan du prova receptfria smärtstillande läkemedel som innehåller paracetamol. Antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel, NSAID, kan också prövas. Om du är gravid eller är över 75 år, har hjärt-kärlsjukdom och tidigare har haft magsår rekommenderas läkemedel med paracetamol.2
Besvär vid hälsporre kan vara långdragna även när du avlastar foten och anpassar dina skor. Behandlingstiden kan vara sex månader eller längre.3 Egenvården behöver därför ibland pågå under en längre tid innan du märker tydlig skillnad.
När du inte längre har ont kan du börja med kortare promenader. Därefter kan du utöka promenaderna allt eftersom besvären minskar.2
Se över dina skor när du har hälsporre. Skorna ska vara stadiga och sulan ska vara mjuk under hälen. Sulan ska också vara stabil och svår att vrida.2 Du kan prova att vrida sulan för att bedöma om den är tillräckligt stadig.
Skon ska vara rymlig och ungefär 1 centimeter längre än dina tår. Känn på insidan av skon så att det inte finns några vassa kanter eller sömmar. En sko med innersula som går att ta loss gör det möjligt att byta till en annan sula vid behov.2
Det är bra om skon har snörning eller kardborreband, så att den kan anpassas efter din fot.2 Den bakre delen av skon ska vara förstärkt och stadig så att den skyddar hälen och gör foten och ankeln mer stabila.
Du kan prova stötdämpande inlägg.2 Sådana inlägg kan köpas i skoaffärer, sportbutiker och på apotek. Mjuka inlägg eller hälkuddar kan användas i skorna när du har ont i hälen.5
Undvik långa perioder av gång eller stående när hälen gör ont. Högklackade skor och trånga, spetsiga skor bör också undvikas.5
Kontakta en vårdcentral om besvären inte går över trots att du har vilat från promenader eller löpning och skaffat anpassade skor och inlägg.2
På 1177 kan du läsa mer om hur du hittar vård och kontaktar olika mottagningar.
#### Kan båda fötterna drabbas?
Plantarfasciopati i båda fötterna noteras i ungefär en tredjedel av samtliga fall.3 Det är alltså inte ovanligt att båda sidorna påverkas, även om besvären kan vara olika tydliga i höger och vänster fot.
Hälsporre kan också komma tillbaka efter att du har haft besvär tidigare.2 När båda fötterna gör ont kan det påverka hur du går och hur mycket du kan belasta fötterna, men graden av besvär behöver inte vara densamma på båda sidorna.
#### Hur länge kan rehabiliteringen ta?
Rehabiliteringen kan ta sex månader eller längre.3 Besvären är ofta långdragna, och det kan därför behövas tålamod under behandlingen. En återgång till den aktivitet du vill kunna göra igen kan också ta flera månader.1
Tiden påverkas av att foten behöver avlastas och att den aktivitet som framkallar besvären ibland behöver ersättas med en annan träningsform. Rehabilitering med avlastande inlägg och minskad belastning har en god prognos.1 De flesta är bra efter ett år.2
#### Behöver man vanligtvis opereras?
Nej. Kirurgisk behandling rekommenderas inte som rutin vid hälsporre.3 Operation behövs mycket sällan eftersom tillståndet ofta läker ut av sig självt med tiden.7
Operation kan övervägas i enstaka fall när besvären är svåra och mycket långdragna.1 Det gäller situationer där besvären inte har gått över på annat sätt. Beslutet om operation behöver då fattas efter en medicinsk bedömning.
#### Är sjukskrivning vanligt vid hälsporre?
Sjukskrivning är i regel inte befogad vid hälsporre. Bedömningen behöver ändå göras individuellt för varje person. Särskild hänsyn behöver tas om du har ett fysiskt krävande arbete.3
Smärtan kan i vissa fall påverka aktivitetsnivån och vardagen. Därför kan arbetsbelastningen ha betydelse när din arbetsförmåga bedöms. Det är inte bara röntgenbilden eller förekomsten av en benpålagring som avgör om sjukskrivning behövs.
Nytt ämne — var först att skriva. Dela din fråga eller erfarenhet med andra som förstår.
Skriv första inläggetNytt ämne — var först att skriva. Dela din fråga eller erfarenhet med andra som förstår.
Skriv första inlägget