Fotsvamp är en svampinfektion som drabbar fötterna och kallas också tinea pedis. Det är mycket vanligt och i de flesta fall ett godartat tillstånd som ofta går att behandla, så det finns hjälp att få.
Fotsvamp är en svampinfektion som drabbar fötterna. Fotsvamp kallas också tinea pedis.1
Fotsvamp orsakas främst av trådsvampar. De flesta lindriga fall ger inga eller bara mycket små symtom.1 Det betyder att en person kan ha fotsvamp utan att besvären märks tydligt.
Fotsvamp kan delas in i olika former, bland annat infektion mellan tårna, kronisk fotsvamp av mockasintyp och en ovanligare blåsbildande form. Fotsvamp är i de flesta fall ett godartat tillstånd. Fotsvamp kan förekomma samtidigt med svamp i tånaglarna, särskilt vid långvarig fotsvamp.1 Vilken form det rör sig om påverkar hur infektionen visar sig på huden. Detaljer om tecken och besvär finns i avsnittet om symtom.
Fotsvamp är mycket vanligt i befolkningen. Det finns inga svenska studier som anger hur stor andel av befolkningen som har fotsvamp. Därför går det inte att ange en säker svensk siffra för hur många som har infektionen vid en viss tidpunkt. Det betyder att kunskapen om hur vanligt tillståndet är bygger på uppgifter från befolkningen i stort och på klinisk erfarenhet, snarare än på en säker svensk siffra. Fotsvamp förekommer därför hos många människor, även om alla inte märker infektionen eller söker vård för den.1
Nästan alla människor utsätts för trådsvampar någon gång under livet.1 Att utsättas för trådsvampar betyder dock inte att alla får tydliga besvär eller söker vård. De flesta lindriga fall av fotsvamp ger sannolikt inga eller bara minimala symtom.
Fotsvamp går ofta att behandla själv med receptfria läkemedel från apotek.2 Det finns flera sorters svampmedel, och vissa används som kräm, gel eller lösning. Du kan läsa mer om hur fotsvamp behandlas i avsnittet om behandling.
Fotsvamp kan komma tillbaka efter behandling.1 Det är alltså möjligt att få nya besvär även efter att en tidigare infektion har behandlats.2 Återkomst betyder inte att det första behandlingstillfället saknade effekt. Återkommande besvär är vanliga, och kronisk fotsvamp kan vara svårbehandlad. Om besvären inte blir bättre trots behandling finns mer information om nästa steg i avsnittet om när du ska söka vård.
Fotsvamp orsakas främst av trådsvampar. De här svamparna lever på hudens hornämne, som de bryter ner med enzymer. Trichophyton rubrum är den vanligaste trådsvampen vid fotsvamp och orsakar omkring 80 procent av fallen. Trådsvamparna kallas också dermatofyter. De använder hudens hornämne som näring och bryter ner det med enzymer som påverkar keratin. Den näst vanligaste trådsvampen som orsakar fotsvamp är T. mentagrophytes var. interdigitale. Fotsvamp kan därför orsakas av flera olika trådsvampar, även om Trichophyton rubrum står för den största andelen av fallen. Svamparna kan delas in efter om människor eller djur är deras naturliga värd. De trådsvampar som vanligtvis orsakar fotsvamp har oftast människan som sin smittkälla och sprids mellan människor.1
Trådsvamparna som orsakar fotsvamp sprids oftast från människa till människa. En vanlig smittväg är förorenade golv i fuktiga miljöer där personer går barfota, till exempel i bad- och motionsanläggningar.3 Fuktiga utrymmen kan alltså fungera som en plats där svampen förs vidare när hud kommer i kontakt med förorenade ytor. Smittan är inte knuten till en enda sorts lokal, utan kan förekomma i olika miljöer där människor går barfota och där golv blir fuktiga. När en person med fotsvamp går barfota kan trådsvampar hamna på golvet och därefter nå en annan persons fötter. Denna smittväg förklarar varför fotsvamp kan spridas i bad- och motionsanläggningar. Människor är den vanligaste reservoaren för de trådsvampar som orsakar fotsvamp, men djur kan i ovanliga fall vara reservoar.1 Fotsvamp kan också smitta genom direkt kontakt med infekterad hud.
Fotsvamp börjar ofta i huden mellan tårna, särskilt mellan fjärde och femte tån, alltså mellan lilltån och tån bredvid.2 Besvären kan komma långsamt och vara lätta eller måttliga under kortare perioder.1
Vanliga symtom är:
Vid typisk, okomplicerad fotsvamp mellan tårna kan den kliniska bilden räcka för att börja behandla. Vid en klinisk bedömning tittar vårdpersonalen bland annat efter hur huden ser ut mellan tårna. Typiska fynd är vitaktig uppluckrad hud, fjällning och sprickor eller sår mellan tårna. Fotsvamp av mockasintyp kan ge en tydlig gräns mellan påverkad och opåverkad hud. Besvären vid mockasintyp kan finnas på en eller båda fötterna. Vid typisk, okomplicerad fotsvamp kan lokal behandling sättas in direkt.1
Om tablettbehandling övervägs bör svampodling eller PCR tas före behandlingen. Svampodling eller PCR bör också tas om det finns misstanke om kronisk eller blåsbildande form av fotsvamp.3 PCR går betydligt snabbare än svampodling. Vid en svampundersökning är svampodling den vanligaste metoden. Även PCR kan användas för att undersöka om det finns svamp. För att provet ska bli användbart behöver det tas från ett område där infektionen pågår. Därför kan vårdpersonalen behöva samla flagor från huden, och ibland även ta prov från fjällande hud på fötter eller händer. Ett positivt direktprov stärker misstanken om svamp.5
Flera andra hudsjukdomar kan likna fotsvamp. Det gäller bland annat:
Fotsvamp mellan tårna kan ofta behandlas tillräckligt med lokala svampkrämer.1 Vid typisk, okomplicerad fotsvamp kan lokal behandling sättas in direkt. Före lokal behandling ska fötterna tvättas och torkas väl, så att läkemedlet kan appliceras på den berörda huden.
Vanliga lokala behandlingsalternativ är: Lokala svampmedel verkar där infektionen finns och är därför ett vanligt alternativ när besvären bara sitter mellan tårna. Vid symtomgivande fotsvamp mellan tårna används oftast antingen terbinafin eller mikonazol med hydrokortison. Om området är mer inflammerat kan kombinationen med hydrokortison vara särskilt användbar eftersom hydrokortison hjälper till att dämpa inflammationen. När inflammationen har minskat kan behandlingen ibland bytas till mikonazol.1
Om huden är inflammerad kan hydrokortison i kombinationsbehandling dämpa inflammationen.
Fotsvamp trivs där det är fuktigt och varmt.2 Därför är det viktigt att hålla fötterna rena och torra, särskilt mellan tårna.
Fuktiga eller svettiga fötter ökar risken för fotsvamp. Skor och strumpor som håller kvar värme och fukt kan därför göra det svårare att hålla fötterna torra.
Om du behöver hjälp med behandling av fotsvamp kan du kontakta en medicinsk fotterapeut.2 Det kan vara ett alternativ när du vill få stöd med just fotens besvär och behandlingen.
Du kan ringa 1177 för sjukvårdsrådgivning. Där kan du få hjälp att bedöma dina symtom och få råd om var du kan söka vård. Du kan ringa 1177 för sjukvårdsrådgivning dygnet runt.2 Du kan också hitta information om sjukdomar och vilka mottagningar du kan kontakta på 1177.se.
Ibland kan du videosamtala med en läkare för att få vård.2 Det kan göra det möjligt att börja kontakten med vården på distans, om en sådan väg passar för din situation.
Du kan själv välja vilken vårdcentral eller öppen specialistmottagning du vill söka i hela landet. På 1177.se kan du hitta vård och läsa om olika mottagningar. Många mottagningar kan du kontakta genom att logga in.2
Öppen specialiserad vård kan ibland kräva remiss.2
Besvären sitter ofta mellan fjärde och femte tån, alltså mellan lilltån och tån bredvid. Vanliga symtom är klåda, sveda och sprucken eller fjällande hud mellan tårna.7 Huden kan också rodna, och ibland kan det komma vätska från området.
De flesta fall kan behandlas med receptfria svampkrämer från apotek. Det finns olika sorters svampmedel, och vissa används en enda gång medan andra används i några veckor.2 Följ anvisningarna på förpackningen eller fråga på apotek om du är osäker på vad som passar. Tvätta och torka fötterna noggrant innan du använder en behandling på huden. Behandlingen bör fortsätta i ytterligare två veckor efter att symtomen har försvunnit.1
Receptfria behandlingar kan också finnas som spray eller puder. Svampmedel finns bland annat som kräm, gel och lösning. Gel är uttorkande och kan vara bra om huden är fuktig, medan kräm passar bättre för torr hud. Puder kan användas som tillägg till exempelvis kräm och kan också användas i strumpor och skor om du ofta har besvär.2
Fotsvamp kan komma tillbaka även efter att infektionen har försvunnit. Besvären kan gå över utan behandling men har en tendens att återkomma.
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 4 källor · Senast granskad: 31 augusti 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
I mer ovanliga fall kan djur vara smittkälla.1 Då handlar det om trådsvampar där djur fungerar som smittkälla i stället för människor.
Fukt och värme gynnar fotsvamp. Risken ökar därför om dina fötter är våta eller svettiga. Skadad hud på fötterna gör det också lättare att få fotsvamp.4 Det är alltså inte enbart själva kontakten med svampen som påverkar risken.1 Miljön på fötterna spelar också roll: fukt och värme gynnar fotsvamp, medan våta eller svettiga fötter ökar risken. Skador i huden ger ytterligare en faktor som kan göra det lättare för fotsvamp att få fäste.4 Risken kan därför påverkas av flera omständigheter samtidigt, utan att det betyder att du har gjort något fel. I materialet finns ingen beskriven ärftlig orsak till fotsvamp.1
Källorna beskriver smitta, fukt, värme och skadad hud som faktorer som påverkar risken att få fotsvamp. De anger ingen ärftlig orsak till fotsvamp.
Besvären kan alltså se olika ut från person till person. Ibland syns framför allt fjällning, medan andra märker klåda, sveda eller ömhet. Sprickor kan göra huden mer känslig och smärtsam.
Fotsvamp brukar delas in i tre former: fotsvamp mellan tårna, fotsvamp av mockasintyp och en ovanlig blåsbildande form.1 Formen av fotsvamp påverkar var på foten besvären syns och vilka symtom du får.
Vid fotsvamp av mockasintyp sitter besvären på fotsulorna. Den ger ofta torr hud, klåda och fjällning. Fjällningen kan vara allt från kraftig till mjölig. Vid mockasintyp kan huden på fotsulan också vara röd i varierande grad. Ofta finns en tydlig gräns mellan den hud som är påverkad och den hud som inte är det.1 Besvären sitter typiskt på båda fötterna, men mockasintypen kan förekomma på en eller båda fötterna.
Den blåsbildande formen är ovanlig. Den kan börja akut eller halvakut och ge tydligare besvär än den vanliga formen mellan tårna.1
Besvär mellan tårna kan gå över utan behandling, men de har en tendens att komma tillbaka.1 Fotsvamp förekommer ofta på båda fötterna, och återkommande besvär är vanligt.2
Fotsvamp mellan tårna kan med tiden spridas till fler områden mellan tårna. Den kan därefter breda ut sig mot framfoten och senare omfatta hela fotsulan. En sådan utveckling tar typiskt lång tid.
Fotsvamp kan också spridas till tånaglarna och orsaka nagelsvamp.4 När fotsvamp sprids till tånaglarna kan naglarna bli förtjockade. En nagel kan också lossna från nagelbädden, alltså huden under nageln.5 Nagelsvamp ger ofta inga symtom, men nageln kan bli förtjockad eller lossna från nagelbädden. Vid nagelsvamp kan nageln i sällsynta fall göra ont, framför allt om den utsätts för tryck eller annan mekanisk påverkan.
Kontakta en vårdcentral om du har behandlat fotsvampen med receptfritt läkemedel i några veckor men inte blivit bättre. Detsamma gäller om ett barn under tio år har symtom, eftersom barn under tio år sällan får fotsvamp.2
Sprickor mellan tårna kan fungera som inkörsport för bakterieinfektioner.1 Om du har en fot eller ett ben som är varmt, smärtsamt och rött ska du kontakta en vårdcentral, eftersom det kan vara tecken på en allvarligare infektion.4
Om du är osäker på vad dina besvär beror på kan du läsa mer i avsnittet om hur fotsvamp undersöks och behandlas.
Om diagnosen är osäker kan du läsa mer i avsnittet om symtom eller kontakta vården för en bedömning.
Behandlingen bör fortsätta i två veckor efter att symtomen försvunnit.1 Det är viktigt eftersom besvären annars kan komma tillbaka efter avslutad behandling. Vid kronisk fotsvamp kan behandlingen vara svårare och besvären kan återkomma efter att behandlingen avslutats.
Receptfria svampmedel finns bland annat som kräm, gel och lösning. De olika formerna kan passa olika bra beroende på hur huden ser ut. Valet av beredningsform handlar främst om hudens fuktighet och torrhet. En lösning är också ett lokalt alternativ, medan puder kan kombineras med en kräm. Receptfria behandlingar kan ha olika användningstid: vissa svampmedel används en enda gång och andra under några veckor.2
Du kan fråga på apotek om du är osäker på vilket svampmedel eller vilken beredningsform som passar. Vissa svampmedel används en enda gång, medan andra används under några veckor.
Tablettbehandling kan behövas vid mer utbredd fotsvamp. Terbinafin och itrakonazol har stöd för användning som tablettbehandling vid fotsvamp.1 Tablettbehandling är en behandling som behöver väljas med hänsyn till vilken läkemedelsbehandling du redan använder. Tablettbehandling används alltså inte som förstahandsval för alla former av fotsvamp.6 Den kan bli aktuell när den lokala behandlingen inte räcker eller när infektionen är mer utbredd. Eftersom tablettbehandling påverkar hela kroppen behöver diagnosen bekräftas med svampodling eller PCR före behandlingsstart.3
Inför tablettbehandling bör svampodling eller PCR tas för att säkerställa diagnosen. Vid samtidig svamp i tånaglarna kan tablettbehandlingen behöva pågå i tre till fyra månader. Vid enbart interdigital fotsvamp kan lokalbehandling räcka.1
Vid tablettbehandling behöver hänsyn tas till läkemedelsinteraktioner och möjliga biverkningar. Du behöver därför få information om behandlingen och om vilka besvär som kan vara tecken på biverkning. Olika kliniker kan ha olika rutiner för leverprover inför eller under tablettbehandling. Hos i övrigt friska patienter tas leverprover inte rutinmässigt vid alla kliniker. Oavsett rutin ska du få information om möjliga biverkningar innan behandlingen börjar.1
Allvarlig leverpåverkan av terbinafin är extremt ovanlig.1 Under tablettbehandling ska du vara uppmärksam på följande tecken:
Vid gulsot, influensaliknande symtom, ihållande illamående, kräkningar, mörk urin, ljus avföring eller generell klåda under tablettbehandling ska behandlingen avbrytas och leverfunktionen kontrolleras omgående.1 Leverprover tas inte rutinmässigt inför eller under tablettbehandling hos i övrigt friska patienter vid alla kliniker; rutinerna kan skilja sig åt.
Vid misstanke om kronisk eller blåsbildande form av fotsvamp bör svampodling eller PCR tas före behandlingen. Det gäller också inför tablettbehandling. En svampundersökning kan därför vara en del av uppföljningen när lokal behandling inte är tillräcklig eller när tablettbehandling övervägs.
Fotsvamp kan smitta från andra personer och via fuktiga golv där personer med fotsvamp har gått barfota.2 Du kan minska risken för smittspridning genom att skydda fötterna i sådana miljöer och inte dela personliga saker.
Fotsvamp kan komma tillbaka.2 Fortsätt därför att hålla fötterna rena och torra även efter att besvären har försvunnit.
Puder kan också användas i strumpor och skor för att förebygga fotsvamp om du ofta har besvär.2 Följ alltid anvisningarna på förpackningen för den produkt du använder.
Du har möjlighet att få hjälp av en tolk om du inte pratar svenska. Du kan också få hjälp av en tolk om du till exempel har en hörselnedsättning.2 Om informationen från vårdpersonalen är svår att förstå kan du ställa frågor, så att du kan vara delaktig i din vård.
Du kan alltså börja med en medicinsk fotterapeut, 1177 eller en vårdcentral, beroende på vilken hjälp du behöver och vilken kontaktväg som passar dig.
Fortsatt noggrann fothygien efter behandlingen kan bidra till att motverka återfall. Tvätta fötterna varje dag och torka noga, även mellan tårna.2 Byt strumpor varje dag och använd helst strumpor som inte sitter tätt. Tvätta strumpor i 60 grader, då dör fotsvampen.
Fotsvamp i tånaglarna kan ibland finnas samtidigt som en långvarig fotsvamp. Vid långvarig fotsvamp förekommer svamp i tånaglarna ofta samtidigt.3 Nagelsvamp kan göra tånageln förtjockad eller få den att lossna från nagelbädden.
Försök därför att inte klia på området. Dela inte handdukar, strumpor eller skor med andra, eftersom fotsvamp kan smitta genom direkt kontakt med infekterad hud.8 Använd badtofflor i simhallar och omklädningsrum, där smitta kan föras vidare via fuktiga golv.2