Ledgångsreumatism är en långvarig inflammatorisk autoimmun sjukdom där immunförsvaret angriper kroppens egen ledvävnad. Sjukdomen går inte att bota, men behandling kan dämpa inflammationen och smärtan, bevara ledernas funktion och tidigt minska risken för ledskador.
Ledgångsreumatism är en långvarig inflammatorisk sjukdom som ofta börjar i små leder i händerna och fötterna.1 Sjukdomen kan påverka leder på båda sidor av kroppen. Ledgångsreumatism kallas också reumatoid artrit och förkortas RA. Ledgångsreumatism är mindre vanligt än artros.2 Sjukdomen kan också ge besvär i senor och muskler.1
Ledgångsreumatism är en autoimmun sjukdom där immunförsvaret angriper kroppens egen ledvävnad.1 Inflammationen börjar i vävnaden i ledkapseln. När immunförsvaret reagerar mot de egna lederna kan leden bli svullen, öm och varm. Sjukdomen påverkar framför allt lederna, men inflammation kan också förekomma i andra delar av kroppen.
Det är en långvarig sjukdom som kan visa sig på olika sätt från person till person. Besvären kan komma under perioder och vara mindre uttalade mellan dessa perioder. När sjukdomen är mer aktiv kan inflammationen vara mer utbredd, med mer värk och trötthet. Förloppet kan alltså variera, och alla har inte samma sjukdomsbild.
Ledgångsreumatism skiljer sig från artros, som är en annan ledsjukdom. Vid ledgångsreumatism angriper immunförsvaret vävnaden som omger leden. Inflammationen kan med tiden skada ledbrosk och ben, vilket kan påverka hur leden fungerar. Risken för sådana skador påverkas av hur väl sjukdomen behandlas.
Cirka 0,7 procent av den vuxna befolkningen i Sverige beräknas ha ledgångsreumatism.3 Det motsvarar ungefär sju personer av tusen vuxna.
Ledgångsreumatism kan börja i alla åldrar. Sjukdomen börjar dock vanligast i 60- till 70-årsåldern. I en svensk sammanställning anges också att de flesta insjuknar mellan 50 och 70 år.
Sjukdomen är ungefär tre gånger vanligare hos kvinnor än hos män.3 Det betyder inte att män inte kan få ledgångsreumatism, utan att sjukdomen förekommer betydligt oftare hos kvinnor.
Ledgångsreumatism går inte att bota, men läkemedel och fysioterapi kan dämpa inflammationen och lindra smärtan.1 Behandlingen kan också ha som mål att bevara musklernas och ledernas funktion. Vilka läkemedel som används kan skilja sig från person till person, och ibland behövs flera läkemedel tillsammans.
Tidigt insatt behandling kan minska risken för skador på lederna.1 Tidig behandling kan också minska risken för att rörelseförmågan försämras. Behandlingen följs upp för att se om den fungerar och kan ändras om effekten inte räcker.
För många blir ledgångsreumatism en sjukdom som behöver behandlas under lång tid. En välbehandlad sjukdom med låg aktivitet har relativt god prognos.3 Trots låg sjukdomsaktivitet kan en del fortfarande ha ökad trötthet eller långvarig smärta.
Den exakta orsaken till ledgångsreumatism är okänd.1 Det finns alltså ingen enskild förklaring som gäller för alla som får sjukdomen. Forskare har föreslagit flera möjliga utlösande faktorer, men ingen av dessa förklaringar är bevisad.
Flera faktorer tros samverka när ledgångsreumatism utvecklas. Bland annat kan gener, rökning och hormoner ha betydelse.1 Även en infektion har föreslagits som en möjlig utlösande faktor, men det är inte klarlagt att infektioner orsakar sjukdomen.4
Hormoner kan vara en av de faktorer som spelar in. Ledgångsreumatism är vanligare hos kvinnor än hos män, och forskare har därför undersökt om könshormonet östrogen kan ha betydelse. Sambandet mellan östrogen och sjukdomen är inte bevisat.4
Det är viktigt att komma ihåg att en riskfaktor inte betyder att du säkert får ledgångsreumatism. På samma sätt kan sjukdomen uppstå även om du inte känner igen någon särskild riskfaktor.
Rökning ökar risken för att utveckla ledgångsreumatism.4
Ledgångsreumatism märks framför allt i lederna. Vanliga besvär är smärta, svullnad och stelhet.1 Du kan också känna ömhet när leden används eller när du belastar den. Besvären kan göra det svårare att röra leden som vanligt. Smärtan kan kännas som värk eller dunkande smärta i leden.7 Ömheten kan märkas både när du rör leden och när du trycker på den.1 Svullna leder kan göra vardagliga aktiviteter svårare, till exempel att kamma håret, knäppa kläder eller böja knäna.6
De små lederna i händer och fötter är ofta de första som påverkas.1 Det kan till exempel göra ont i fingrarnas grundleder och mellanleder eller i tårnas grundleder. Även handleder, knän, armbågar, fotleder, höfter och axlar kan påverkas. Fingrarnas ytterleder drabbas nästan aldrig.
Ledsmärta vid ledgångsreumatism sitter ofta i samma leder på båda sidor av kroppen.1
Vid ett läkarbesök börjar utredningen med att du får beskriva dina besvär. Läkaren frågar om symtomen och om hur de har utvecklats. Du får också svara på frågor om din hälsa, dina levnadsvanor, andra sjukdomar och vilka läkemedel du tar.1
Läkaren gör en noggrann kroppslig undersökning och känner på lederna.1 Lederna undersöks bland annat med avseende på svullnad och rörlighet. Vid en utredning letar läkaren efter inflammation i lederna, särskilt i små leder i händer och fötter.
Även senskidor kan undersökas. Ibland känner läkaren efter reumatiska knutor under huden, till exempel vid armbågar, fingrar och hälar. Sådana knutor är tämligen ovanliga när ledgångsreumatism just har börjat.
Om läkaren misstänker ledgångsreumatism får du så snabbt som möjligt träffa en reumatolog, alltså en läkare som är specialist på reumatiska sjukdomar. Reumatologen bedömer om dina symtom kan bero på ledgångsreumatism och om du behöver antireumatisk medicin. Diagnosen bygger främst på vad läkaren ser vid undersökningen av lederna.1 Det kan också vara viktigt att utesluta andra orsaker till besvären, till exempel en skada, artros, gikt eller infektion. Vid oklarhet kan läkaren därför väga samman flera olika fynd innan diagnosen ställs. Vetenskapliga diagnoskriterier är främst skapade för att kunna klassificera sjukdomar och används inte ensamma för att ställa diagnos.3
Behandlingen vid ledgångsreumatism ska dämpa inflammationen och smärtan. Ett annat mål är att bevara musklernas och ledernas funktion.1 På längre sikt ska behandlingen minska risken för skador på lederna och nedsatt rörelseförmåga. Det finns bra hjälp att få genom en kombination av läkemedel, rehabilitering och regelbunden uppföljning.
När sjukdomen är aktiv följs du tätare av vården. Behandlingen justeras tills du har låg sjukdomsaktivitet eller remission, alltså att sjukdomen är lugn.3 Remission är alltid målet, men kan av olika skäl inte alltid uppnås. Om sjukdomen under längre tid är lugn kan kontakten ibland ske med en läkare på vårdcentralen.
Uppföljningen görs regelbundet för att se om behandlingen fungerar. Du får lämna blodprover eftersom läkemedel kan påverka blodet och levern. Om proverna visar en påverkan kan du få göra ett uppehåll med läkemedlet eller minska dosen. Om behandlingen inte har tillräcklig effekt kan du antingen få högre dos eller byta läkemedel.8
De flesta med ledgångsreumatism behöver läkemedel som både lindrar besvär och bromsar sjukdomens utveckling. Vilka läkemedel som passar beror bland annat på hur aktiv sjukdomen är och hur du reagerar på behandlingen. Ibland behövs flera läkemedel samtidigt.
Metotrexat är vanligtvis det första antireumatiska läkemedlet vid ledgångsreumatism.
Försök att fortsätta röra på dig så mycket som möjligt även om du har ont. Det är inte skadligt att röra på sig trots smärta, och fysisk aktivitet kan hjälpa dig att hålla kroppen i gång.1
Välj aktiviteter som passar dina leder och din vardag. Högbelastande aktiviteter kan ge för stora påfrestningar på inflammerade och svullna leder, till exempel löpning, vissa bollsporter och träning med mycket hopp.1
Hitta en balans mellan vila och rörelse. Vila kan göra inflammerade leder mer bekväma, men utan rörelse kan lederna bli stela och musklerna svagare.10 Öka gärna mängden träning gradvis och ta regelbundna vilopauser när du behöver det. Vid återkommande svårigheter att hitta en lämplig träningsform kan en fysioterapeut ge personliga råd.
Kontakta en vårdcentral om du tror att du har ledgångsreumatism.1 Där kan du boka läkartid och få en bedömning. Vårdcentralen är därför ofta den första kontakten när du misstänker sjukdomen. Det kan vara bra att beskriva vilka besvär du har, när de började och hur de påverkar vardagen, så att läkaren får en tydlig bild av situationen.
Du kan också ringa 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning och hjälp med var du kan söka vård.11 Det kan vara ett stöd om du är osäker på vilken mottagning som passar eller hur du ska gå vidare. På 1177.se kan du även hitta information om vård och mottagningar, och många mottagningar kan kontaktas genom att logga in.
Om läkaren misstänker ledgångsreumatism får du så snabbt som möjligt träffa en reumatolog, alltså en specialist på reumatiska sjukdomar.1 Reumatologen bedömer om dina symtom kan bero på ledgångsreumatism och om du behöver antireumatisk medicin. Vid välgrundad misstanke kan du få en remiss till reumatolog.
Du kan få hjälp av ett vårdteam på en reumatologisk mottagning. Teamet kan bestå av läkare, sjuksköterska, fysioterapeut, arbetsterapeut och kurator. Sjuksköterskan kan ge råd om behandling, prover och läkemedel samt samordna kontakterna med de andra i teamet. En fysioterapeut kan hjälpa dig med träning och behandling, medan en arbetsterapeut kan ge råd om handträning och sådant som underlättar vardagen. Kuratorn kan ge stöd och hjälp med problem i det dagliga livet.
Det finns ingen botande behandling för ledgångsreumatism. Sjukdomen kan alltså inte tas bort helt, men behandling kan dämpa inflammationen och lindra smärtan. Tidig behandling kan minska risken för ledskador och begränsa sjukdomens påverkan på rörelseförmågan. Därför är det viktigt att behandling sätts in så snart som möjligt när diagnosen är klar. Målet är att dämpa inflammationen och smärtan samtidigt som muskler och leder hålls i gång. Behandlingen kan därför behöva innehålla både läkemedel och fysioterapi.1 Många behöver behandling under lång tid, och uppföljningar används för att se om sjukdomen är under kontroll.11
De vanligaste symtomen är ledsmärta, svullnad och stelhet. Besvären kan märkas i flera leder och de små lederna i händerna och fötterna är ofta bland de första som påverkas. Stelheten är ofta värre på morgonen eller efter inaktivitet, till exempel efter att du har varit stilla en längre stund.7
Symtomen kan variera från person till person. De kan komma och gå eller förändras över tid, och perioder med mer aktiva besvär kallas skov.
Läkaren frågar om dina besvär och din hälsa och undersöker lederna, bland annat genom att känna på dem.1
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 5 källor · Senast granskad: 5 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Kvinnor har högre risk att få ledgångsreumatism än män.4 En möjlig förklaring är att hormoner påverkar risken, men detta samband är ännu inte bevisat.
Andra faktorer har också undersökts, men de ingår inte i den säkra kunskapen om varför sjukdomen uppstår. Därför går det inte att räkna ut exakt vem som kommer att få ledgångsreumatism utifrån en enskild omständighet.
En familjehistoria av ledgångsreumatism kan öka risken. Generna står dock bara för en del av risken, och risken att ärva sjukdomen bedöms vara låg.4 Att en nära släkting har ledgångsreumatism betyder därför inte att du kommer att få sjukdomen.
Vissa genetiska variationer kan öka risken för ledgångsreumatism. Alla som har sådana genetiska variationer utvecklar ändå inte sjukdomen, vilket visar att även andra faktorer har betydelse.6
Ledgångsreumatism kan börja i alla åldrar. Sjukdomen är vanligast när den börjar i 60- eller 70-årsåldern.1 Den kan alltså även börja tidigare eller senare i livet.
Det finns inget känt sätt att förebygga att ledgångsreumatism uppstår.1 Mer om sådant som kan påverka sjukdomens förlopp finns i avsnitten om behandling och att leva med sjukdomen.
Smärta och stelhet är ofta värre på morgonen eller efter att du har varit stilla en längre stund.1 Stelheten kan göra det svårt att böja fingrarna helt eller knyta handen. För vissa känns kroppen särskilt stel under senare delen av natten och på morgonen.
Inflammerade leder kan svullna och bli varma.1 De kan också bli röda vid kraftig inflammation. När du tar på en inflammerad led kan den kännas öm eller varm. Svullnaden kan påverka vardagliga rörelser, till exempel att greppa saker eller böja ett knä.
Symtomen kan utvecklas gradvis under flera veckor.7 I andra fall kan besvären öka snabbt under några dagar. Ledgångsreumatism kan alltså börja både smygande och akut.3 Hos vissa börjar sjukdomen med värk, ömhet och svullnad i en eller några få leder, och efter en tid utvecklas besvär i flera leder.
Besvären kan komma och gå och förändras över tid. Du kan ha perioder med mer smärta, svullnad och trötthet och perioder med mindre besvär. Perioder då sjukdomen blir sämre kallas skov.7 Hur besvären visar sig kan skilja sig mycket från person till person. Vissa personer har besvär under flera år, medan andra får symtom som utvecklas snabbt.5 Under ett skov kan inflammationen bli mer utbredd, och du kan bli tröttare och få mer ont. Mellan skoven kan besvären vara mindre.1 En del får också svettningar när sjukdomen ger allmänna symtom.7
När inflammationen i kroppen är pågående kan du känna dig trött och sjuk. Tröttheten kan finnas även när ledbesvären varierar.
Hos äldre kan sjukdomen först ge mer allmänna besvär, som muskelvärk, stelhet och trötthet. Ledsvullnaden kan då komma senare. Besvär från leder, senor och muskler kan förekomma samtidigt.
Ledgångsreumatism påverkar inte bara lederna.1 Inflammation kan också förekomma i lungorna, lungsäckarna, hjärtsäcken, ögonen eller blodkärlen. Det kan ge besvär från bröstet om hjärtat eller lungorna påverkas. Torra ögon kan förekomma när ögonen påverkas.
Ett annat symtom är reumatiska knutor under huden. De kan bildas där huden utsätts för tryck, till exempel vid armbågarna eller på fingrarna. Knutorna uppstår oftast efter att du har haft sjukdomen en tid. De är inte skadliga, men kan ibland göra ont.1
Ledgångsreumatism kan börja akut.3 Vid misstanke om ledgångsreumatism ska du kontakta en vårdcentral för en bedömning.1
Du får lämna blodprover som stöd för utredningen. Proverna kan hjälpa läkaren att bedöma hur aktiv inflammationen är och om det finns ämnen i blodet som är vanliga vid ledgångsreumatism.
SR betyder sänka och är ett blodprov som används för att bedöma inflammation. CRP är ett annat blodprov som kan visa hur mycket inflammation som finns i kroppen. SR och CRP kan vara normala tidigt i sjukdomsförloppet eller om bara få och små leder är inflammerade.3
Anti-CCP är ett ämne som kan finnas i blodet vid ledgångsreumatism. Ett positivt prov kan förekomma utan att du har sjukdomen. Därför bedöms provsvaret tillsammans med dina besvär och läkarens undersökning.
Blodproverna räcker inte ensamma för att ställa diagnosen. Ett normalt värde på SR eller CRP utesluter inte ledgångsreumatism. Inte heller går det att bekräfta eller utesluta sjukdomen enbart genom prov för reumatoid faktor eller anti-CCP.
Röntgen av händer och fötter kan göras tidigt i utredningen.3 Bilderna kan användas som ett utgångsläge inför behandling. När sjukdomen nyligen har börjat syns det sällan något på röntgenbilderna.
Om inflammationen har pågått en tid kan läkaren ibland se att skelettet intill de inflammerade lederna har tunnats ut. Du behöver därför inte ha tydliga förändringar på röntgen för att ha ledgångsreumatism.
Ultraljud och magnetkamera kan ge mer information om lederna. Med dessa undersökningar kan läkaren se om ledkapseln är svullen, om det finns inflammation eller vätska i leden och om ledbrosket är skadat.1
Det finns inget enskilt test som säkert kan bekräfta eller utesluta ledgångsreumatism.3 Diagnosen är i stället en samlad bedömning av sjukdomshistoria, läkarens undersökning, blodprover och ibland bilddiagnostik. Blodprover och röntgen är därför ett stöd, men räcker inte i sig för diagnosen.
Antireumatiska läkemedel minskar på olika sätt inflammationen i lederna. Om ett läkemedel inte räcker för att dämpa inflammationen kan flera antireumatiska läkemedel kombineras.8 Metotrexat kan till exempel kombineras med sulfasalazin, hydroxiklorokin eller biologiska läkemedel.
Biologiska läkemedel används framför allt när inflammationen inte dämpas tillräckligt av andra läkemedel.1 De flesta biologiska läkemedel påverkar ämnen som reglerar inflammation i kroppen. Läkemedlen kan bromsa sjukdomens utveckling och minska eller ta bort smärta, stelhet och sjukdomskänsla. Biologiska läkemedel ges som injektion eller dropp.
JAK-hämmare är en annan grupp antireumatiska läkemedel. JAK-hämmare kan användas av vuxna med måttlig till svår ledgångsreumatism som inte kan använda antireumatiska eller biologiska läkemedel, eller när dessa läkemedel inte har fungerat.9 JAK-hämmare kan också användas tillsammans med metotrexat.
Kortison kan ges som tabletter eller injektion. Det minskar ämnen som är aktiva vid inflammation och kan därför dämpa smärta, stelhet och inflammation. Kortison används vanligtvis under en begränsad tid, till exempel medan du väntar på effekt av ett antireumatiskt läkemedel eller vid ett skov.9 En kortisonspruta kan ges i en eller flera inflammerade leder.
Kortison under längre tid kan ge biverkningar, bland annat benskörhet, högt blodtryck, högre blodsocker, tunnare hud, lättare blåmärken och muskelsvaghet. Om du har behandlats med kortison under längre tid ska behandlingen inte avslutas tvärt. I stället ska behandlingen minska ner gradvis i samråd med läkare.8
Antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel, NSAID, kan lindra smärta, inflammation och stelhet. Smärtstillande läkemedel som innehåller paracetamol kan också lindra smärta, men dessa läkemedel hejdar inte själva sjukdomen och förhindrar inte skador på lederna. Läkaren bedömer vilken behandling som passar dig.
Antireumatiska läkemedel kan behöva användas under flera år. Förändringar i lederna och minskad muskelstyrka kan komma tidigt efter att symtomen har börjat. Därför kan långvarig läkemedelsbehandling minska risken för att ledbrosk bryts ner och att rörelseförmågan försämras.
Du kan få behandling av ett vårdteam på en reumatologisk mottagning. Teamet kan bestå av läkare, sjuksköterska, fysioterapeut, arbetsterapeut och kurator.1 Tillsammans sätter ni upp mål för behandlingen. Sjuksköterskan kan ge råd om behandling, blodprover och läkemedel samt samordna kontakterna med de andra i teamet.
En fysioterapeut undersöker dig och hjälper till att sätta mål för träning och behandling. Fysioterapi kan förbättra kondition och muskelstyrka samt göra lederna rörligare.9 Du kan få fysioterapi individuellt eller i grupp. Fysioterapeuten kan också ge personliga råd om fysisk aktivitet och smärtlindrande behandling.
Fysioterapi kan innehålla rörelseövningar och program som hjälper till att bevara ledernas funktion och hålla musklerna starka. I vissa regioner kan du få träna i en varm bassäng eller få rehabilitering i varmt klimat. Vilka möjligheter som finns beror på var du bor.
Arbetsterapi kan ge råd och träning för att klara vardagliga uppgifter.9 Arbetsterapeuten kan undersöka händerna, mäta handstyrkan och ge råd om handträning. Du kan också få förslag på hjälpmedel som gör det lättare att utföra olika uppgifter och som skyddar lederna.
En stödskena eller ortos kan underlätta om smärta gör att du blir svag i handen eller handleden. Arbetsterapeuten kan också ge råd om redskap och andra stöd som minskar belastningen på lederna. Kuratorn kan ge stöd i frågor som rör vardagen och hjälpa dig att hitta rätt bland samhällets resurser.
Rehabilitering kan även ges på dagvård. Då kommer du till en mottagning några timmar varje dag under en viss period. Där kan du få anpassad fysisk träning individuellt eller i grupp, hjälp att hitta sätt att hantera problem i vardagen och samtal med kurator.
Operation kan bli aktuell om lederna har blivit svårt skadade. Målet kan vara att minska smärta, korrigera felställningar eller återställa funktionen i en led.1 En skadad led i till exempel knä, höft eller axel kan ibland ersättas med en protes. I vissa fall kan fingerleder få silikonproteser för att öka rörligheten i händerna.
En operation kan också innebära att en led stelopereras för att ge en stabil och smärtfri led. I andra situationer kan ett ingrepp frigöra en nerv som har kommit i kläm eller ersätta en sena som har brustit. Operationer har blivit allt ovanligare eftersom läkemedelsbehandlingen ofta kan förebygga skador och felställningar.
Läkemedel mot ledgångsreumatism kan öka risken för infektioner eftersom de hämmar delar av immunförsvaret.1 Biologiska läkemedel kan bland annat öka risken för infektioner i luftvägarna. Inför behandling med vissa biologiska läkemedel görs därför en utredning av om du kan ha haft tuberkulos eller virushepatit.
Vaccination mot influensa och lunginflammation rekommenderas när du behandlas med antireumatiska läkemedel.1 Personer som behandlas med sådana läkemedel ska inte vaccineras med levande vaccin. Prata med vården om vilka vaccinationer som är aktuella för dig och när de bör ges.
Smärta och inflammation i händer och fingrar kan göra det svårare att greppa saker. Träna därför händerna och fingrarna för att behålla muskelstyrkan och rörligheten i lederna.1 Handträning kan göras individuellt eller tillsammans med andra.
Ta hand om fötterna genom att använda skor som ger stöd. En bra sko är uppbyggd i hålfoten och ger stöd underifrån. Den bör också ha stabil hälkappa, vara tillräckligt bred och ha snörning.1 Många hittar bra skor själva, men lösa skoinlägg kan provas ut efter foten om du har behov av det.
Hjälpmedel kan underlätta sådant som har blivit svårt i vardagen och kan skona lederna. En stödskena eller ortos kan till exempel underlätta om smärtan gör handen eller handleden svag.1
Vardagen hemma kan också anpassas. Exempel är att byta vanliga vattenkranar till engreppsblandare eller att byta badkar mot dusch. Du kan ansöka om bidrag hos kommunen för att anpassa bostaden, och en arbetsterapeut kan ge fler förslag.
Ta läkemedlen enligt ordination även om du börjar känna dig bättre.10 Läkemedel kan hjälpa till att förebygga skov och minska risken för ytterligare problem, till exempel skador på lederna.
Rådfråga vårdteamet innan du tar receptfria läkemedel eller kosttillskott. Sådana produkter kan påverka eller störa din behandling.10 Läs också informationen som följer med läkemedlet, eftersom den kan beskriva möjliga samspel med andra läkemedel eller kosttillskott.
Rökstopp rekommenderas vid ledgångsreumatism.1 Du bör inte röka, eftersom rökning kan göra sjukdomen värre.
Det finns inga tydliga studier som visar att någon särskild kost minskar ledinflammationen.1 Ät ändå varierat och hälsosamt. Vid reumatisk sjukdom rekommenderas Livsmedelsverkets kostråd för hälsosamma matvanor. En balanserad kost är också viktig eftersom ledgångsreumatism ökar risken för hjärtinfarkt och stroke.
Smärta, trötthet och nedsatt rörlighet kan påverka arbete, ekonomi, sexliv och relationer.1 Vissa vardagliga uppgifter kan ta längre tid eller bli svårare, och du kan behöva anpassa hur du gör dem.
Berätta för personer omkring dig vad du orkar och vilka uppgifter som är svåra. Det kan finnas hjälpmedel och andra lösningar som gör vardagen lättare. Du kan också få råd och stöd av en arbetsterapeut kring uppgifter hemma och på arbetet.
Samtalsstöd kan vara relevant om sjukdomen leder till stress, oro eller nedstämdhet.3 En kurator kan ge stöd och hjälp med problem i det dagliga livet, enskilt eller i grupp.1 Det kan också vara hjälpsamt att prata med andra som lever med ledgångsreumatism, till exempel genom en stödgrupp eller en patientorganisation.
Om sjukdomen är i en lugnare fas under en längre tid kan det räcka med kontakt med en läkare på vårdcentralen.1 Vilka kontakter du behöver beror på hur sjukdomen utvecklas och vilket stöd du behöver över tid.
Blodprover och röntgen räcker därför inte ensamma, utan läkaren väger ihop flera olika fynd.1 Ibland kan läkaren också följa dina besvär över tid innan en slutlig diagnos ställs.
Behandlingen kan omfatta läkemedel, livsstilsförändringar, stödjande behandlingar och operation.9 Läkemedel kan användas för att dämpa inflammationen och lindra smärtan. Livsstilsförändringar och fysioterapi kan hjälpa till att bevara musklernas styrka och ledernas rörlighet, medan operation ibland kan minska smärta eller återställa ledfunktion.1
Metotrexat är vanligtvis det första läkemedlet som ges vid ledgångsreumatism. Det kan användas ensamt eller tillsammans med andra antireumatiska läkemedel. Om behandlingen inte ger tillräcklig effekt kan läkaren överväga andra läkemedel eller en kombination av behandlingar. Det kan ta två till tre månader innan metotrexat börjar ge effekt. Metotrexat kan ges som tabletter eller som en injektion. Läkemedlet följs upp med regelbundna blodprover eftersom behandlingen kan påverka levern och blodet.8
Behandlingen behöver följas upp regelbundet för att se om den fungerar och om den behöver ändras.8 Vilken behandling som passar beror bland annat på hur aktiv sjukdomen är och hur du svarar på behandlingen.3