Von Willebrands sjukdom är en ärftlig blödningsrubbning där blodet inte koagulerar normalt, så att personen blöder lättare. Det finns behandling som kan förebygga och behandla blödningar, och prognosen är god; många har milda symtom som kan hanteras.
Von Willebrands sjukdom är en ärftlig blödningsrubbning som gör att blodet inte koagulerar normalt och att du blöder lättare.1 Sjukdomen beror på brist eller nedsatt funktion hos von Willebrandsfaktorn. Von Willebrandsfaktorn är ett ämne i blodet som behövs för att blodet ska kunna levra sig på ett normalt sätt. När von Willebrandsfaktorn saknas eller inte fungerar som den ska påverkas blodets koagulationsförmåga. Von Willebrandsfaktorn finns normalt både i blodet och lagrad i vissa celler i kroppen. Vid en blödning hjälper den blodplättarna att fästa vid området som har skadats och att bilda en första tätning. Von Willebrandsfaktorn hjälper också koagulationsfaktor VIII att skyddas från att brytas ner för snabbt.2
Von Willebrands sjukdom är den vanligaste ärftliga blödningsrubbningen.2 Den är medfödd och kan finnas i olika svårighetsgrader. Sjukdomen är inte könsbunden, vilket innebär att både kvinnor och män kan få den.
Von Willebrands sjukdom uppskattas förekomma hos ungefär en av hundra personer i Sverige.3 Både kvinnor och män kan få von Willebrands sjukdom.2 Många har så milda besvär att de aldrig får en diagnos.3 Därför är det betydligt färre personer som har fått diagnosen än det uppskattade antalet personer som har sjukdomen.
Sjukdomen kan alltså finnas även hos personer som inte har fått den fastställd. En del upptäcks först senare i livet, medan andra aldrig genomgår en utredning eftersom besvären är mycket milda.
Von Willebrands sjukdom brukar delas in i mild, medelsvår och svår form.3 Svårighetsgraden hänger samman med hur mycket von Willebrandsfaktorn fungerar och hur mycket blödningsbesvär sjukdomen kan ge.
Sjukdomen delas också in i olika typer efter vilken förändring von Willebrandsfaktorn har. Typerna beskriver framför allt om mängden von Willebrandsfaktor är för låg eller om faktorn inte fungerar som den ska. Typ 1 innebär att mängden von Willebrandsfaktor i blodet är sänkt, medan typ 2 innebär en nedsatt funktion. Vid typ 3 finns ingen eller bara en liten mängd von Willebrandsfaktor i blodet. Typ 1 är den vanligaste typen och står för cirka 70 procent av fallen i Internetmedicins klassifikation. Typ 2 beror på en nedsatt funktion hos von Willebrandsfaktorn och har flera undertyper. Typ 3 är mycket ovanlig och kan ge svåra blödningsbesvär.2
Det finns alltså variationer både mellan olika typer och mellan personer med samma typ. En mild form är vanligast, medan den svåra formen är ovanlig. Mer information om tecken på sjukdomen, utredning och behandling finns i artikelns övriga avsnitt.
Von Willebrands sjukdom orsakas nästan alltid av gener som ärvs från föräldrarna.4 Den genetiska förändringen påverkar von Willebrandsfaktorn, som behövs för att blodet ska kunna koagulera normalt. Sjukdomen kan därför finnas i familjer, även om graden av sjukdom kan skilja sig mellan olika familjemedlemmar.
Den påverkade genen finns på kromosom 12 och kallas VWF.1 Genen innehåller information som behövs för att kroppen ska kunna bilda von Willebrandsfaktorn. Förändringar i genen kan leda till att mängden von Willebrandsfaktor blir låg eller att faktorn inte fungerar som den ska.
Vid svår sjukdom är faktor VIII också kraftigt sänkt.1 Det hänger samman med att von Willebrandsfaktorn normalt skyddar faktor VIII från att brytas ner för snabbt. Vid typ 3 finns ingen eller bara en liten mängd von Willebrandsfaktor i blodet, och som en följd av det är faktor VIII kraftigt sänkt.
Von Willebrands sjukdom ärvs autosomalt. Det betyder att den genetiska förändringen inte är knuten till en könskromosom. Den svåra formen ärvs autosomalt recessivt.1
Symtomen vid von Willebrands sjukdom kan skilja sig åt mellan olika personer och mellan mild, måttlig och svår sjukdom.3 Vid mild sjukdom märks besvären framför allt från hud och slemhinnor. Många har så milda blödningssymtom att sjukdomen inte leder till en utredning. Besvären behöver inte märkas hela tiden, utan kan ibland visa sig först när du skadar dig. Sjukdomen kan också upptäckas när du blöder mer än väntat efter en operation eller en förlossning.4 Vid lindrig sjukdom är blödningarna oftast begränsade till hud och slemhinnor.1
Vanliga symtom är:
Vid ett läkarbesök går vården igenom din sjukdomshistoria och kartlägger hur blödningar har sett ut. Läkaren frågar om tidigare blödningar och om andra i familjen har blödningsproblem.4 Det är viktigt att berätta om blödningar som varit större än väntat, till exempel i samband med en operation eller tandutdragning.
Utredningen kan kartlägga om blödningar har krävt behandling.2 Den kan också ta upp om du har haft fler än fem blåmärken som är större än en centimeter eller upprepade näsblödningar som varat längre än tio minuter. Rikliga menstruationer kan också ingå när blödningsbilden kartläggs.
Läkaren kan undersöka huden efter blåmärken och petekier.2 Petekier är små punktformiga blödningar i huden. Mun och svalg kan också ingå i undersökningen.
Vid misstanke om von Willebrands sjukdom kan fortsatt utredning ske i samarbete med ett koagulationscenter.1 Vid mer komplicerade fall kan en specialistutredning vid koagulationscenter behövas. Vid misstanke om sjukdomen remitteras patienten till specialist på blodsjukdomar.
Behandlingen beror på vilken typ av von Willebrands sjukdom du har och hur svåra blödningarna är. Vid lindriga symtom kan tranexamsyra vara tillräckligt. Tranexamsyra är ett läkemedel som hjälper till att bevara det koagel som har bildats vid en blödning. Det finns bland annat som tablett, intravenös lösning, mixtur och brustablett. De flytande formerna av tranexamsyra kan också appliceras direkt vid blödningen med en indränkt tuss, eftersom de har lokal blödningshämmande effekt. Tranexamsyra rekommenderas inte vid blödning från urinvägarna, eftersom det finns risk för att urinen inte kan lämna kroppen. Behandling med desmopressin eller faktorkoncentrat kombineras med tranexamsyra.2
Vid mild von Willebrands sjukdom kan blödningssymtom oftast behandlas med desmopressin.2 Desmopressin höjer nivåerna av von Willebrandsfaktorn och faktor VIII i blodet. Läkemedlet kan ges som injektion, infusion i en ven eller nässpray.4 Desmopressin finns inte som tablett för denna behandling.
Valet mellan tranexamsyra och desmopressin beror bland annat på sjukdomstypen, blödningens omfattning och om du har haft effekt av desmopressin tidigare. Tranexamsyra kan också kombineras med desmopressin eller faktorkoncentrat. Vilken behandling som passar dig beslutas av vården.
Effekten av desmopressin varierar mellan personer.
Sköt om tänderna extra noga. Det kan minska risken för blödningar från tandköttet.3 Borsta tänderna minst två gånger om dagen och gå regelbundet på tandkontroller. Regelbundna tandkontroller kan också bidra till att du undviker tandbehandling på grund av karies.4
Ha gärna ett första hjälpen-kit med dig för mindre skador. Det kan vara användbart när du behöver ta hand om till exempel små sår och skrubbsår själv. Första hjälpen-kitet kan därför vara ett enkelt sätt att ha sådant du behöver nära till hands när du får en mindre skada. Du kan använda första hjälpen vid mindre blödningar, till exempel efter ett skärsår eller en skråma.4
Regelbundna tandkontroller kan hjälpa dig att undvika tandbehandling på grund av karies.4 Det är särskilt viktigt att fortsätta med tandvården även när du inte har blödande tandkött.
Undvik läkemedel med acetylsalicylsyra och så kallade antiinflammatoriska smärtstillande läkemedel, NSAID. De kan försämra blodets förmåga att levra sig.3
Om du tror att du har von Willebrands sjukdom kan du kontakta en vårdcentral. Där kan du få hjälp att komma vidare med en utredning. Sjukvårdsrådgivningen kan också hjälpa dig att bedöma symtom och tala om var du kan söka vård.3
Du kan ringa 1177 dygnet runt för sjukvårdsrådgivning. Du kan också använda 1177:s e-tjänster för att kontakta många mottagningar genom att logga in. Du kan söka vård på vilken vårdcentral eller öppen specialistmottagning du vill i hela landet.3
En hematolog är en läkare som är specialist på blodsjukdomar.4 En sådan specialist kan utreda von Willebrands sjukdom, och den fortsatta utredningen sker ofta i samarbete med ett koagulationscentrum.1 Vid mer komplicerade fall kan en specialistutredning vid koagulationscentrum behövas. Vid typ 2 eller måttliga och svåra former är det viktigt att utredas vid ett koagulationscentrum.2
Det finns ingen botande behandling för von Willebrands sjukdom, men de flesta har milda symtom som kan hanteras. Vilken behandling du behöver beror på vilken typ av sjukdomen du har och hur svåra symtomen är. Vid milda symtom kan behandling behövas först vid en större blödning eller för att förebygga blödning inför till exempel en operation eller tandbehandling. Vid typ 3 eller svårare symtom kan regelbunden behandling behövas för att förebygga blödningar.4
Prognosen för personer med von Willebrands sjukdom är god. Personer med von Willebrands sjukdom förväntas ha ungefär samma överlevnad som personer utan sjukdomen. Även personer med svår von Willebrands sjukdom, typ 3, har i det närmaste samma överlevnad om de får förebyggande behandling mot blödningar.2
Svårare former kan ändå innebära en risk för komplikationer, eftersom personer med svårare von Willebrands sjukdom kan utveckla ledskador. Behandlingen har som mål att förebygga och behandla blödningar och andra komplikationer av sjukdomen.2
Ja, mild eller medelsvår von Willebrands sjukdom kan upptäckas först senare i livet. Det kan ske efter att du har blött mer än väntat vid en operation eller efter att en tand har dragits ut. Sjukdomen kan också upptäckas om du blöder länge efter ett sår i till exempel näsan eller munnen.
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 4 källor · Senast granskad: 11 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Den medelsvåra formen är vanligtvis autosomalt dominant.1 Då kan en förändrad gen från en förälder räcka för att sjukdomen ska föras vidare. Vid typ 1 eller typ 2 är sannolikheten att ett barn ärver sjukdomen en på två.4
Om en förälder har typ 3 får barnen sjukdomen men vanligtvis typ 1 eller typ 2 med lindrigare symtom.4 Vilken form barnet får beror alltså på den genetiska förändringen och på vilka anlag barnet ärver från sina föräldrar. Ärftligheten kan därför se olika ut vid olika typer av von Willebrands sjukdom.
Det finns också en ovanlig form som inte beror på ett ärftligt anlag från föräldrarna. Förvärvad von Willebrands sjukdom är ovanlig och ses framför allt hos äldre personer med annan bakomliggande sjukdom.2 Vid denna form bildas von Willebrandsfaktorn normalt, men den försvinner snabbare från blodet genom att hämmas, förbrukas eller binds till celler.
Bakomliggande tillstånd kan vara lymfoproliferativa eller immunologiska sjukdomar samt cancer.2 I mycket sällsynta fall kan andra hjärttillstånd eller blodcancer orsaka sjukdomen. Barn med komplicerade hjärtfel kan i enstaka fall ha en sänkt nivå av von Willebrandsfaktorn. Även en mekanisk hjärtklaff kan påverka von Willebrandsfaktorns funktion genom att de stora delarna av faktorn bryts upp. I mycket sällsynta fall kan von Willebrands sjukdom också orsakas av vissa läkemedel.4
Hos kvinnor kan rikliga menstruationer vara det tydligaste tecknet på sjukdomen. Blödningarna från hud och slemhinnor kan vara mer uttalade vid måttlig sjukdom. Symtombilden behöver därför bedömas tillsammans med hur ofta blödningarna kommer och hur mycket de påverkar dig.
Vid måttlig von Willebrands sjukdom kan blödningar från mag-tarmkanalen förekomma.2 Blödningar från njurarna är ovanliga. Måttlig sjukdom kan också ge blödningar i samband med tandutdragning, operation eller förlossning.
Vid svår von Willebrands sjukdom kan blödningar i mag-tarmkanalen förekomma. Svår sjukdom kan också ge blödningar i muskler och leder.2 Blödningar i leder och muskler kan göra ont, ge svullnad och orsaka stelhet.3 Du kan också få svårt att röra dig.
Blod i avföringen eller urinen kan förekomma vid svårare symtom.4 Blödningar från mag-tarmkanalen kan framför allt förekomma hos äldre personer med von Willebrands sjukdom. Vid den svåra formen kan blödningar i leder och muskler leda till bestående ledskador.2 Blödningar i leder kan dessutom ge ont i armar eller ben.3 Svår von Willebrands sjukdom kan dessutom ge svårstoppade blödningar vid operation, tandutdragning eller förlossning. Vid trauma, särskilt mot huvudet eller magen, kan blödningen bli livshotande.
Symtomen kan ibland upptäckas först senare i livet. Det kan till exempel ske efter en operation eller tandutdragning, när en blödning blir längre än väntat. En familjehistoria med von Willebrands sjukdom är också viktig när blödningssymtom bedöms.
Kontakta en vårdcentral om du tror att du har blödarsjuka.3 Återkommande eller tydliga blödningar behöver bedömas, eftersom sjukdomen ibland är mild och därför inte upptäcks förrän efter ett ingrepp eller en skada.
Du bör söka vård om du ofta får många eller stora blåmärken. Du bör också söka vård om du har återkommande näsblödningar. Rikliga menstruationer under flera månader eller menstruationer som påverkar ditt liv är skäl att söka vård. Återkommande näsblödningar som varar längre än tio minuter är ett exempel på en blödning som kan behöva bedömas i en utredning. Fler än fem blåmärken som är större än en centimeter är också en uppgift som kan ingå när blödningssymtom kartläggs.2
Blod i avföringen som har funnits i tre veckor är också ett skäl att söka vård. Om en förälder, ett barn eller ett syskon har fått diagnosen von Willebrands sjukdom kan du behöva testas för sjukdomen.
Vid en utredning får du berätta om tidigare blödningar och om blödningar i familjen. Diagnosen bygger på blödningssymtom, ärftlighet för von Willebrands sjukdom eller ökad blödningstendens samt sänkta värden av von Willebrandsfaktorn i blodprov. Blodprover kan behöva tas flera gånger, eftersom nivåerna av von Willebrandsfaktorn kan variera.
En näsblödning som pågår längre än 10–15 minuter eller verkar mycket kraftig är ett varningstecken. En skada eller ett sår där du inte kan stoppa blödningen är också ett varningstecken.
Vid större akut blödning eller trauma ska koagulationsjouren kontaktas tidigt för behandlingsråd. Vid svåra blödningar kan även öron-, näs- och halsvård behöva kontaktas för lokala åtgärder i näsan eller munnen.
Blod i urinen kan förekomma vid von Willebrands sjukdom. Svart eller mörkröd avföring kan vara tecken på blödning från mag-tarmkanalen. Vid större akut blödning eller trauma ska koagulationsjouren kontaktas tidigt för behandlingsråd.
Vid svår sjukdom kan en blödning efter trauma, särskilt mot huvudet eller magen, bli livshotande.2 Blödningar i leder och muskler kan orsaka smärta, svullnad, stelhet och svårigheter att röra sig.
En inledande utredning kan göras på vårdcentralen och omfatta flera blodprover.2 Det kan vara blodstatus, APTT, PK(INR), fibrinogen, faktor VIII och aktivitet hos von Willebrandsfaktorn. Proverna undersöker bland annat blodets celler och delar av blodets förmåga att levra sig.
Blodprovet för von Willebrandsfaktor-aktivitet måste komma till laboratoriet inom 30 minuter.2 Det är därför viktigt att provet hanteras och transporteras på rätt sätt.
Diagnosen ställs med flera blodprover som tas under flera dagar eller veckor.4 Von Willebrandsfaktorns nivåer kan variera, och därför kan upprepade prover behövas innan resultatet går att bedöma.
Ett DNA-prov kan ibland ingå i utredningen.3 Genetiska analyser kan användas för att undersöka förändringar i VWF-genen och för att hjälpa till att bestämma vilken form av von Willebrands sjukdom det rör sig om. Om du får diagnosen von Willebrands sjukdom kan dina närmaste familjemedlemmar också erbjudas prov eftersom de kan ha sjukdomen. Det kan vara särskilt relevant när det finns blödningsproblem hos flera personer i familjen. Specialistvården kan berätta vilken typ av von Willebrands sjukdom provsvaren visar.4
Genetiska analyser, kollagenbindande test och multimeranalys kan användas för att bestämma undertyp.2 Sådana specialanalyser kan göras vid ett koagulationslaboratorium. Andra analyser kan undersöka von Willebrandsfaktorns bindning till faktor VIII eller hur von Willebrandsfaktorn samverkar med blodplättarna.
Diagnostiken av von Willebrands sjukdom kan vara svår.2 Det beror bland annat på att symtomen ofta är milda och att von Willebrandsfaktorns nivå kan variera mellan olika provtagningar.
Nordiska riktlinjer anger tre diagnoskriterier: signifikanta blödningssymtom, ärftlighet för von Willebrands sjukdom eller ökad blödningstendens och sänkta värden av von Willebrandsfaktorn i blodprov.2 För att diagnosen ska kunna ställas behöver vården väga samman blödningsbilden, ärftligheten och provsvaren.
Von Willebrandsfaktorns nivå kan bli falskt hög om blodprovet tas när du är infekterad, har en inflammation, har feber, är stressad eller är gravid.2 Ett normalt eller mindre påverkat prov utesluter därför inte alltid sjukdomen, särskilt när blödningssymtom och ärftlighet talar för den.
Vid blodgrupp 0 ligger von Willebrandsfaktorns nivå normalt cirka 25–30 procent lägre än hos övriga blodgrupper. Det är en av uppgifterna som kan behöva vägas in när provsvaren bedöms.
Det kan vara svårt att avgöra hur allvarliga blödningssymtomen är och att välja rätt utredningsgång vid ovanliga former av von Willebrands sjukdom. Det kan också vara svårt att identifiera personer som behöver särskilda behandlingsrekommendationer. Därför kan koagulationscenter behöva hjälpa till med diagnos och fortsatt bedömning vid mer komplicerade fall.
Desmopressin har ingen effekt vid von Willebrands sjukdom typ 3. Vid von Willebrands sjukdom typ 2B är desmopressin kontraindicerat, eftersom läkemedlet kan öka risken för lågt antal blodplättar. Barn under två år bör inte få desmopressin.2 Yngre barn är känsligare för läkemedlets biverkningar, framför allt vätskeretention och lågt natrium i blodet.
Desmopressin ska också användas med försiktighet vid hög ålder, rubbad saltbalans i kroppen, risk för ökat tryck i skallen och nedsatt njurfunktion.
Större och allvarliga blödningar behandlas med faktorkoncentrat. Faktorkoncentrat kan innehålla von Willebrandsfaktorn och faktor VIII.2 Det finns både faktorkoncentrat som har framställts från plasma och rekombinant framställda koncentrat. Behandlingen kan kombineras med tranexamsyra.
Vilken mängd faktorkoncentrat som behövs beror på blödningen och vilken typ av von Willebrands sjukdom du har. Vården kan behöva kontrollera nivåerna av von Willebrandsfaktorn och faktor VIII för att planera den fortsatta behandlingen. Vissa faktorkoncentrat innehåller endast von Willebrandsfaktorn, medan andra innehåller både von Willebrandsfaktorn och faktor VIII.
Vid svår von Willebrands sjukdom behandlas du ofta förebyggande med faktorkoncentrat i en ven.2 Behandlingen innehåller den von Willebrandsfaktor som saknas och kan även innehålla faktor VIII. Vid typ 3 eller vid svårare symtom kan regelbunden behandling behövas för att förebygga blödningar.4 Ett rekombinant faktorkoncentrat med von Willebrandsfaktor kan användas förebyggande om det ges regelbundet.
Då kan ett läkemedel som innehåller faktor VIII behöva ges samtidigt. Inför en planerad operation kan ett sådant koncentrat behöva ges 12–24 timmar före ingreppet för att kroppen ska hinna uppnå en tillräcklig nivå av faktor VIII.
Även mild von Willebrands sjukdom behöver ofta behandlas vid operationer eller andra ingrepp.1 Behandling kan behövas för att förebygga blödning före operation eller tandbehandling.4 Det kan handla om tranexamsyra, desmopressin eller faktorkoncentrat. Vilket läkemedel som används beror på sjukdomstypen, tidigare behandlingseffekt och vilket ingrepp som ska göras.
Vid rikliga menstruationer kan hormonella preventivmedel göra blödningarna mindre. Exempel är kombinerade p-piller och hormonspiral. Tranexamsyra kan också användas vid rikliga menstruationer.4 Behandlingen kan därför riktas både mot den pågående blödningen och mot att förebygga nya blödningar under kommande menstruationer.
Målet med behandlingen är att förebygga och behandla blödningar och andra komplikationer av von Willebrands sjukdom.2 Behandlingen kan vara tillfällig vid en blödning eller ett ingrepp, eller regelbunden när sjukdomen ger svårare eller återkommande blödningar.
Personer med typ 3, typ 2 eller typ 1 med svårare blödningsbesvär och personer som kan behöva behandling med koagulationsfaktorkoncentrat omfattas av nationell högspecialiserad vård. Vid dessa former kan specialistvården hjälpa till med diagnos, behandlingsplanering och ställningstagande till avancerad behandling och kirurgi. Mild von Willebrands sjukdom utan uttalade blödningsbesvär behöver inte rutinmässigt följas vid en nationell högspecialiserad vårdenhet.
All elektiv högriskkirurgi ska genomföras på sjukhus med nationell högspecialiserad koagulationsenhet.2 Inför kirurgi och tandutdragning rekommenderas kontakt med koagulationscentrum för behandlingsråd, även vid mild von Willebrands sjukdom.
Ta inte naturläkemedel eller kosttillskott utan att först kontrollera med apotekspersonal eller läkare. Vissa sådana produkter kan orsaka problem vid von Willebrands sjukdom.4
Undvik sporter eller aktiviteter som sannolikt leder till skador, särskilt om du har svårare symtom.4 Var extra försiktig så att du inte skadar dig. Det är särskilt viktigt eftersom blödningar kan uppstå efter skador.
Ha alltid med dig ett blödningsriskkort. Där står vilken form av von Willebrands sjukdom du har och hur allvarlig den är. Kortet kan också innehålla telefonnummer till en koagulationsmottagning.3
Medicinskt ID kan vara bra att bära om du får en mer allvarlig skada.4 Ett medicinskt ID kan göra att uppgifter om von Willebrands sjukdom finns tillgängliga även om du själv har svårt att berätta vad som har hänt. Förvara gärna också blödningsriskkortet så att det är lätt att hitta när du behöver visa det.3 Då kan information om din sjukdom finnas tillgänglig även om du själv har svårt att berätta.
Ät gärna mat som innehåller järn, till exempel mörkgröna bladgrönsaker, kött och baljväxter. Mörkgröna bladgrönsaker, kött och baljväxter är exempel på järnhaltig mat som du kan välja i vardagen. Järnhaltig mat används här som ett sätt att bidra till att förebygga blodbrist, inte som ersättning för vårdens bedömning av järnbrist. Järnhaltig mat kan bidra till att förebygga blodbrist. Din läkare kan också föreslå järntillskott.4
Blödningar i leder och muskler kan göra ont och minska rörligheten. Du kan också känna dig stel eller svullen. Träning och fysioterapi kan hjälpa mot stelheten och göra att du kan behålla din rörlighet.3
Berätta för vård- eller tandvårdspersonal att du har von Willebrands sjukdom inför medicinsk eller odontologisk behandling. Det är viktigt att även den som behandlar dig känner till sjukdomen. Kontakta ditt specialistteam för råd om du ska opereras, genomgå en annan behandling eller få tandbehandling.4
Vid mer komplicerad von Willebrands sjukdom finns nationell högspecialiserad vård vid koagulationsenheter i Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa enheter kan bland annat hjälpa till att bekräfta diagnosen, bedöma sjukdomen, ge genetisk vägledning och ta ställning till mer avancerad behandling eller kirurgi.2
Familjen bör erbjudas genetisk vägledning när diagnosen har ställts.1 Koagulationscentrum kan också vara en resurs för personer med mild von Willebrands sjukdom, till exempel för information och behandlingsplanering.
Ibland krävs det remiss till den öppna specialiserade vården.3 En remiss betyder att en vårdgivare skickar en förfrågan till en specialistmottagning om att du behöver bedömas där.
Specialistsjukvård och sjukvård på hemorten behöver samarbeta kring vården. Samarbetet kan bland annat gälla fysioterapi, stöd vid hembehandling och planering inför kirurgi.2 Vid behandling på hemorten kan koagulationscentrum ge råd om hur vården ska planeras.
Vilken mottagning som passar beror bland annat på vilken hjälp du behöver och var du bor. Du kan själv välja vårdcentral eller öppen specialistmottagning i hela landet, men en specialistmottagning kan kräva remiss.
Besvären behöver inte alltid märkas, utan kan ibland visa sig först när du skadar dig. Eftersom symtomen ofta är milda kan det vara svårt att upptäcka von Willebrands sjukdom direkt.4