Tromboflebit innebär att en blodpropp bildas i en ytlig ven och orsakar inflammation. Prognosen är god, och behandlingen anpassas efter symtom, utbredning och risken för djup ventrombos.
Tromboflebit innebär att en blodpropp bildas i en ytlig ven och orsakar inflammation.1 En ytlig ven är ett blodkärl som går ytligt under huden.2 Tromboflebit kan också beskrivas som en trombos i ett ytligt vensegment som ofta orsakar inflammation. Inflammation i en ytlig ven kan förekomma även utan blodpropp.1
Tillståndet debuterar ofta som en ömmande och kännbart förhårdnad kärlsträng under huden. På underbenet kan kärlsträngen ibland sträcka sig upp på låret.3 Besvären beror främst på inflammation i blodkärlets vägg. Tromboflebit kan därför märkas som en förändring längs en ytlig ven, snarare än som en förändring djupt inne i benet.
Tromboflebit uppstår ofta i den stora ytliga saphenavenen, v. saphena magna. Den drabbar v. saphena magna i 60–80 procent av fallen. En annan ytlig ven som kan drabbas är v. saphena parva. I över 80 procent av fallen finns åderbråck samtidigt.1
Tromboflebit i armarna uppstår oftast i samband med perifer venkateter, infusion eller venpunktion.1 Det innebär att tillståndet där ofta finns i anslutning till ett ställe där en ven har använts för vård eller provtagning.
Den årliga förekomsten av ytlig ventrombos uppskattas till cirka 6 fall per 1 000 personer.1 Tromboflebit eller ytlig trombos är vanligt.
Tromboflebit är i sig oftast ofarlig, men kan i vissa fall sprida sig till djupa vener och öka risken för blodpropp där.2 En blodpropp som finns i en ytlig ven kan alltså i vissa fall ha samband med en blodpropp i det djupa vensystemet. Risken för lungemboli hänger samman med att en blodpropp kan sprida sig till djupa vener och därefter följa blodet till lungorna.
Personer med ytlig ventrombos har ökad risk för framtida ytlig ventrombos och djup ventrombos eller lungemboli. Prognosen vid tromboflebit anses ändå vara god. En kvarstående förhårdnad i det drabbade vensegmentet är vanligt förekommande och behöver inte betyda att tillståndet har förvärrats.1 Läs mer om symtom, utredning och behandling i artikelns följande avsnitt.
Tromboflebit kan uppstå när en ytlig ven påverkas av åderbråck, irritation eller skada. Åderbråck kallas också varicer.
Tromboflebit kan också komma efter kirurgi av varicer eller spontant i varicer.3 Flera riskfaktorer kan finnas samtidigt när en blodpropp bildas. Risken för blodpropp ökar efter större operationer, särskilt efter canceroperationer i magen eller bäckenet. Risken ökar också efter olycksfall, särskilt vid benbrott som kräver gips och minskar rörligheten.
Symtomen vid tromboflebit beror främst på inflammation i venens vägg. Besvären sitter ofta längs en ytlig ven och kan märkas både som smärta och som förändringar i huden. Den kliniska bilden vid tromboflebit är ofta typisk.1 Vid en undersökning kan en inflammerad ytlig ven vara synlig, och det går ibland att känna en öm ven under huden.1,4
Den kliniska bilden vid tromboflebit är ofta typisk, men läkaren behöver ändå undersöka benet noggrant. Vid undersökningen tittar läkaren på huden och känner längs venerna för att bedöma var besvären finns och hur de sträcker sig.
Om tromboflebit misstänks i armen undersöks armen på motsvarande sätt. Läkaren bedömer bland annat om det finns smärta när området trycks på, rodnad, förhårdnad eller svullnad över ytliga vener.
Vid bedömningen försöker läkaren också avgöra om det samtidigt kan finnas en djup ventrombos. Läget, utbredningen och närheten till det djupa vensystemet påverkar vilken vidare undersökning som behövs.
Ultraljud används när läkaren behöver se venerna och bedöma tromboflebitens utbredning. Undersökningen kan visa om det samtidigt finns en djup ventrombos, eftersom det ofta är svårt att avgöra detta enbart genom den kliniska undersökningen.
Behandlingen av tromboflebit behöver anpassas efter dina symtom, hur utbredd tromboflebitten är och risken för djup ventrombos. Dokumentationen om behandling är begränsad, och det finns inte rekommendationer som passar alla. Målet är att lindra symtomen och förebygga att trombosen sprider sig, så att risken för djup ventrombos och lungemboli minskar.1
Om tromboflebitten sitter nedanför knät och är kortare än fem centimeter kan den behandlas med Hirudoidsalva eller NSAID-gel.4 Det gäller när tromboflebitten ligger mer än tre centimeter från övergången mellan ytliga och djupa vener. Vid längre tromboflebit eller när den ligger närmare det djupa vensystemet kan annan behandling behövas.
Vid mer utbredd tromboflebit kan blodproppshämmande läkemedel användas. Fondaparinux 2,5 mg en gång dagligen i 45 dagar är ett godkänt systemiskt behandlingsalternativ vid tromboflebit. Rivaroxaban 10 mg en gång dagligen i 45 dagar har i en studie visat likvärdig effekt som fondaparinux.1
Lågmolekylärt heparin kan användas när fondaparinux inte kan användas, till exempel vid graviditet eller aktiv cancer. Det kan också användas vid nedsatt njurfunktion, nedsatt leverfunktion eller låg kroppsvikt, men doseringen kan då behöva anpassas av vården.
Fysisk aktivitet uppmuntras vid tromboflebit.1 Du kan därför fortsätta att röra på dig på ett sätt som fungerar för dig, till exempel genom att promenera. När du använder vadmusklerna under en promenad pressas venerna, vilket hjälper blodet tillbaka mot hjärtat. Om vadmusklerna inte används blir blodets återflöde i benet sämre och benet kan svullna.2
Rörelse är också en del av egenvården under behandling av tromboflebit.1 Hur mycket du kan vara aktiv beror på hur benet känns och på de råd du har fått om din behandling. Om besvären gör det svårt att röra dig kan du läsa mer i avsnittet om behandling vid tromboflebit.
Stödstrumpor kan prövas om du tål kompression av vaden, särskilt om du också har venös insufficiens. Nyttan av kompressionsstrumpor vid tromboflebit är begränsad, så de passar inte för alla.1 Smärta kan göra det svårt att använda kompression i början.4
Uppföljning av tromboflebit görs ofta efter några veckor för att kontrollera behandlingseffekten. Du kan följas upp av husläkare eller på en trombosmottagning. Vid uppföljningen bedöms också om en utredning av bakomliggande cancer behövs. Uppföljningen sker efter tre till fyra veckor.
Om du behöver injektioner kan en sjuksköterska hjälpa dig. När du behandlas med sprutor får du oftast lära dig att ta sprutorna själv hemma, kanske med hjälp av en närstående. Du kan också få hjälp av en sköterska om det behövs.2
Om tromboflebitten hänger ihop med åderbråck kan remiss till kärlkirurg övervägas.4 Det är läkaren som bedömer om en sådan remiss behövs.
Tromboflebit är en blodpropp i en ytlig ven som orsakar inflammation. Inflammationen kan ibland finnas även utan en blodpropp i venen.1 Tromboflebit kan ibland sprida sig till djupa vener och då ökar risken för blodproppar där.2
Åderbråck är en vanlig bakgrund till tromboflebit.1 Tromboflebit uppstår ofta i samma ytliga blodkärl som åderbråck.2
Venkatetrar, infusioner och venpunktioner kan orsaka tromboflebit i armen.1 Även läkemedel eller bakterier kan irritera ett kärl och bidra till tromboflebit.3
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 4 källor · Senast granskad: 11 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Efter operationer och olycksfall kan skador på kärlen och katetrar i blodkärlen bidra till en ökad risk för blodpropp.2
Vissa sjukdomar och kroppsliga tillstånd kan påverka risken för tromboflebit. Cancer kallas i medicinska texter också malignitet.
Risken för blodproppar ökar efter graviditet och förlossning framför allt på grund av hormonförändringar. Risken kan också öka när du är stillasittande eller stillaliggande under en längre tid.2
Även vissa läkemedel och förändringar i blodets förmåga att levra sig kan spela in.
Trombofili betyder att blodet lättare bildar blodproppar. Exempel på sådana ärftliga förändringar är APC-resistens och brist på protein C eller protein S.
Symtomen är inte alltid lätta att se eller känna. Vid kraftig övervikt kan ytliga vener ligga flera centimeter under huden, vilket gör att symtomen kan vara atypiska.
En kvarstående förhårdnad betyder därför inte nödvändigtvis att behandlingen inte har fungerat. En hård sträng i det drabbade vensegmentet kan finnas kvar även efter att de andra besvären har minskat. En sådan kvarstående förhårdnad ska därför inte i sig ses som ett tecken på att fortsatt behandling behövs.1
Kontakta en vårdcentral eller en jouröppen mottagning så snart det går om du tror att du har en blodpropp i armen eller benet. Om det är stängt kan du ringa telefonnummer 1177 för sjukvårdsrådgivning. Då kan du få hjälp att bedöma symtom eller hjälp med var du kan söka vård.2
Blodförtunnande läkemedel kan göra att du blöder lättare. Blödningar kan till exempel visa sig som blod i urinen, mörk avföring eller näsblod.
Ultraljudsundersökningen ska alltså besvara tre frågor: om det finns en samtidig djup ventrombos, var tromboflebitten sitter och hur lång den är. Den ska också visa avståndet till övergången mellan de större ytliga venerna och det djupa vensystemet.
Ultraljud bör göras med låg tröskel vid tromboflebit för att utesluta djup ventrombos.3 Ultraljud bör alltid göras när någon av de större ytliga venerna vena saphena magna eller vena saphena parva är drabbad.
Ett blodprov som kallas D-dimer kan ibland användas vid utredning av blodproppar, men provet har osäkert värde vid tromboflebit. Ett förhöjt värde kan förekomma, och det finns begränsat med studier av D-dimer vid tromboflebit.
Därför räcker ett blodprov inte som enda undersökning när tromboflebit behöver utredas. Ultraljud används i stället för att bedöma om det finns en djup ventrombos och för att fastställa tromboflebitens läge och längd.
Tromboflebit nära övergången till de djupa venerna, tromboflebit som växer trots behandling eller tromboflebit med hög risk för djup ventrombos behandlas som djup ventrombos. Då används full dos blodproppshämmande läkemedel i minst tre månader. Samtidig ytlig och djup ventrombos behandlas också med full dos blodproppshämmande läkemedel i minst tre månader.1
Behandlingstiden ska fullföljas enligt ordination även om besvären förbättras tidigare. Vilket läkemedel som passar beror bland annat på tromboflebbittens utbredning, var den sitter och om det finns omständigheter som graviditet eller cancer. Vid graviditet används lågmolekylärt heparin som behandling för tromboflebit, medan andra blodproppshämmande läkemedel kan vara olämpliga.1 Valet av läkemedel behöver därför göras av vården utifrån din situation.
Lokal behandling används ofta för att lindra besvär från tromboflebit. Hirudoidsalva kan användas lokalt tre till fyra gånger dagligen. NSAID-gel kan också användas som lokal behandling. Fysisk aktivitet uppmuntras under behandlingen. Nyttan av kompressionsstrumpor är däremot begränsad, men de kan prövas om du tolererar kompression över vaden, särskilt vid samtidig venös insufficiens.1
Kompressionsstrumpor kan prövas om du tolererar kompression över vaden. Det kan vara särskilt aktuellt när tromboflebit förekommer tillsammans med venös insufficiens. Det finns dock begränsad kunskap om nyttan av kompressionsstrumpor vid tromboflebit.
Vid åderbråck kan kompressionsstrumpa användas som en del av behandlingen.4 Smärta kan göra kompression svår i början. En kompressionsstrumpa ska ge tryck utan att göra ont.
Kirurgisk behandling används inte som förstahandsalternativ för tromboflebit. I studier har kirurgisk behandling varit förknippad med fler fall av venös tromboembolism än behandling med blodproppshämmande läkemedel. Vid återkommande tromboflebit kan borttagning av det motsvarande ytliga kärlet övervägas.1
Uppföljningen bedömer om behandlingen har haft effekt och om en utredning av bakomliggande cancer behöver övervägas.1 Vid återkommande tromboflebit kort efter avslutad behandling, eller vid tromboflebit som blir större eller flyttar sig under pågående behandling, kan en sådan utredning övervägas om du inte har åderbråck. Uppföljningen görs ofta efter några veckor för att kontrollera behandlingseffekten. Om behandlingen gäller en mer utbredd eller mer närliggande tromboflebit kan kontrollen ske på en mottagning efter några veckor.4 En utredning av cancer eller ärftliga förändringar i blodets levringsförmåga rekommenderas däremot inte rutinmässigt vid tromboflebit.
En hård sträng utan ömhet när du trycker på den är vanlig två till tre veckor efter tromboflebit. Det ska inte tolkas som att behandlingen har misslyckats. Om behandlingen inte ger effekt behöver samtidig djup ventrombos uteslutas, och vården kan ta ställning till längre eller mer intensiv behandling.
Stödstrumpan ska ha rätt storlek eftersom olika strumpor har olika hårt tryck. Det kan kännas lite obehagligt i början när du tar på dig strumpan, men den ska inte göra ont. Fråga på apotek eller i en affär som säljer hjälpmedel vilken storlek som passar.2 Om strumpan gör ont eller om du inte tål trycket bör du ta upp det med vården.
Ultraljud används för att utesluta samtidig djup ventrombos och för att bedöma tromboflebitens läge och längd. Undersökningen kan också visa hur nära tromboflebitens läge är de djupa venernas övergångar, vilket har betydelse för behandlingen.1
Ultraljudsundersökningen gör inte ont och kräver ingen särskild förberedelse.2 Vid tromboflebit används ultraljud ofta för att få en säkrare bild av förändringen.
Behandlingstiden beror bland annat på tromboflebitens symtom, utbredning och risk för djup ventrombos. Fondaparinux eller rivaroxaban kan användas i 45 dagar vid vissa former av tromboflebit.1
Tromboflebit nära djupa vener behandlas med full dos antikoagulantia i minst tre månader. Samma behandlingstid gäller när tromboflebit förekommer samtidigt med djup ventrombos.1
Behandlingen kan även bestå av lokal behandling med Hirudoidsalva eller NSAID-gel vid mindre förändringar. Uppföljning efter några veckor kan användas för att bedöma behandlingseffekten och om behandlingen behöver ändras.1