Status epilepticus innebär långvariga eller tätt återkommande epileptiska anfall som kan medföra risk för långtidseffekter. Tillståndet definieras utifrån när anfallet inte längre förväntas upphöra av sig självt och när nervskador kan hota. Det behandlas på sjukhus, och prognosen påverkas av orsaken, behandlingsstrategin och hur snabbt anfallsaktiviteten bryts.
Status epilepticus innebär långvariga eller tätt återkommande epileptiska anfall som kan medföra en risk för långtidseffekter. Definitionen utgår från två tidpunkter: när det inte längre går att förvänta sig att anfallet upphör av sig själv och när det finns risk för nervskador.1 Alla anfallstyper kan ge upphov till status epilepticus.2
En äldre definition var pågående anfallsaktivitet längre än 30 minuter eller minst två anfall utan att medvetandet återställdes mellan anfallen.2 Den definitionen används fortfarande för att beskriva tillståndet, men tidsgränsen skiljer sig åt mellan olika anfallstyper.
Status epilepticus kan uppträda både hos personer som redan har epilepsi och hos personer utan tidigare känd epilepsi.1 Tillståndet omfattar alltså flera olika former av långvarig eller återkommande anfallsaktivitet.
Konvulsivt status epilepticus kännetecknas av långvariga eller återkommande tonisk-kloniska anfall tillsammans med djup medvetslöshet. Anfallen kan ha fokal eller generaliserad start. Vid konvulsivt status epilepticus används fem minuters anfallsaktivitet som gräns för när tillståndet anses föreligga, eftersom de allra flesta tonisk-kloniska anfall upphör inom fem minuter.1
Cirka fem procent av personer med känd epilepsi får status epilepticus någon gång. Status epilepticus är betydligt vanligare bland barn med epilepsi än bland vuxna med epilepsi.1
Dödligheten varierar och påverkas bland annat av anfallstyp, ålder och bakomliggande sjukdom.1 Prognosen påverkas också av orsaken till tillståndet, hur snabbt anfallsaktiviteten kan brytas och vilken behandling som används.2 Vid icke-konvulsivt status epilepticus är risken för nervskador och följdproblem lägre än vid konvulsivt status epilepticus, men risken för långtidseffekter kan skilja sig mellan olika former.1
Mer än hälften av personer med status epilepticus har ingen tidigare känd epilepsi. Det betyder att status epilepticus inte alltid börjar hos någon som redan vet att hen har epilepsi. Status epilepticus kan också vara det första insjuknandet i epilepsi.1
Vanliga orsaker hos personer utan tidigare känd epilepsi är:
Konvulsivt status epilepticus kan börja med ett tonisk-kloniskt anfall som startar i en begränsad del av hjärnan eller i stora delar av hjärnan. Anfallet är då förenat med djup medvetslöshet. De motoriska symtomen kan vara tydliga i början, men blir ofta mindre framträdande när tillståndet har pågått länge.1
Vid långvarig anfallsaktivitet minskar kroppens möjligheter att kompensera för den ökade aktiviteten i hjärnan och musklerna. Efter 30 minuters anfallsaktivitet ökar risken påtagligt för allvarliga komplikationer.1
Konvulsivt status epilepticus måste diagnostiseras omedelbart samtidigt som möjliga bakomliggande orsaker börjar utredas. Diagnosen är oftast klinisk, vilket innebär att läkaren framför allt bedömer det som händer med personen och anfallet. Samtidigt behöver andra tillstånd övervägas, eftersom en oklar medvetslöshet eller förvirring kan ha flera orsaker. Andra möjliga tillstånd är sträckkramper, funktionella anfall och dissociativa anfall.1 Vid den fortsatta utredningen kan läkaren också behöva bedöma om status epilepticus beror på en akut hjärnsjukdom.4 Utredningen av orsaken fortsätter därför samtidigt som den akuta vården pågår.1
Möjliga differentialdiagnoser är bland annat:
Vid ett tonisk-kloniskt anfall som har pågått längre än fem minuter ges diazepam eller lorazepam intravenöst.1 Behandlingen ges på sjukhus under kontroll av bland annat andning och blodtryck. Bensodiazepiner används i det tidiga skedet av konvulsivt status epilepticus.
Om anfallet inte har upphört efter fem minuter kan en ny dos ges. Nästa behandlingssteg förbereds samtidigt, eftersom status epilepticus blir svårare att bryta ju längre anfallsaktiviteten pågår. Det finns ingen säker evidens för skillnader i effekt mellan diazepam och lorazepam i det tidiga skedet. Båda läkemedlen kan påverka andningen, men andningspåverkan kan också bero på status epilepticus i sig. Doserna behöver anpassas med hänsyn till eventuell samsjuklighet.1 Vid all behandling av konvulsivt status epilepticus behöver vården ta hänsyn till lokala rutiner och individuella behandlingsöverväganden.2 Vid den fortsatta akuta behandlingen bedöms och säkras vitala funktioner, venösa infarter etableras och en första utredning genomförs.
När ett epileptiskt anfall har startat kan personen oftast inte göra mycket själv. Därför är det viktigt att personer i omgivningen vet vad de ska göra. Ett anfall kan se mycket dramatiskt ut och vara skrämmande för den som ser anfallet. Du kan minska risken för att personen skadas under anfallet genom några enkla åtgärder.3
Stanna kvar tills anfallet är över så att den som har epilepsi kan berätta hur hen vill bli hjälpt.3
Status epilepticus behandlas på sjukhus.4 Vården behöver kunna följa tillståndet noggrant och ge den behandling som behövs. Personer med tidigt eller etablerat status epilepticus vårdas inneliggande på en avdelning med goda övervakningsmöjligheter. Vid refraktärt status epilepticus behövs intensivvårdsavdelning, där övervakningen kan vara mer avancerad.1
Vårdteamet kan också fortsätta att utreda orsaken till status epilepticus parallellt med behandlingen. Hur länge du behöver vara kvar på sjukhuset beror på hur tillståndet utvecklas och vilken vård som behövs.
Flera yrkesgrupper kan delta i vården. En neurolog är en läkare som är specialist på nervsystemets sjukdomar och kan kopplas in när neurologisk specialistbedömning behövs.3 I vissa fall kan du därför få en remiss till en neurolog för fortsatt bedömning.
Om epilepsikirurgi blir aktuell genomförs operationen av en neurokirurg på sjukhus.3 Inför en sådan operation bedömer en grupp experter med olika specialkunskaper resultaten från utredningen. Du kan läsa mer om undersökningar och behandling i de avsnitten på varden.se.
Ja, status epilepticus kan uppträda både med och utan tidigare känd epilepsi. Mer än hälften av personerna med status epilepticus har ingen tidigare känd epilepsi. I den gruppen kan flera olika tillstånd ligga bakom, och status epilepticus kan också vara det första insjuknandet i epilepsi.1
Vanliga orsaker hos personer utan tidigare känd epilepsi är bland annat:
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 4 källor · Senast granskad: 11 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Vilken orsak som ligger bakom behöver bedömas av vården. Flera av orsakerna är tillstånd som påverkar hjärnan eller kroppens ämnesomsättning. När orsaken inte är känd fortsätter vården att utreda möjliga bakomliggande orsaker. Epilepsi kan bland annat orsakas av medfödda skador och sjukdomar, skallskador, hjärntumörer eller en tidigare stroke. Hos äldre är en tidigare stroke den vanligaste orsaken till epilepsi. Traumatisk hjärnskada eller demenssjukdomar kan också leda till epilepsi hos äldre. Epilepsi kan komma när som helst, men risken är störst under det första levnadsåret och efter 70 års ålder.3
Hos personer som redan har epilepsi kan status epilepticus utlösas av att epilepsiläkemedel sätts ut. Det kan också utlösas när koncentrationen av epilepsiläkemedel i kroppen sjunker.1
En försämring av en neurologisk grundsjukdom kan utlösa status epilepticus hos personer med känd epilepsi.1 Det finns även ovanliga orsaker till status epilepticus. Sådana orsaker omfattar bland annat:
För ungefär hälften av alla som får epilepsi hittar läkare ingen orsak. Även när epilepsi delvis kan bero på gener är risken i de allra flesta fall mycket liten att föra sjukdomen vidare till barn.3
Det går vanligtvis inte att själv påverka risken för att få epilepsi.3 Det betyder att epilepsi ofta inte beror på något du själv har gjort eller kunnat förhindra.
Icke-konvulsivt status epilepticus innebär att tydliga motoriska symtom saknas.1 Personen kan därför ha pågående anfallsaktivitet utan de kraftiga, tydliga kramper som ofta förknippas med konvulsivt status epilepticus.
Fokalt status epilepticus med påverkat medvetande kan räknas som icke-konvulsivt status epilepticus efter tio minuters anfallsaktivitet.1 Medvetandet kan då vara påverkat utan att det syns tydliga rörelser i hela kroppen.
Status epilepticus vid absensanfall bedöms ha mycket låg eller ingen risk för långtidseffekter.1 Vid absensanfall kan personen bli frånvarande, stirra tomt framför sig och inte svara på tilltal.3 Icke-konvulsivt status epilepticus innebär generellt lägre risk för följdproblem än konvulsivt status epilepticus.1 Vid fokalt status epilepticus med påverkat medvetande är risken för nervskador beskriven efter 60 minuters anfallsaktivitet.
Ring genast 112 om du blir vittne till något av följande:3
Vid den akuta bedömningen följs blodtryck, puls, andningsfrekvens, syremättnad, temperatur och EKG.1 Den första bedömningen omfattar också att vårdpersonalen bedömer och säkrar de vitala funktionerna samt överväger differentialdiagnoser.
Kapillärt blodsocker kontrolleras vid den akuta handläggningen. Blodprover kan omfatta blodstatus, inflammationsprover, elektrolyter inklusive kalcium, leverprover, blodgas och läkemedelskoncentrationer av epilepsiläkemedel. I den akuta utredningen kan även prover för förgiftning övervägas. Vid misstanke om förgiftning eller annan påverkan kan särskilda prover behövas. En ryggvätskeundersökning kan också bli aktuell när läkaren behöver utreda en möjlig infektion eller annan orsak i centrala nervsystemet.1
Akut datortomografi av hjärnan görs om orsaken till status epilepticus inte är känd. Ett ryggvätskeprov, som också kallas lumbalpunktion, kan övervägas i den akuta utredningen.1 Vilka undersökningar som behövs beror på den kliniska bedömningen och den möjliga bakomliggande orsaken.
EEG är nödvändigt för att diagnostisera icke-konvulsivt status epilepticus och för att utvärdera behandlingseffekten. Vid icke-konvulsivt status epilepticus saknas tydliga motoriska symtom, och EEG kan därför behövas för att visa om anfallsaktivitet finns kvar. EEG används också för att bedöma om behandlingen har fått avsedd effekt. Om anestesibehandling används behövs EEG-övervakning för att styra narkosdjupet.1
Vid anestesibehandling behövs EEG-övervakning för att styra narkosdjupet. Målet är att bryta anfallsaktiviteten både kliniskt och på EEG. Den fortsatta utredningen av orsaken pågår parallellt med behandlingen, liksom åtgärder för att upprätthålla vitala kroppsfunktioner.1
Om den första behandlingen inte bryter anfallet ges fosfenytoin, natriumvalproat eller levetiracetam intravenöst. Dessa läkemedel är likvärdiga på gruppnivå, men valet kan påverkas av individuella och praktiska överväganden.1
Levetiracetam är ofta ett lämpligt förstahandsval eftersom det har få interaktioner, enkel dosering och lågt pris.1 Vid valet av läkemedel tar vården också hänsyn till kontraindikationer för respektive läkemedel.2
Under behandlingen följs kroppens viktiga funktioner. Blodtryck, puls, andningsfrekvens, syremättnad, temperatur och EKG kan följas i den akuta handläggningen.1 Kapillärt blodsocker kontrolleras också. Blodprover kan omfatta bland annat blodstatus, inflammationsprover, elektrolyter inklusive kalcium, leverprover, blodgas och koncentrationer av epilepsiläkemedel.
Utredningen av möjliga bakomliggande orsaker fortsätter parallellt med behandlingen. Om orsaken till status epilepticus inte är känd görs akut datortomografi av hjärnan.1 Vid behov kan vården också överväga prover vid misstänkt förgiftning och ryggvätskeprov.
Om status epilepticus inte bryts efter det andra behandlingssteget ska anestesibehandling övervägas omedelbart. Patienten intuberas och behandlas med exempelvis propofol eller midazolam.1
Anestesibehandlingen ges på intensivvårdsavdelning. Målet är att bryta anfallsaktiviteten både kliniskt och enligt EEG. EEG-övervakning behövs för att styra narkosdjupet, även om övervakningen inte alltid kan startas direkt på jourtid.
Tiopental används i klinisk praxis oftast först när propofol eller midazolam inte har fungerat, eftersom risken för komplikationer är större.1 Det finns inga jämförande studier som visar att propofol eller midazolam är bättre än det andra, och valet avgörs därför i första hand av ansvariga läkares erfarenhet.
Vid refraktärt status epilepticus kompletteras anestesibehandlingen med epilepsiläkemedel intravenöst eller via sond.1 Ofta används fosfenytoin, levetiracetam eller natriumvalproat som fortsatt behandling, utöver ordinarie epilepsiläkemedel om patienten redan använder sådana.
När anfallsaktiviteten har brutits görs tidigast efter 24 timmar ett försök att långsamt trappa ner anestesibehandlingen. Under tiden fortsätter vården att upprätthålla vitala kroppsfunktioner och att utreda orsaken till status epilepticus.
Behandlingen av icke-konvulsivt, fokalt motoriskt och toniskt status epilepticus är mer individualiserad än behandlingen av konvulsivt status epilepticus.1 Valet av behandling och behandlingens intensitet påverkas av ålder, graden av allmänpåverkan och den bakomliggande orsaken.
Vid icke-konvulsivt status epilepticus är EEG nödvändigt för att ställa diagnosen och för att utvärdera behandlingseffekten. Levetiracetam kan ofta övervägas framför fosfenytoin och natriumvalproat på grund av sin gynnsamma profil när det gäller biverkningar och interaktioner. Ibland är behandling som tas genom munnen möjlig.
Vid dessa former bör man vara mycket restriktiv med generell anestesi på grund av komplikationsrisken och den osäkra behandlingsvinsten.1 Behandlingen vid icke-konvulsivt status epilepticus är som regel mindre intensiv och sker utan narkosbehandling.
Superrefraktärt status epilepticus betyder att status epilepticus inte upphör inom 24 timmar efter att anestesibehandling har satts in.1 Den fortsatta utredningen och behandlingen anpassas då efter den bakomliggande orsaken och patientens tillstånd.
Det finns också saker som du inte bör göra under ett epileptiskt anfall. Försök inte att stoppa rörelserna genom att hålla fast den kroppsdel som rycker. För inte heller in föremål eller fingrar i munnen.
När du tar tid på anfallet får du viktig information om hur länge det har varat. Stanna hos personen tills anfallet är över och hjälp personen enligt de åtgärder som beskrivs ovan.
Refraktärt status epilepticus betyder att anfallsaktiviteten inte har brutits efter behandling enligt de två första behandlingsstegen. Då ska anestesibehandling övervägas, och personen intuberas och behandlas med propofol eller midazolam. Vid refraktärt status epilepticus kompletteras anestesibehandlingen med epilepsiläkemedel intravenöst eller via sond.1
Personer med refraktärt status epilepticus vårdas på intensivvårdsavdelning. EEG-övervakning behövs vid anestesibehandling för att styra narkosdjupet.1
Prognosen vid status epilepticus beror på orsaken, behandlingsstrategin och hur snabbt anfallsaktiviteten kan brytas.2 Snabb och effektiv behandling är därför viktig, samtidigt som orsaken utreds.
Vid konvulsivt status epilepticus ökar risken för allvarliga komplikationer efter 30 minuters anfallsaktivitet. Möjligheten att bryta anfallsaktiviteten minskar också ju längre tid det går innan behandling sätts in.1