Skivepitelcancer i huden är en hudcancer som börjar i keratiniserande celler i överhuden och vid invasiv sjukdom växer djupare ner i huden. Det finns behandling, och de flesta botas, även om sjukdomen kan komma tillbaka eller spridas till lymfkörtlar.
Skivepitelcancer i huden är en hudcancer som utgår från keratiniserande celler i överhuden. Överhuden är hudens yttersta lager, och skivepitelcancer uppstår från celler i detta lager.1 Sjukdomen innebär att cellerna har förändrats på ett sätt som gör att de börjar dela sig okontrollerat.
Det finns en viktig skillnad mellan skivepitelcancer in situ och invasiv skivepitelcancer. Vid skivepitelcancer in situ finns cellförändringarna i överhuden. Vid invasiv skivepitelcancer har cellförändringen brutit igenom basalmembranet och växer djupare i huden.2 Ordet invasiv beskriver alltså att cancern inte längre är begränsad till överhudens yta.
Skivepitelcancer växer lokalt invasivt och kan sprida sig till regionala lymfkörtlar eller andra organ. Risken för spridning är större vid vissa tumörer, till exempel sådana som sitter på öron eller läppar.1 Skivepitelcancer in situ och skivepitelcancer som uppstår i andra delar av kroppen än solbelyst hud kan skilja sig från skivepitelcancer i solbelyst hud.
Skivepitelcancer är efter basalcellscancer den vanligaste maligna hudtumören.1 Sjukdomen är också en av de cancerformer som ökar snabbast i Sverige. Skivepitelcancer är den näst vanligaste cancerformen hos både män och kvinnor i Sverige enligt RCC.3
År 2024 diagnostiserades 13 708 nya fall av invasiv skivepitelcancer och 18 012 fall av skivepitelcancer in situ. Siffrorna skiljer alltså mellan invasiv skivepitelcancer och skivepitelcancer in situ, som är en cellförändring begränsad till överhuden. Den högsta förekomsten ses hos personer över 60 år. Invasiv skivepitelcancer förekommer då oftast i hud som under lång tid varit utsatt för sol, särskilt i huvud- och halsområdet.1
Skivepitelcancer i huden är vanligare hos personer med ljus hud. Den är också vanligare hos personer som har fått långvarig ultraviolett strålning och hos personer med nedsatt immunförsvar.3
Den relativa femårsöverlevnaden är 95 procent för kvinnor och 92 procent för män.3
Aktiniska keratoser är tidiga förstadier till skivepitelcancer.1 De innebär förändringar i hudcellerna som ännu inte har utvecklats till invasiv skivepitelcancer. Hudområden med aktiniska keratoser har ökad risk att utveckla skivepitelcancer på sikt.4
När cellförändringarna omfattar hela överhuden kallas förstadiet skivepitelcancer in situ eller Morbus Bowen.1 Skivepitelcancer in situ är alltså ett förstadium där förändringarna finns i hudens ytliga lager. Om cellförändringen bryter igenom basalmembranet och växer djupare i huden kallas den invasiv skivepitelcancer.
Det finns därför flera närliggande begrepp: aktinisk keratos beskriver ett tidigt förstadium, skivepitelcancer in situ eller Morbus Bowen beskriver förändringar genom hela överhuden, och invasiv skivepitelcancer beskriver en cancer som växer djupare i huden. Mer om hur sjukdomen kan märkas finns i avsnittet om symtom.
Den viktigaste kända orsaken till skivepitelcancer i huden är långvarig påverkan från solens ultravioletta strålning. Risken hänger ihop med den sammanlagda mängden ultraviolett strålning som huden har fått över tid. Det betyder att många års solexponering kan ha betydelse, även om hudförändringen upptäcks långt senare.
Kronisk exponering för solens ultravioletta strålning är sannolikt den viktigaste riskfaktorn för skivepitelcancer i huden. Mellan 75 och 85 procent av all skivepitelcancer sitter på hud som har varit utsatt för sol, till exempel i huvud- och halsområdet samt på handryggarna. Vistelse i, eller frekventa resor till, soliga eller tropiska länder är också en riskfaktor.1
Risken gäller framför allt hud som under lång tid har fått ultraviolett strålning. Solexponering är därför en viktig del av förklaringen till att skivepitelcancer ofta uppstår på hudytor som ansikte, öron, hjässa och händer. Det går däremot inte att avgöra orsaken till en enskild tumör enbart genom att se var på kroppen den sitter.
Vissa egenskaper och hälsotillstånd gör att risken för skivepitelcancer är högre. Ljushyad hud ökar risken. Hög ålder ökar också risken, bland annat eftersom den sammanlagda exponeringen för ultraviolett strålning då ofta har varit större.1
Immunsuppression innebär att immunförsvaret är nedsatt. Immunsuppression, till exempel efter organtransplantation, innebär en kraftigt förhöjd risk att utveckla skivepitelcancer.1
Skivepitelcancer kan börja som en fjällig och skrovlig fläck på huden. Förändringen kan växa med tiden och bli tjockare. En sådan fläck kan sedan utvecklas till en skrovlig knuta, och knutan kan ibland vara sårig. Förändringen kan alltså se olika ut beroende på hur den utvecklas.
Hudförändringen kan vara tjockfjällig eller täckas av fjälliga skorpor. En knuta kan ha ungefär samma färg som huden eller vara svagt röd. Ibland är förändringen mer tydligt avgränsad, medan andra förändringar kan ha mindre tydliga kanter. Utseendet räcker inte för att avgöra vad förändringen beror på, eftersom andra hudsjukdomar och andra hudcancerformer kan likna skivepitelcancer.
Det första som görs är att läkaren undersöker din hudförändring.4 Vid undersökningen bedömer läkaren hur förändringen ser ut och kan ta ställning till om den kan stämma med skivepitelcancer. Vana läkare kan ofta se direkt om en hudförändring är symtom på skivepitelcancer.
Ibland undersöks förändringen med ett dermatoskop.4 Det kallas dermatoskopisk undersökning och kan hjälpa läkaren i bedömningen. Många skivepitelcancrar kan diagnostiseras med hjälp av dermatoskopisk undersökning.1
En hudförändring kan likna flera andra tillstånd. Den kan förväxlas med andra hudcancerformer, till exempel malignt melanom eller basalcellscancer, men även med eksem eller andra hudsjukdomar.4 Därför går det inte alltid att avgöra diagnosen enbart genom att titta på förändringen.
Vid misstanke om skivepitelcancer tas en biopsi för att säkerställa diagnosen. En biopsi innebär att ett vävnadsprov tas från huden.4
För invasiv skivepitelcancer är operation den vanligaste behandlingen. Målet är att ta bort hela tumören och bekräfta detta genom undersökning av vävnaden i mikroskop. Kirurgisk excision med histopatologisk bekräftelse på att tumören är helt borttagen är förstahandsvalet. En enkel excision med god klinisk marginal och frikostigt medtagande av underhudsvävnad botar i de flesta fall.1
Hur mycket hud som behöver tas bort beror bland annat på om tumören bedöms som okomplicerad eller komplicerad före operationen. Okomplicerade tumörer och misstänkta keratoakantom opereras med en kirurgisk marginal på 4–6 millimeter. Preoperativt komplicerade tumörer opereras med en marginal på 6–10 millimeter.1
Efter operationen undersöks den borttagna vävnaden. Om undersökningen visar att tumören är helt borttagen behövs ingen ytterligare åtgärd, även om marginalerna i vävnadsprovet är små.1 Om såret inte kan sys ihop direkt kan en hudtransplantation behövas.
Mohs kirurgi är en upprepad kirurgisk teknik där läkaren kontrollerar i mikroskop under operationen att tumören är helt borttagen. Metoden kan rekommenderas vid högrisktumörer där den finns tillgänglig. Mohs kirurgi har visat sig vara den metod där man bäst uppnår radikalitet vid högrisktumörer. För närvarande är det ingen klinik i Sverige som använder tekniken för denna diagnos.
Efter behandling för skivepitelcancer bör du få information om sjukdomen, instruktioner om egenkontroller och möjlighet till snabbt återbesök vid behov.1 Det är alltid bra att själv titta på din hud och vara uppmärksam på nya hudförändringar.4 Behovet av uppföljning avgörs av tumörens egenskaper och din sjukdomshistoria. Personer med ökad risk för nya tumörer, återfall eller spridning betraktas som högriskpatienter. Det kan till exempel gälla personer som har genomgått en organtransplantation eller har annan nedsättning av immunförsvaret, har en genetisk benägenhet eller tidigare har haft många fall av skivepitelcancer.1
Egenkontrollen kan omfatta att du tittar på huden regelbundet och lägger märke till om det har kommit nya förändringar. Var särskilt uppmärksam på förändringar som inte funnits tidigare eller på förändringar som ändras över tid. Om du upptäcker en ny hudförändring kan du läsa mer i avsnittet om symtom vid skivepitelcancer.
Vid kontroller efter behandling undersöks ärret, lymfkörtlarna och den övriga huden.4 Dina egna kontroller ersätter därför inte de kontroller som du har fått planerade, om sådana behövs.
Om du har skivepitelcancer är primärvården ofta den första delen av vården som handlägger sjukdomen. Det betyder att vårdcentralen kan vara den första vårdnivån när en hudförändring behöver bedömas.3 Där kan du få hjälp att komma vidare i vården om det behövs.
Vårdcentralen är också en naturlig kontakt om du har frågor efter en undersökning eller vill förstå nästa steg i utredningen. Vid behov kan vården planera fortsatt handläggning inom sjukhusvården. Vilken vårdnivå som blir aktuell beror på vilken behandling och utredning som behövs.
Större kirurgi handläggs inom sjukhusvården. Även utredning och behandling av avancerad skivepitelcancer sker inom sjukhusvården.3 Flera yrkesroller kan därför bli aktuella när sjukdomen kräver mer omfattande utredning eller behandling.
Om skivepitelcancern har spridit sig till andra organ ansvarar en onkolog för behandlingen.4 En onkolog är en läkare som arbetar med cancersjukdomar. Vid spridning kan vården också behöva planeras tillsammans av flera specialister. Vid spridning till regionala lymfkörtlar kan en diskussion mellan specialister inom öron-näsa-hals, onkologi, radiologi, allmänkirurgi och plastikkirurgi behövas.
Ja, skivepitelcancer kan sprida sig till lymfkörtlar och andra organ. Risken för spridning uppskattas till 2–5 procent. Risken är större när tumören sitter på örat eller läppen.1 Det betyder samtidigt att spridning inte är det vanliga förloppet vid skivepitelcancer.
Spridningsrisken bedöms bland annat utifrån var tumören sitter och vilka egenskaper den har. Tumörer som har högre risk för återfall, spridning eller nya tumörer kallas högrisktumörer.1 Vid sådana tumörer kan uppföljningen behöva anpassas efter tumörens egenskaper och din sjukdomshistoria.
Hur snabbt skivepitelcancer växer hänger bland annat ihop med hur differentierad tumören är. Lågt differentierad skivepitelcancer är mer aggressiv än högt differentierad skivepitelcancer. En lågt differentierad tumör är också mindre välavgränsad. Högt differentierad skivepitelcancer är mindre aggressiv och mer välavgränsad.1
Differentieringsgraden bedöms genom undersökning av vävnad eller med hjälp av dermatoskopi. Bedömningen är viktig när läkaren ska välja operationsmarginal och planera den fortsatta handläggningen.1
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 4 källor · Senast granskad: 11 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Brännskador, kroniska sår och kroniskt inflammerad hud kan vara riskfaktorer. Skivepitelcancer som uppstår i kroniska sår, inflammerad hud eller brännskador skiljer sig från sådan som uppstår i solbelyst hud. Dessa förändringar har ofta sämre prognos än förändringar som uppstår i solbelyst hud.1
Xeroderma pigmentosum är en sällsynt riskfaktor för skivepitelcancer. Arsenikexponering är också en sällsynt riskfaktor.1 De flesta som får skivepitelcancer har inte dessa ovanliga riskfaktorer.
Anogenital skivepitelcancer och skivepitelcancer in situ har en stark koppling till infektioner med humant papillomvirus. Vissa fall av anogenital skivepitelcancer eller skivepitelcancer in situ är också kopplade till lichen sclerosus. Denna koppling kan gälla anogenitala cellförändringar på penis eller vulva. Humant papillomvirus är alltså särskilt relevant vid vissa former av skivepitelcancer utanför den solbelysta huden. Lichen sclerosus är en annan sjukdom som är kopplad till vissa fall av anogenital skivepitelcancer och skivepitelcancer in situ.1
Att du har en riskfaktor betyder inte att du säkert kommer att få skivepitelcancer. Samtidigt kan skivepitelcancer uppstå även när ingen tydlig riskfaktor är känd.
Ömhet är inte alltid ett symtom, men förändringen kan göra ont när du rör vid den. Den kan också finnas i ett kroniskt sår eller i hud som har förändrats efter en brännskada eller strålbehandling. Därför är det viktigt att vara uppmärksam på en hudförändring som inte liknar den omgivande huden eller som förändras över tid.
Aktinisk keratos är ett förstadium till skivepitelcancer. Den kan se ut som en ljusröd eller rödbrun fläck med skrovlig yta och otydliga kanter. Sådana förändringar kan finnas på solutsatt hud, bland annat i ansiktet, på hjässan, händerna och underarmarnas ovansidor samt i urringningen.
En hudförändring som liknar eksem kan också vara ett förstadium som kallas skivepitelcancer in situ. Det kan visa sig som en rodnad fläck som fjällar eller är sårig. Förändringen kan sitta på solutsatt hud, men kan också finnas på andra delar av kroppen.
Kontakta vårdcentralen om du upptäcker en ny hudfläck. Det gäller också om en befintlig fläck förändras. En hudfläck som växer, ändrar färg eller ändrar form bör undersökas av läkare. Detsamma gäller en fläck som kliar eller är sårig.
Symtomen behöver inte bero på cancer, men en förändring som är ny eller har ändrats behöver ändå bedömas. På vårdcentralen undersöks hudförändringen och du får berätta hur den har sett ut och förändrats. Vid behov kan du få en remiss till annan vård. Läs mer i avsnittet om hur skivepitelcancer upptäcks.
Om den kliniska diagnosen är oklar rekommenderas en hudbiopsi före operation för histopatologisk bedömning.1 Histopatologisk bedömning betyder att vävnaden undersöks i mikroskop. Det kan ge viktig information när hudförändringen inte säkert kan bedömas vid den första undersökningen.
Vid en misstänkt skivepitelcancer som är lätt att operera bort kan förändringen ibland tas bort utan föregående biopsi. Om förändringen är misstänkt men inte säkert är skivepitelcancer, särskilt om tumören är stor eller sitter på en ofördelaktig kroppsdel, kan biopsi eller röntgenundersökning göras före behandling.
Vävnadsanalysen kan också visa hur differentierad skivepitelcancern är. Att bedöma differentieringsgraden med dermatoskopi eller genom vävnadsanalys är viktigt när läkaren ska välja operationsmarginal och planera den fortsatta handläggningen. Differentieringsgraden behöver bedömas inför val av operationsmarginal och fortsatt handläggning.1 I vävnadsanalysen beskrivs bland annat om skivepitelcancern är högt, medelhögt eller lågt differentierad.
Vid undersökningen bör läkaren känna på ytliga lymfkörtelstationer.1 Det görs för att upptäcka eventuell spridning till regionala lymfkörtlar. Lymfkörtlarna nära hudförändringen kan därför ingå i läkarens bedömning även om hudförändringen sitter på en annan plats.
Förstorade lymfkörtlar bör utredas med finnålspunktion. Om en spridning till regionala lymfkörtlar påvisas kan bedömningen behöva diskuteras av flera specialister tillsammans. Vid en finnålspunktion tas celler ut med en tunn nål för vidare undersökning. Ultraljud kan användas som hjälp vid finnålspunktion av förstorade lymfkörtlar.1
Riktade röntgenundersökningar kan göras vid misstanke om påverkan på andra organ, mjukdelar eller skelett. Sådana undersökningar kan också behövas om läkaren misstänker att skivepitelcancern har vuxit ner i mjukdelar eller skelett.1 Sådana undersökningar kan också göras vid misstanke om spridning till andra organ. Vilken undersökning som behövs beror på vad läkaren misstänker behöver undersökas.
Om en regional spridning till lymfkörtlarna påvisas kan fortsatt bedömning behöva göras tillsammans av flera olika specialister. Vid misstanke om påverkan på andra organ än huden, invasion ner i mjukdelar eller skelett, eller spridning till andra organ, används riktade röntgenundersökningar.
Efter undersökningen, eventuell biopsi och vävnadsanalys vägs resultaten samman. Bedömningen kan omfatta själva hudförändringen, vävnadsprovets svar, lymfkörtlarna och resultat från riktade röntgenundersökningar. Det är dessa uppgifter som ligger till grund för den fortsatta handläggningen.
Strålbehandling av invasiv skivepitelcancer är aktuell när du bedöms vara inoperabel.1 Strålbehandling kan också användas vid utbredd skivepitelcancer när en operation skulle bli mycket omfattande eller när hela tumören inte har kunnat tas bort under operationen.
För noggrant utvalda små tumörer kan andra lokala behandlingar vara ett andrahandsalternativ.1 Det gäller små, välavgränsade och högt differentierade tumörer på bål eller extremiteter hos äldre eller multisjuka personer som har avböjt kirurgi. Behandlingen består då av skrapning följd av bränning eller frysbehandling.
Dessa metoder är endast effektiva i vana händer och rekommenderas enbart i noggrant utvalda fall. De är generellt inte lämpliga vid lokala återfall av skivepitelcancer.
Förstadier till skivepitelcancer bör behandlas för att förebygga övergång till invasiv skivepitelcancer. Valet av metod påverkas av förändringens storlek och plats, hur många förändringar som finns, behandlingens tillgänglighet och kostnad samt läkarens erfarenhet. Vid skivepitelcancer in situ lämpar sig kirurgisk excision oavsett var förändringen sitter. Strålbehandling av skivepitelcancer in situ är ett sistahandsalternativ eftersom behandlingen är överdrivet aggressiv och kräver många patientbesök.1
Små och ytliga förstadier kan behandlas med skrapning, bränning eller frysbehandling.4 Skrapning och bränning görs efter lokalbedövning. Vid bränning används ett instrument med elström och vid frysbehandling används flytande kväve.
Fotodynamisk terapi innebär att området först smörjs med en salva som gör cancercellerna ljuskänsliga och sedan behandlas med särskilt ljus i åtta till tio minuter.4 Behandlingen behöver upprepas efter en till två veckor. Hudområdet blir rött och sårigt efter behandlingen, och såren läker oftast efter tio till fjorton dagar.
Kirurgi för ett förstadium görs efter lokalbedövning.4 Förändringen skärs bort, och såret sys oftast ihop direkt. Om det inte går kan såret behöva täckas med en hudtransplantation.
En immunstärkande eller cellhämmande salva kan användas när förändringen är ytlig.4 Salvan kan stimulera immunförsvaret att stöta bort cancercellerna eller direkt förstöra dem. Behandlingen pågår i cirka sex veckor.
Vid spridning till regionala lymfkörtlar kan terapeutisk lymfkörtelutrymning bli aktuell.1 Därefter kan det behöva bedömas om strålbehandling ska ges mot området med lymfkörtlar och mot det ursprungliga tumörområdet.
Cemiplimab kan användas vid metastaserad eller lokalt avancerad skivepitelcancer när botande kirurgi eller strålbehandling inte kan erbjudas. Fjärrmetastaserad sjukdom handläggs av onkolog. Cytostatika kan användas för symtomlindring vid fjärrmetastaserad sjukdom. Palliativ strålbehandling kan lindra lokala symtom från metastaser.1
Behovet av uppföljning avgörs av tumörens egenskaper och din sjukdomshistoria. Vid låg risk kan ingen fortsatt uppföljning behövas. Vid högre risk kan uppföljning hos hudläkare behövas, och efter regional spridning eller fjärrmetastaser anpassas uppföljningen individuellt. Vid en högrisktumör hos en person utan andra högriskfaktorer rekommenderas årlig kontroll hos hudläkare i två år, följt av en individuell bedömning av behovet av ytterligare kontroller. Om du har en låg- eller högrisktumör och samtidigt tillhör en högriskgrupp rekommenderas individuell uppföljning av hudläkare. Efter regional spridning eller fjärrmetastaser bör den behandlande läkaren anpassa uppföljningen, gärna efter diskussion med flera specialister.1
Vid kontroller undersöks det tidigare tumörområdet genom att läkaren tittar på och känner på området. De ytliga lymfkörtlarna undersöks också genom att läkaren känner på dem. Övrig hud undersöks för att upptäcka nya tumörer eller förstadier till skivepitelcancer. Om läkaren misstänker ett återfall bör ett vävnadsprov tas för histopatologisk bedömning. Uppföljning kan också behövas oftare om du har ökad risk för nya tumörer, återfall eller spridning.1
Efter diagnosen bör du få information om skivepitelcancer och prevention.1 Informationen kan också handla om egenkontroller och om när du kan behöva återkomma för en ny bedömning. Alla som har behandlats för skivepitelcancer bör få sådan information och möjlighet till snabbt återbesök vid behov.
Rehabilitering bör börja planeras redan när du får besked om att du har skivepitelcancer. Planeringen ska göra det möjligt för dig att efter behandlingen leva ett så bra liv som möjligt, både kroppsligt och själsligt. Kontaktsjuksköterskan har ansvar för att planera och samordna din rehabilitering.4
En kontaktsjuksköterska kan också vara en central kontaktperson efter ett cancerbesked. Du har rätt till en kontaktsjuksköterska efter ett cancerbesked.4 Läs mer om cancerrehabilitering och kontaktsjuksköterskans uppgifter på varden.se.
Efter ett cancerbesked har du rätt till en kontaktsjuksköterska. Kontaktsjuksköterskan fungerar som en central kontaktperson för dig och dina närstående. Kontaktsjuksköterskan kan också hjälpa till att samordna vården och planera rehabiliteringen.4
Det kan vara bra att skriva ner dina frågor inför besöken och ta med en närstående om du vill. På varden.se kan du läsa mer om diagnos, behandling och rehabilitering vid skivepitelcancer.
Keratoakantom betraktas som en variant av högt differentierad skivepitelcancer. Det är inte säkert att keratoakantom kan skiljas från skivepitelcancer genom att titta på förändringen eller genom att undersöka vävnaden i mikroskop. Misstänkta keratoakantom behandlas därför som skivepitelcancer.1
Det enda säkra sättet att ställa diagnosen keratoakantom är att se att förändringen går tillbaka av sig själv. En sådan tillbakagång sker efter veckor eller enstaka månader.1
Omkring 95 procent av all skivepitelcancer kan botas med operation. De flesta botas alltså av behandlingen, men det finns en risk för att skivepitelcancern kommer tillbaka eller sprids till lymfkörtlar. Risken för återfall eller spridning är större om cancern sitter kring öron eller läpp och vid större tumörer.4
Efter behandlingen kan uppföljningen därför behöva anpassas efter tumörens egenskaper och din sjukdomshistoria. Vid kontroller undersöks det tidigare tumörområdet, de ytliga lymfkörtlarna och den övriga huden. Vid misstanke om återfall kan ett vävnadsprov behöva tas för att undersöka vävnaden.1