Sarkom är ett samlingsnamn för drygt 50 cancersjukdomar som uppstår i kroppens stödjevävnader, till exempel muskler, bindväv, brosk och skelett. Det finns behandlingar som gör att det går att leva ett bra liv även med sarkom.
Sarkom är ett samlingsnamn för drygt 50 olika cancersjukdomar som uppstår i kroppens stödjevävnader. Stödjevävnader finns på många ställen i kroppen och omfattar bland annat kroppsfett, brosk, muskler, bindväv och skelett. Sarkom kan alltså börja i ben eller i mjukdelar.1
Till mjukdelarna räknas bland annat muskler, fett, kärl, nerver och bindväv. Sarkom är en cancersjukdom där många olika varianter ingår, och den kan därför se olika ut från person till person. Sarkom kan växa långsamt eller aggressivt.
Sarkom delas ofta in i mjukdelssarkom och skelettsarkom.1 Mjukdelssarkom börjar i mjukdelar som fett, muskler, kärl eller bindväv, medan skelettsarkom börjar i skelettet.
Det finns många olika undergrupper av sarkom. Exempel på mjukdelssarkom är liposarkom, leiomyosarkom, rabdomyosarkom, angiosarkom och synovialt sarkom. Exempel på skelettsarkom är osteosarkom, Ewings sarkom och kondrosarkom.
Både barn och vuxna kan få sarkom.1 Vissa varianter är vanligare i vissa åldrar, men sarkom kan uppkomma i alla åldrar. Rabdomyosarkom är den vanligaste formen av mjukdelssarkom hos barn. Osteosarkom och Ewings sarkom är vanligast hos barn och unga, medan kondrosarkom framför allt drabbar äldre personer.
Varje undergrupp kan ha sitt eget växtsätt och sin egen aggressivitet.2 Därför kan sarkom växa olika snabbt och påverka kroppen på olika sätt. Möjligheten att bli av med sjukdomen varierar eftersom det finns så många varianter av sarkom.
Sarkom är en ovanlig cancersjukdom i Sverige. Varje år får ungefär 400 vuxna personer och cirka 35 barn någon form av sarkom i Sverige.1
Av de sarkom som upptäcks varje år uppstår ungefär tre fjärdedelar i mjukdelarna och en fjärdedel i skelettet.3 Mjukdelssarkom och skelettsarkom är olika grupper av tumörer, och de kan ha olika aggressivitetsgrad och prognos.2
Den relativa tioårsöverlevnaden för mjukdels- och skelettcancer är omkring 57–59 procent i statistiken.3 Det betyder att ungefär tre av fem personer som får mjukdels- eller skelettcancer förväntas leva minst tio år efter att de blev sjuka, trots sin sjukdom. Statistik gäller grupper av personer och behöver inte stämma för en enskild person.
Prognosen påverkas bland annat av vilken typ av sarkom det är, tumörens storlek och hur den växer.3 Den påverkas också av var tumören växer och om sjukdomen har spridit sig till andra delar av kroppen. För personer med mjukdelssarkom är prognosen ofta bättre när tumören inte är spridd.2
Mjukdelssarkom hos vuxna går ofta att bli av med om det upptäcks tidigt och växer långsamt. Mjukdelssarkom hos barn växer nästan alltid fort men går ändå oftast att bli av med. För skelettsarkom hos vuxna kan det vara svårt att bli av med sjukdomen om tumören inte går att operera.
Det finns behandlingar som gör att det går att leva ett bra liv även med sarkom.1 Hur det går för dig beror på flera delar av sjukdomen och på vilken variant du har.
För de flesta sarkom går det inte att säga vad sjukdomen beror på.1 Orsaken till sarkom är i stort sett okänd.2 Det betyder att det oftast inte går att peka ut en bestämd händelse eller exponering som har orsakat sjukdomen.
Ett sarkom kan uppstå när en förändring sker i en cell. Ett fel uppstår i en cell som gör att den börjar dela sig okontrollerat och efter en tid, ibland efter flera år, bildas en tumör.2 Sarkom kan alltså bildas genom förändringar i cellens arvsmassa, utan att det går att fastställa varför förändringen uppstod.
Tidigare strålbehandling är en känd riskfaktor. Personer som fått strålbehandling för cancer kan i sällsynta fall senare i livet få sarkom i den del av kroppen som har behandlats.2 Risken gäller alltså framför allt det område som tidigare har fått strålbehandling.
Vissa kemiska ämnen har också kopplats till sarkom. Sarkom i levern kan orsakas av vinylklorid.2 En sällsynt form av sarkom i levern orsakades tidigare av ett radioaktivt kontrastmedel som användes vid vissa röntgenundersökningar.
Symtomen vid sarkom varierar eftersom sjukdomen kan uppstå på olika ställen i kroppen.1 Du kan ha ett eller flera symtom, men besvären kan också ha andra orsaker och behöver inte betyda att du har cancer.
En knöl, svullnad eller värk i ett ben, en arm eller bålen kan vara det första tecknet. En svullnad kan ömma. Smärta i ryggen eller låren kan förekomma, särskilt vid sarkom i bäckenet.
Utredningen börjar med att du får berätta för läkaren om besvären. Läkaren gör också en kroppsundersökning.1 Barn ska få möjlighet att berätta om sina besvär.
Om läkaren har starka skäl att tro att du har sarkom och du är över 18 år utreds du enligt ett standardiserat vårdförlopp. Ett standardiserat vårdförlopp organiserar utredningen så att du så snabbt som möjligt kan bli undersökt och få svar på de undersökningar som behövs.1 Det är en plan för vilka undersökningar som ska göras och hur snabbt det ska gå från misstanke om cancer till start av första behandling.2
Misstänkt sarkom ska alltid utredas vid ett specialiserat sarkomcentrum.2 Vid välgrundad misstanke om sarkom ska utredning och remiss till sarkomcentrum utfärdas enligt standardiserat vårdförlopp.4
En vanlig röntgenundersökning kan ofta visa om det finns något i kroppen som gör att du behöver utredas vidare.
Behandlingen vid sarkom bestäms utifrån vilken typ av sarkom du har, tumörens storlek och plats, ditt allmänna hälsotillstånd och om sjukdomen är ny eller har kommit tillbaka.5 Olika sarkom kan behöva olika kombinationer av operation, strålbehandling och läkemedel.
Kirurgi är den viktigaste behandlingen för sarkom.4 Målet är att ta bort så mycket som möjligt av tumören och samtidigt bevara så mycket frisk vävnad som möjligt.5
Vid operationen kan kirurgen också ta bort vävnaden närmast tumören.1 Det görs för att öka möjligheten att få med all cancer, eftersom sarkom ibland kan växa in i vävnaden runt tumören på mikroskopisk nivå.
Det som tas bort kan behöva ersättas redan under samma operation.1 Det kan till exempel vara hud som flyttas från en annan del av kroppen för att täcka såret.
Om du ska opereras behöver du undvika att röka och dricka alkohol en tid före och efter operationen. Det minskar risken för komplikationer och gör att du återhämtar dig fortare. Undvik att röka och dricka alkohol även om du ska få annan behandling.1 Då hjälper du immunförsvaret att klara av behandlingen, och levern kan lättare bryta ner läkemedlen.
Rådgör med läkaren om du tar kosttillskott och ska få behandling med läkemedel.1 Berätta vilka kosttillskott du använder, så att läkaren kan ta ställning till vad som gäller under behandlingen.
Du orkar med behandlingen bättre om du får i dig den näring du behöver.1 Om maten känns svår finns det olika råd och tips som kan hjälpa. Du kan läsa mer om att äta för att må bra och om mat vid cancer.
Du kan känna dig mindre trött och må bättre om du rör på dig så ofta du kan.1 Gör någon fysisk aktivitet som du klarar av och tycker om. Fysisk aktivitet kan också lindra tröttheten.
Det är vanligt att känna sig mycket trött under behandlingen och även efteråt. Vila när du behöver, men undvik att vila länge. Ta hellre flera korta pauser.
En vårdcentral är den första vårdkontakten om du har symtom som du tror kan bero på sarkom.1 Där kan du berätta om dina besvär och få hjälp att komma vidare med undersökningar om det behövs.
Du kan ringa 1177 om du behöver sjukvårdsrådgivning. Där kan du få hjälp att bedöma symtom eller hjälp med var du kan söka vård. De flesta mottagningar kan kontaktas genom att logga in på 1177.1 På 1177 kan du också läsa personlig vårdinformation och göra vårdärenden på ett säkert sätt.
Misstänkt sarkom ska alltid utredas vid ett specialiserat sarkomcentrum.2 Vid välgrundad misstanke om sarkom ska utredning och remiss till sarkomcentrum utfärdas enligt ett standardiserat vårdförlopp. Ett standardiserat vårdförlopp är en plan för vilka undersökningar som ska göras och hur snabbt det ska gå från misstanke om cancer till start av första behandling.
Vården kan behöva flera olika yrkesgrupper. Ett vårdteam kan omfatta kirurger, radiologer, genetiker, cancerläkare, strålningsläkare, patologer och psykologer.5 Vilka personer som deltar beror på vilken vård du behöver.
Barn och ungdomar upp till 18 år får oftast åtminstone en del av utredningen eller behandlingen vid något av Sveriges sex särskilda barncancercentrum.
Sarkom är ett gemensamt namn för cancer i kroppens stödjevävnader, till exempel skelett, brosk, bindväv och muskler.2 Det finns många olika varianter av sarkom, och de kan delas in i mjukdelssarkom och skelettsarkom. Sarkom är en mycket ovanlig sjukdom.1
Både barn och vuxna kan få sarkom.1 Osteosarkom och Ewings sarkom är vanligast hos barn och unga.2 Hos barn är rabdomyosarkom den vanligaste formen av mjukdelssarkom.
Möjligheten att bli av med ett sarkom varierar eftersom det finns så många varianter av sarkom.1 Det beror bland annat på vilken typ av sarkom det är, hur stort det är, hur det växer och om det har spridit sig.
Av personer med mjukdelssarkom botas i dag omkring 50 procent. Betydligt fler botas om tumören inte är spridd.
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 4 källor · Senast granskad: 10 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Det finns också undersökningar som talar för att exponering för andra kemikalier kan öka risken för olika typer av mjukdelssarkom.2 Det gäller till exempel vissa bekämpningsmedel. Andra kända kemikalier som nämns som riskfaktorer är fenoxisyror och klorfenoler.
En del personer har en ärftligt ökad risk att få sarkom. Det finns ärftliga sjukdomar som medför ökad risk för sarkom.2 I de fallen finns det alltså en genetisk faktor.
Exempel på sådana tillstånd är Li-Fraumeni syndrom, neurofibromatos och familjärt retinoblastom.4 Även vissa kromosomförändringar och andra sällsynta ärftliga sjukdomar kan öka risken för sarkom.
Kaposis sarkom kan utlösas av behandling som trycker ner immunförsvaret. Personer med hiv-infektion löper till exempel ökad risk för denna form av sarkom.2 De här riskfaktorerna förklarar dock inte de flesta fall, eftersom orsaken till de flesta sarkom fortfarande är okänd.
Sarkom ger ofta få symtom i början.2 Om ett sarkom sitter djupt i kroppen, till exempel i magen, kan det därför bli stort innan det upptäcks. Allmänsymtom är mycket sällsynta, och blodprover är också sällan onormala när sjukdomen upptäcks.
Vid skelettsarkom är smärta vid rörelse och belastning vanligt.2 Smärta kan också komma vid vila och göra det svårt att sova. Vid osteosarkom är rörelse- och belastningssmärta för de flesta det första symtomet.
Ewings sarkom kan vid mer spridd sjukdom ge feber, trötthet och blodbrist.2 Smärta är ett vanligt första symtom vid Ewings sarkom, och en svullnad som ömmar kan uppstå om tumören har vuxit genom skelettet eller uppstår direkt i mjukdelarna.
De flesta knölar i mjukdelarna är inte sarkom utan godartade tumörer.4 Mjukdelssarkom ger ofta inga symtom, även om värk kan förekomma. Sjukdomen upptäcks ofta när du har känt en knuta eller förhårdnad i ett ben, en arm, på ryggen eller på framsidan av överkroppen. Även om tumören är 10-15 centimeter stor brukar rörelser, känsel och blodförsörjning fungera normalt. Omkring var femte person har emellertid värk som kan orsakas av en blödning eller av ökat tryck. Vid kondrosarkom är smärtor eller värk ofta det första symtomet.2
Symtom som ökat tryck kring magen förekommer särskilt ofta vid sarkom i mag-tarmkanalen eller på andra platser i buken. Vid sarkom i bäckenet kan värk i ryggen och låren ibland förväxlas med ischias eller förslitning i höftleden.
Kontakta en vårdcentral om du har symtom som du tror kan bero på sarkom. Du kan kontakta de flesta mottagningar genom att logga in. Ring 1177 för sjukvårdsrådgivning om du behöver hjälp att bedöma symtom eller hitta vård.1
Datortomografi eller undersökning med magnetkamera kan visa hur stort ett eventuellt sarkom är, hur det växer och om det har spridit sig.1 Vid misstänkt mjukdelssarkom krävs magnetkameraundersökning. Efter ett bekräftat sarkom görs som regel magnetkamera av tumörområdet och en utredning av eventuell spridning.4
För att säkerställa diagnosen behövs ett vävnadsprov, som också kallas biopsi.2 Vid en biopsi för läkaren in en nål i tumören, och när nålen dras ut följer små bitar av tumören med. Ibland tas provet genom ett litet snitt i huden; det kallas öppen biopsi.1
Vävnadsprovet undersöks i ett mikroskop på ett laboratorium. Undersökningen gör det möjligt att säga säkert om det är sarkom och vilken sorts sarkom det är. Resultatet av vävnadsprovet gör att du kan få rätt behandling.1 Vid radiologisk misstanke om sarkom görs biopsin vid det sarkomcentrum som senare ska operera dig.
Ibland behövs molekylärgenetiska undersökningar för att hitta karakteristiska kromosomförändringar.4 Analysen kan göras utöver vanliga vävnadsundersökningar med färgningar och immunhistokemi.
Barn och ungdomar upp till 18 år får oftast åtminstone en del av utredningen eller behandlingen vid något av Sveriges sex särskilda barncancercentrum. Där är personalen van att anpassa vården utifrån barns och ungdomars behov.1 Vården kan också anpassas om barnet eller ungdomen behöver få vård på en vuxenklinik.
Barn sövs om det behövs vid biopsi. Barn ska också få möjlighet att berätta för läkaren om sina besvär.1
Efter operationen kan du behöva träning om en kroppsdel har ersatts med en protes. Rehabiliteringen kan då hjälpa dig att få protesen att fungera bra i vardagen.
Strålbehandling eller cytostatika kan ges före eller efter operation. Före operation kan behandlingen ha som mål att krympa tumören så att den blir lättare att operera. Efter operation kan strålbehandling minska risken för att sjukdomen kommer tillbaka där tumören har suttit.1
Strålbehandling ges vanligtvis en gång om dagen varje vardag i fem till sex veckor. Cytostatika är ett samlingsnamn för cellhämmande läkemedel.1 Cytostatika kan ges före operation för att krympa en tumör och kan också användas efter operation eller när sjukdomen har spridit sig.
Behandlingen skiljer sig mellan olika sarkomtyper. Några exempel är:
Vid osteosarkom ges cytostatika ofta i omgångar före operationen och fortsätter sedan efter operationen. Strålbehandling kan prövas tillsammans med cytostatika om ett osteosarkom inte går att operera.
Vid Ewings sarkom börjar behandlingen ofta med cytostatika för att försöka minska tumören. Därefter opereras tumören bort när det är möjligt, och strålbehandling kan ges efter operationen.
GIST är en särskild typ av sarkom som kan behandlas med tyrosinkinashämmare. Det är en målriktad behandling i tablettform som dämpar tillväxtsignaler i tumören. Den kan ibland ges före operation för att krympa tumören och underlätta operationen.
Immunbehandling av sarkom har haft mycket begränsad framgång. Enstaka undergrupper, bland annat odifferentierade pleomorfa sarkom, angiosarkom och alveolärt mjukdelssarkom, kan ha nytta av PD-1-hämning.
Ibland kommer sjukdomen tillbaka. Det kallas återfall. Ett återfall kan behandlas med operation, strålbehandling, cytostatika eller olika kombinationer av dessa behandlingar.1
Ett återfall på samma ställe kan ibland behandlas med en ny operation och eventuellt strålbehandling. Även sarkom som har kommit tillbaka och spridit sig kan ibland tas bort, till exempel om spridningen är begränsad.
Cytostatika kan bromsa sjukdomen när den inte går att ta bort.1 Ibland kombineras cytostatika med andra cellhämmande läkemedel, till exempel tyrosinkinashämmare. När sjukdomen inte går att ta bort kan annan behandling också användas för att bromsa sjukdomen och lindra besvär.
Efter behandlingen görs regelbundna uppföljningar för att bedöma hur du mår och upptäcka om sjukdomen håller på att komma tillbaka.1 Uppföljningen kan omfatta undersökning av operationsområdet och av lungorna med röntgen eller datortomografi.
Hur ofta och hur länge uppföljningen behövs varierar för vuxna. Barn behöver uppföljning under flera år för att se hur de utvecklas och hur kroppen fungerar efter behandlingen.1 Efter strålbehandling och vissa typer av cytostatika kan uppföljningarna behöva fortsätta även i vuxen ålder, eftersom komplikationer ibland kan uppstå långt efter att behandlingen är avslutad.
Sarkombehandling kan påverka din framtida fertilitet. Om du vill försöka få barn, eller använda dina spermier i en graviditet efter behandlingen, bör du prata med läkaren innan behandlingen börjar.1 Det gäller också när ett barn ska få behandling.
Behandlingen och sjukdomen kan påverka livet kroppsligt, psykiskt och socialt. Rehabilitering kan omfatta medicinsk hjälp och stöd för att må bra psykiskt och socialt.1 Om behandlingen innebär att en kroppsdel behöver ersättas med en protes kan rehabiliteringen även innehålla träning.
En kontaktsjuksköterska kan ge råd och stöd och hjälpa till med praktiska saker.1 Kontaktsjuksköterskan kan också vara en central kontaktperson för dig och dina närstående under vården.
Du ska få vara delaktig i din vård. För att kunna vara delaktig behöver du förstå informationen som du får av vårdpersonalen.1 Ställ frågor om det behövs. Du kan till exempel fråga om behandlingsalternativ och hur länge du kan behöva vänta på vård.
En närstående får gärna vara med när du får cancerbeskedet, om det är möjligt.1 Den närstående kan stötta och hjälpa dig att minnas vad som har sagts. Du kan också ställa frågor om du behöver.
En kontaktsjuksköterska kan ge råd och stöd och hjälpa till med en del praktiska saker.1 Prata med kontaktsjuksköterskan om du behöver råd eller stöd.
Efter ett cancerbesked har du rätt till en kontaktsjuksköterska. Kontaktsjuksköterskan ger råd och stöd och kan hjälpa till med en del praktiska saker. Kontaktsjuksköterskan är med och samordnar vården, hjälper dig att veta vad som händer och fungerar som en central kontaktperson för dig som är sjuk och för närstående.2
Du kan också prata med kontaktsjuksköterskan om du behöver stöd under eller efter behandlingen. Närstående kan också prata med kontaktsjuksköterskan om de behöver stöd. Läs mer i avsnitten om diagnos, behandling och rehabilitering.
Du kan få en ny medicinsk bedömning av en annan läkare om du har en livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom. En annan läkares bedömning kan hjälpa dig om du är osäker på vilken vård eller behandling som är bäst för dig.1