Muskelreumatism är en inflammatorisk sjukdom som också kallas polymyalgia reumatika och som främst drabbar äldre personer. Det finns hjälp att få: behandling håller nere inflammationen tills sjukdomen har läkt ut av sig själv.
Muskelreumatism är en inflammatorisk sjukdom som även kallas polymyalgia reumatika. Den gör att du får ont och blir stel i kroppen.1 Polymyalgia reumatika är ett kliniskt syndrom hos äldre som karakteriseras av värk och stelhet i nacke, skulder- och bäckengördel.2
Namnet polymyalgia reumatika beskriver värk i flera muskelgrupper. Besvären hör framför allt ihop med de större muskelgrupperna i kroppen. Värken och stelheten kan finnas i nacke, skuldror och bäckenområde. Muskelreumatism kan därför påverka rörelser som att lyfta armarna eller resa sig, men sådana besvär kan också bero på andra tillstånd.
Muskelreumatism kommer sällan före femtio års ålder.1 Polymyalgia reumatika drabbar framför allt personer över 60 år. Förekomsten ökar med åldern.2 Risken att insjukna är störst i 70–80-årsåldern. Kvinnor drabbas ungefär tre gånger så ofta som män. Muskelreumatism och jättecellsarterit kan komma var för sig eller samtidigt.3 Muskelreumatism kan även komma före eller efter jättecellsarterit.4
När du får behandling brukar besvären snabbt lindras eller försvinna helt. Sjukdomen läker vanligen av sig själv med tiden. Behandlingen håller nere inflammationen tills sjukdomen har läkt ut av sig själv. Det tar oftast ett och ett halvt till tre år, men kan ibland ta längre tid.1
Förloppet kan variera. Besvär kan komma tillbaka när kortisondosen minskas, och då kan dosen behöva höjas tillfälligt innan nedtrappningen fortsätter.1 Läs mer om symtom, undersökning och behandling i de avsnitten.
Den exakta orsaken till muskelreumatism är inte känd.1 Forskare undersöker fortfarande varför tillståndet uppstår, och det går därför inte att säga säkert vad som utlöser det hos en viss person. Det finns inte heller någon känd metod för att förebygga muskelreumatism.5
En kombination av genetiska och miljörelaterade faktorer tros kunna bidra till muskelreumatism.6 Möjliga faktorer som har undersökts är genetiska förändringar, infektioner, det naturliga åldrandet och inflammation i slemsäckar nära de berörda musklerna.5 Det är ännu inte fastställt att någon av dessa faktorer ensam orsakar sjukdomen.6
Muskelreumatism kan ha likheter med vissa autoimmuna sjukdomar. Det har därför föreslagits att immunförsvaret i vissa fall kan skada kroppens egna vävnader i stället för att skydda dem, men orsakerna är fortfarande inte säkert klarlagda.
Vid muskelreumatism utvecklas symtomen oftast smygande under några veckor.1
Värk och stelhet sitter ofta i stora muskelgrupper. Det gäller framför allt skuldror, bäcken, nacke, överarmar och lår. Besvären är ofta symmetriska, vilket innebär att du kan ha liknande besvär på båda sidor av kroppen.1
Besvären är vanligtvis värst på morgonen eller efter att du har suttit stilla en längre stund.1 Stelheten kan göra att rörelser känns begränsade och smärtsamma.
Diagnosen muskelreumatism ställs inte med ett enda prov. Det finns inget specifikt blodprov som ensamt bekräftar sjukdomen. I stället väger läkaren samman dina typiska besvär med det som kommer fram när du berättar om sjukdomshistorien och med fynden vid kroppsundersökningen.2
Läkaren bedömer bland annat värk och stelhet i de stora muskelgrupperna, hur besvären har utvecklats och hur du kan röra dig. Vid kroppsundersökningen kan läkaren också leta efter tecken som talar för någon annan sjukdom. Diagnosen är därför en samlad bedömning, inte ett svar från ett enskilt test.
Flera andra tillstånd kan ge liknande värk och stelhet. Läkaren behöver därför skilja muskelreumatism från andra diagnoser, bland annat reumatoid artrit.6 Om det finns en välgrundad misstanke om reumatoid artrit kan läkaren överväga analyser av autoantikroppar. Sådana analyser har däremot inget värde om det inte finns en kliniskt välgrundad misstanke om reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus eller systemisk vaskulitsjukdom.2
Blodproverna används framför allt för att se om det finns inflammation och för att hitta andra förändringar som kan hjälpa läkaren i bedömningen. Vid muskelreumatism är sänkan och CRP i regel förhöjda. Proverna kan alltså stödja misstanken om inflammation, men de bekräftar inte ensamma diagnosen.
Kortison är förstahandsbehandling vid muskelreumatism.2 Behandlingen dämpar inflammationen och lindrar besvären, men tar inte bort själva sjukdomen. När behandlingen börjar brukar du känna dig bättre inom någon eller några dagar.1
Prednisolon är ett kortisonläkemedel som kan användas i början av behandlingen. Ett riktmärke är att starta med 15–20 milligram i tre dagar och därefter bedöma symtom, sänka och CRP. Om behandlingen ger tydlig effekt fortsätter läkaren vanligtvis med en daglig dos och anpassar den efter hur du mår och vad blodproverna visar. Enligt ett vanligt riktmärke fortsätter du med 15–20 milligram prednisolon per dag tills du har varit utan symtom i tre till fyra veckor. Därefter minskas dygnsdosen med 2,5 milligram varannan till var tredje vecka tills dosen är 10 milligram per dag. Från 10 milligram per dag minskas dygnsdosen med 1,25 milligram varje eller varannan månad tills behandlingen kan avslutas. Hur snabbt dosen minskas styrs av dina symtom.2
Dosen bestäms av läkaren.2 Hur snabbt symtomen minskar och hur fullständig förbättringen blir är viktig information när behandlingen följs upp.
Att röra på sig är bra både för skelettet och för att hålla igång musklerna.1 Det kan därför vara en del av din egenvård när du har muskelreumatism. Du behöver inte välja en viss träningsform, utan kan utgå från vad som känns bra för dig.
Välj en fysisk aktivitet som känns bra för dig.1 Lågintensiv aktivitet som promenader, cykling, simning eller yoga kan göra att du mår bättre.5 Börja på en nivå som fungerar för dig och fortsätt med den aktivitet som känns möjlig att göra regelbundet.
Utredning och behandling av muskelreumatism sker i primärvården.2 Vårdcentralen är den vanliga första kontakten om du tror att du har muskelreumatism.1 Där kan du få hjälp med den fortsatta vården och uppföljningen av behandlingen.
Du kan ringa 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning. Då kan du få hjälp att bedöma symtom eller hjälp med var du kan söka vård. Många mottagningar kan du också kontakta genom att logga in på 1177.se.1
Du kan söka vård på vilken vårdcentral eller öppen specialistmottagning du vill i hela landet. Ibland krävs det remiss till den öppna specialiserade vården.1 Det betyder att du kan behöva en remiss innan du får tid på en specialistmottagning.
En reumatolog kan bedöma dig om sjukdomsförloppet är atypiskt eller om behandling med kortison behövs i mer än tre år. Vid ett atypiskt förlopp tidigare i sjukdomsförloppet kan du också remitteras till en reumatologklinik.2
Kan muskelreumatism gå över?
Behandlingen håller nere inflammationen tills sjukdomen läker ut av sig själv, vilket oftast tar ett och ett halvt till tre år.1 Behandlingen kan ändå behöva fortsätta under längre tid för vissa personer. Besvär kan komma tillbaka när kortisonbehandlingen minskas eller avslutas, och då kan annan behandling behövas. För vissa personer behövs längre behandling med låg dos kortison. Om besvären återkommer efter att kortisonet har minskats eller avslutats kan sarilumab vara ett annat läkemedel.4
Kan polymyalgia reumatika förebyggas?
Det finns ingen känd förebyggande åtgärd mot polymyalgia reumatika. Den exakta orsaken till sjukdomen är okänd.4 Forskare undersöker fortfarande varför sjukdomen uppstår, men kan inte säkert säga vad som utlöser den hos en viss person. Det går därför inte att förutsäga vem som kommer att få muskelreumatism genom en viss känd utlösande faktor. Forskningen undersöker bland annat om genetiska förändringar, infektioner och det naturliga åldrandet kan ha betydelse.5
Varför kan diagnosen vara svår att ställa?
Symtomen vid polymyalgia reumatika liknar flera andra tillstånd, bland annat reumatoid artrit. Därför behöver andra sjukdomar uteslutas innan diagnosen kan ställas.
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 6 källor · Senast granskad: 10 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Ålder är en tydlig riskfaktor för muskelreumatism. Tillståndet är ovanligt före 50 års ålder och risken att insjukna är störst i 70–80-årsåldern.3
Muskelreumatism förekommer ibland tillsammans med jättecellsarterit.2 De två sjukdomarna är kopplade till varandra, men de kan också förekomma var för sig.
Muskelreumatism kan ibland förekomma i familjer. Det kan innebära att det finns en genetisk komponent, men det betyder inte att en nära släkting säkert får sjukdomen. Det är möjligt att föräldrar kan föra muskelreumatism vidare till sina biologiska barn. Forskare kan fortfarande inte säga säkert varför tillståndet uppstår.5
Att ha en viss ålder eller en möjlig riskfaktor betyder inte att du kommer att få muskelreumatism. Orsakerna är flera eller fortfarande okända, och forskningen pågår fortfarande.
Förutom värk och stelhet kan du känna dig trött och hängig.2 Lätt feber och viktnedgång kan också förekomma.1
Andra allmänsymtom kan vara sjukdomskänsla, minskad aptit och trötthet.2 Besvären kan därför påverka både orken och lusten att äta.
Smärtan och stelheten kan bli så uttalade att vardagliga aktiviteter blir svåra. Det kan till exempel bli svårt att klä på sig eller borsta håret.5
Symtomen kan komma och gå. De kan också långsamt förvärras under flera veckor.5
Muskelreumatism kan förekomma tillsammans med jättecellsarterit. Vid misstanke om samtidig jättecellsarterit ska synsymtom leda till akutbesök oavsett tid på dygnet.2
Synsymtom kan innebära dubbelseende eller synförlust i ett eller båda ögonen.6 Synförlusten kan vara permanent eller övergående. Sök därför vård akut oavsett tid på dygnet om du får synsymtom.2 Ring telefonnummer 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning.
Var uppmärksam på nya eller återkommande symtom som kan höra ihop med jättecellsarterit:
Dessa symtom ska föranleda snar kontakt med sjukvården.2 Jättecellsarterit kan orsaka stroke eller blindhet om den inte behandlas snabbt.6
Blodglukos kan kontrolleras inför eventuell kortisonbehandling.2 Vilka ytterligare prover som behövs styrs av sjukdomshistorien och av vad läkaren hittar vid undersökningen.
Vid kroppsundersökningen bör läkaren känna på tinningartärerna och strålartärerna. Läkaren bör också lyssna över halskärlen och mäta blodtrycket i båda armarna. En skillnad i blodtryck mellan armarna kan tyda på inflammation i artärerna från aortabågen.2
I vissa fall görs även lungröntgen med tanke på genomgången tuberkulos eller latent tuberkulos inför långvarig kortisonbehandling. Det är en del av den bedömning som kan behövas innan läkaren tar ställning till fortsatt utredning och behandling.
Om diagnosen är svår att bedöma eller om symtomen inte ger en tydlig bild kan ytterligare undersökningar behövas. Ultraljud eller magnetkameraundersökning, MR, av axeln kan då användas. Undersökningarna kan visa slemsäcksinflammation eller mindre ledinflammation.4
Vanliga röntgenbilder av axlar eller höfter är däremot inte alltid till hjälp vid muskelreumatism. De kan visa ledförändringar som inte har samband med de aktuella besvären. Läkaren väljer därför undersökning utifrån dina symtom, sjukdomshistoria och fynden vid kroppsundersökningen.
Om läkaren fortfarande är osäker kan ett kortisonprov användas som en del av bedömningen. Det kan innebära en testdos kortison på 15–20 milligram under tre dagar, varefter läkaren bedömer symtomen samt sänkan och CRP. Ett tydligt svar både i symtom och i inflammationsprover talar starkt för muskelreumatism, men bedömningen görs av läkaren tillsammans med övriga uppgifter.2
Utredning och behandling av muskelreumatism sker vanligen i primärvården.2 Där finns förutsättningar för en kontinuerlig kontakt med läkare, vilket gör det möjligt att följa hur symtomen utvecklas och att värdera förändringar över tid. Vid ett atypiskt förlopp eller när diagnosen inte är tydlig kan läkaren behöva överväga ytterligare utredning eller remiss till reumatologklinik.
När du har varit utan symtom en tid minskas kortisondosen gradvis i små steg.1 Nedtrappningen fortsätter tills behandlingen kan avslutas. Dosen minskas först till 10 milligram per dag och därefter i mindre steg, enligt ett schema som läkaren anpassar efter dina symtom och provsvar.2
Du ska inte avsluta behandlingen tvärt. En för tidig avslutning eller en för snabb dosminskning kan leda till återfall med muskelvärk och stigande sänka eller CRP.1
Återfall kan förekomma när dosen har blivit låg. Ibland kan värk efter en större dosminskning bero på själva minskningen av kortisonet och inte på ett återfall. Läkaren bedömer därför både dina symtom och blodproverna innan dosen ändras ytterligare.2
Långvarig behandling med kortison ökar risken för benskörhet. Därför används ofta behandling som förebygger benskörhet under kortisonbehandlingen. Det kan vara bisfosfonat samt kalcium och D-vitamin.1
Kortison kan ge biverkningar även när dosen är låg.2 I början av behandlingen kan du bli överaktiv och få svårt att sova.1 Andra möjliga biverkningar är:
Kortisonbehandling under längre tid kan också ge andra biverkningar. Därför följer vården upp hur du mår under hela behandlingen och väger nyttan av behandlingen mot risken för biverkningar. Långvarig kortisonbehandling kan också öka risken för nattsvettningar och vadkramper. Det finns även risk för grå starr och skada på höftens benvävnad. Risken för benskörhet finns även vid låga kortisondoser, så läkaren kan behöva bedöma hur skelettet ska skyddas under behandlingen.2
Du får regelbundna besök på vårdcentralen under behandlingen. Blodprover används för att kontrollera sänka eller CRP och för att bedöma om kortisondosen är lagom för att hålla inflammationen nere.1 Vid varje dosförändring följs återfallssymtom och blodprover med sänka och CRP upp. Uppföljningen kan ibland ske genom provtagning och telefonkontakt. Samma läkare kan underlätta bedömningen av små förändringar i dina symtom när dosen ska anpassas. Provsvaren och dina symtom påverkar vilken dos du får fortsätta med.2
Blodsocker och blodtryck kontrolleras också under behandlingen.1 Läkaren följer dessutom upp möjliga biverkningar av kortison och bedömer om behandlingen behöver ändras.
Vid varje dosminskning kan uppföljningen bestå av frågor om nya eller återkommande symtom, blodprover och ibland telefonkontakt.2 Det är viktigt att berätta om värk eller stelhet kommer tillbaka, eftersom symtomen hjälper läkaren att anpassa nedtrappningen.
Om besvären inte är så stora kan smärtstillande antiinflammatoriska läkemedel, så kallade NSAID eller cox-hämmare, användas.1 Dessa läkemedel passar inte alla, så läkaren bedömer om de är lämpliga för dig.
Vid återfall eller kvarstående sjukdom kan sarilumab vara ett alternativ.4 Sarilumab är ett annat läkemedel som kan användas när symtomen återkommer efter att kortisonet har minskats eller avslutats.
Om du behöver kortison i mer än tre år kan läkaren behöva ompröva behandlingen eller diagnosen. Vid ett ovanligt sjukdomsförlopp eller långvarigt behov av kortison kan du få en remiss till en reumatologklinik.
En fysioterapeut kan hjälpa till med ett träningsprogram som är anpassat efter dig.1 Det kan vara särskilt användbart om värk eller stelhet gör det svårt att komma igång eller att välja övningar. Du kan få hjälp av en fysioterapeut med ett träningsprogram anpassat för dig.
Om du röker är det bra att göra ett rökstopp under behandlingen för musklernas och skelettets skull.1 Rökstopp ingår också i åtgärderna för att förebygga benskörhet vid behandling med kortison.2 Det är alltså en del av att ta hand om skelettet under en behandling som kan pågå under längre tid.
Du kan kombinera rökstopp med fysisk aktivitet, eftersom fysisk aktivitet också ingår i åtgärderna för att förebygga benskörhet vid behandling med kortison.2 Om du vill ha stöd med att sluta röka kan du läsa mer om rökstopp på 1177.se.
Polymyalgia reumatika brukar inte påverka livslängden. Allvarliga komplikationer är mycket ovanliga. Obehandlad sjukdom kan däremot öka risken för jättecellsarterit och åderförkalkning, som kan vara allvarliga men går att behandla.5 Jättecellsarterit kan förekomma före, samtidigt med eller efter muskelreumatism.4