Mikroskopisk kolit är en kronisk inflammation i tjocktarmen som kännetecknas av vattnig, vanligen blodfri diarré. Det finns behandling, och prognosen är överlag god; med budesonid uppnår majoriteten klinisk remission.
Mikroskopisk kolit är en kronisk inflammatorisk sjukdom i tjocktarmen. Sjukdomen kännetecknas av vattnig diarré. Diarrén är vanligen blodfri.1 Mikroskopisk kolit är därför en sjukdom där tarmens funktion påverkas samtidigt som förändringarna inte alltid syns när tarmen undersöks med koloskopi.
Tjocktarmens slemhinna ser vanligtvis normal ut vid koloskopi.2 Det kan ändå finnas mikroskopiska förändringar i slemhinnan. Namnet mikroskopisk kolit beskriver att förändringarna behöver bedömas på mikroskopisk nivå. Koloskopibilden ensam visar därför inte alltid de förändringar som hör ihop med sjukdomen.
Mikroskopisk kolit är ett samlingsnamn för två sjukdomar. Den ena är kollagen kolit. Den andra är lymfocytär kolit.2 De här två tillstånden ingår alltså i begreppet mikroskopisk kolit.
Mikroskopisk kolit förekommer i alla åldrar. Flertalet patienter är medelålders eller äldre.2 Sjukdomen förekommer alltså både hos yngre och äldre personer, även om de flesta som får diagnosen är medelålders eller äldre.
Mikroskopisk kolit är vanligare hos kvinnor än hos män. Skillnaden mellan kvinnor och män gäller både kollagen kolit och lymfocytär kolit. Prevalensen är omkring 120 per 100 000 invånare.2 Det betyder att sjukdomen finns hos omkring 120 personer per 100 000 invånare vid en viss tidpunkt.
Prognosen vid mikroskopisk kolit är överlag god. Svåra komplikationer är ovanliga. Mikroskopisk kolit är inte kopplad till ökad risk för cancer i tarmen.2 Sjukdomen innebär därför inte en ökad risk för cancer i tarmen jämfört med den risk som annars gäller.
Sjukdomens namn kan vara svårt att förstå eftersom förändringarna ofta är mikroskopiska. Det är ändå samma sjukdomsområde som omfattar både kollagen kolit och lymfocytär kolit.
Den exakta orsaken till mikroskopisk kolit är inte fastställd. En rådande förklaring är att ämnen i tarminnehållet utlöser immunologiska reaktioner i tarmslemhinnan hos genetiskt predisponerade personer. Det betyder att både kroppens immunreaktion och en medfödd känslighet kan ha betydelse för att sjukdomen utvecklas. I de flesta fall hittas ingen utlösande orsak.2
Sjukdomen verkar därför kunna uppstå genom flera samverkande faktorer, men det går oftast inte att säga vad som startade den hos en enskild person. En genetisk predisposition betyder inte att du säkert får mikroskopisk kolit, utan att ärftliga faktorer kan påverka mottagligheten för sjukdomen.1
Vissa läkemedel har satts i samband med mikroskopisk kolit. NSAID, protonpumpshämmare och SSRI har associerats med mikroskopisk kolit, men ett orsakssamband är inte säkert fastställt.1 Det innebär att ett läkemedel kan ha förekommit hos personer med sjukdomen utan att det är visat att läkemedlet har orsakat sjukdomen.
Även acetylsalicylsyra och statiner har associerats med mikroskopisk kolit.3 Sambandet gäller alltså flera olika läkemedelsgrupper, men ett samband är inte detsamma som en säker orsak.
Det vanligaste symtomet vid mikroskopisk kolit är långvarig diarré utan blod.2 Avföringen är ofta vattnig och lös. För vissa börjar diarrén plötsligt, även om besvären ofta blir långvariga.
Diarrén kan komma och gå och vara svår att kontrollera.3 Det kan göra att du behöver planera vardagen utifrån när du har tillgång till en toalett.
Vid läkarbesöket går läkaren igenom diarréns debut, varaktighet, frekvens och karaktär. Samtalet bör också ta upp nattliga symtom, inkontinens, viktnedgång, läkemedel och andra sjukdomar samtidigt.1
Blod- och avföringsprover kan i många fall ligga inom referensområdena.3 Därför kan provsvaren vara normala även när mikroskopisk kolit finns.
Diagnosen ställs genom en histopatologisk undersökning, alltså en mikroskopisk undersökning av vävnadsprover från tjocktarmen. Vid koloskopi bör flera biopsier tas från olika delar av hela tjocktarmen.2
Vid aktiv mikroskopisk kolit med symtom är budesonid i tablettform förstahandsbehandling. Budesonid ges vanligen i åtta veckor, med nedtrappning under de sista två veckorna. Behandlingssvaret kommer vanligen snabbt och majoriteten uppnår klinisk remission, alltså att symtomen går tillbaka.1 Fyra av fem patienter svarar bra på budesonidbehandling.3 Budesonid används både som behandling vid aktiva besvär och som underhållsbehandling.2 Lindriga besvär kan behandlas med loperamid eller gallsaltsbindare, men oftast behöver patienten behandlas med budesonid. Budesonid ges i dosen 9 mg per dag i 6–8 veckor följt av nedtrappning under fyra veckor.3
Vid lindriga symtom kan loperamid användas vid behov. Gallsaltsbindare kan prövas om du samtidigt har, eller misstänks ha, gallsaltsdiarré. Mesalazin rekommenderas inte rutinmässigt vid mikroskopisk kolit, eftersom kontrollerade studier inte har visat bättre effekt än placebo. Systemiska kortikosteroider som prednisolon rekommenderas inte heller rutinmässigt.1
Rökning har ett samband med mikroskopisk kolit, och därför rekommenderas rökstopp.2 Det kan vara en del av egenvården att ta upp stöd för rökstopp med vården om du röker.
Kostfaktorer bör beaktas vid hanteringen av mikroskopisk kolit.2 Om du märker att vissa livsmedel påverkar dina besvär kan du berätta det för vården, så att kostfaktorerna kan vägas in tillsammans med övrig bedömning.
Vid en ny diagnos är det viktigt att gå igenom vilka läkemedel du använder.2 En noggrann genomgång kan hjälpa vården att identifiera läkemedel som kan ha samband med diarrén och att bedöma om något läkemedel kan sättas ut.
Vissa läkemedel har kopplats till mikroskopisk kolit, bland annat icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel, acetylsalicylsyra, protonpumpshämmare, statiner och serotoninåterupptagshämmare.1 Ett orsakssamband är dock inte säkert fastställt för alla dessa läkemedel.
Ett läkemedel som du har tålt under lång tid bör inte rutinmässigt sättas ut enbart på grund av diagnosen mikroskopisk kolit. Om det finns ett tydligt tidsmässigt samband mellan att ett läkemedel började användas och att diarrén började kan utsättning eller byte av läkemedel övervägas tillsammans med vården.
Vid mikroskopisk kolit är det viktigt att din uppföljning sker hos en läkare som känner till tillståndet väl.3 En sådan läkare kan följa sjukdomen över tid och uppmärksamma om förloppet avviker från det förväntade.
En gastroenterolog kan behöva kopplas in när sjukdomen inte svarar tillräckligt på behandlingen. Gastroenterologen är den läkare som bör bedöma patienter med behandlingsrefraktär sjukdom.1
Specialistbedömning är också aktuell när du behöver en högre dos budesonid för att hålla besvären under kontroll.1 Gastroenterolog bör bedöma patienter som behöver mer än 6 mg budesonid dagligen för symtomkontroll.
En gastroenterolog bör dessutom bedöma patienter som har svårt att avsluta sin underhållsbehandling.
Diagnosen mikroskopisk kolit ställs genom en mikroskopisk undersökning av vävnadsprover, så kallade biopsier, från tjocktarmens slemhinna. Det räcker alltså inte att bara titta på tarmen vid en koloskopi. Vid undersökningen bör flera biopsier tas från olika delar av hela tjocktarmen, eftersom förändringarna kan vara mikroskopiska.2
Tjocktarmens slemhinna ser vanligtvis normal ut vid koloskopi. Ett normalt utseende utesluter därför inte mikroskopisk kolit.1 För att diagnosen ska kunna fastställas behöver vävnadsproverna undersökas i mikroskop. Diagnosen kan vara svår att ställa eftersom blod- och avföringsprover i många fall ligger inom referensområdena. Vid koloskopi kan tarmslemhinnan dessutom se normal ut även när biopsierna visar mikroskopiska förändringar.3
Prognosen vid mikroskopisk kolit är vanligtvis god. Sjukdomen kan ändå vara besvärande och påverka livskvaliteten, särskilt när diarrén är aktiv. Svåra komplikationer är ovanliga.3
Mikroskopisk kolit är inte förknippad med en ökad risk för kolorektalcancer.
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 3 källor · Senast granskad: 11 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Infektioner med följande bakterier har i enstaka fall rapporterats utlösa mikroskopisk kolit:2
Rökning är associerad med mikroskopisk kolit.3 Det går dock inte utifrån ett sådant samband att säga att rökning är orsaken till sjukdomen i varje enskilt fall.
Celiaki och autoimmun sköldkörtelsjukdom är immunmedierade sjukdomar som ofta förekommer samtidigt med mikroskopisk kolit.1 Flera immunmedierade sjukdomar kan alltså finnas hos samma person. Gallsaltsmalabsorption och celiaki kan också förekomma tillsammans med mikroskopisk kolit.2
Att en annan sjukdom förekommer samtidigt betyder inte automatiskt att den har orsakat mikroskopisk kolit. På samma sätt kan mikroskopisk kolit förekomma utan att någon tydlig samsjuklighet eller utlösande faktor hittas.
Besvären från tarmen kan därför variera både i hur ofta du behöver gå på toaletten och hur väl du hinner dit. Den lösa avföringen är ofta svår att hålla tillbaka, och nattliga tarmtömningar kan störa sömnen.
Mikroskopisk kolit kan också ge diffusa buksmärtor.1 Smärtan behöver alltså inte vara tydligt lokaliserad till en viss del av magen.
Uppblåsthet kan förekomma tillsammans med tarmbesvären.1 Trötthet är också ett symtom som kan förekomma. Tröttheten kan finnas kvar även efter att diarrén har upphört.2
Viktnedgång kan förekomma vid mikroskopisk kolit.1 Buksmärta, uppblåsthet, trötthet och viktnedgång kan finnas samtidigt som diarrén, men det är inte alla som får alla dessa symtom.
Diarrén kan börja akut, trots att mikroskopisk kolit ofta beskrivs som en kronisk sjukdom.2 Ett plötsligt insjuknande utesluter därför inte mikroskopisk kolit.
Kollagen kolit har ofta ett kroniskt och återkommande förlopp.2 Symtomen kan komma i skov, med perioder då besvären är tydligare.
Lymfocytär kolit verkar ha ett mildare förlopp än kollagen kolit. En del personer med lymfocytär kolit kan ha endast ett enda skov.2
Symtomen kan alltså se olika ut mellan personer och förändras över tid. Om du vill läsa om hur mikroskopisk kolit utreds finns mer information i avsnittet om diagnos.
Tjocktarmens slemhinna kan se normal ut vid koloskopi, och ett normalt utseende utesluter därför inte mikroskopisk kolit.1 Det är vävnadsproverna och den mikroskopiska undersökningen som kan visa de förändringar som behövs för diagnosen.
Kontrollkoloskopi eller nya biopsier behövs inte rutinmässigt för att dokumentera histologisk läkning.1
F-kalprotektin är oftast normalt eller lätt förhöjt. F-kalprotektin kan inte användas för att utesluta eller följa mikroskopisk kolit.1 Diagnosen mikroskopisk kolit kan vara svår att ställa.3
Infektionsprov från avföring görs när det finns en klinisk eller epidemiologisk misstanke om infektion.1 Kraftigt avvikande prover tillsammans med viktnedgång bör leda till att andra diagnoser övervägs.3
Vid undersökningen av vävnadsprovet bedöms bland annat kollagenbandet och antalet lymfocyter i ytepitelet. Vid både kollagen kolit och lymfocytär kolit ses en kronisk inflammation i lamina propria och en ytepitelskada.2
Flera andra tillstånd kan ge en liknande bild och behöver ibland övervägas i utredningen:
Vid kraftigt avvikande prover och viktnedgång bör andra diagnoser övervägas. Om proverna och symtomen inte passar med mikroskopisk kolit kan läkaren därför behöva göra en bredare differentialdiagnostik.
Återfall efter avslutad budesonidbehandling är vanligt.1 Upp till hälften av patienterna får nytt skov under de kommande åren. För patienter med täta skov kan långtidsbehandling med budesonid i doser mellan 3 och 6 mg per dygn användas.3 Den lägsta effektiva dosen får anpassas för den enskilda personen.2 Vid upprepade återfall eller kroniskt aktiv sjukdom kan budesonid användas som underhållsbehandling. Målet är den lägsta effektiva dosen, vanligen 3–6 mg per dygn. Behovet av fortsatt behandling omprövas regelbundet, och utsättningsförsök kan göras årligen.1
Vid långvarig behandling med budesonid bör risken för glukokortikoidbiverkningar beaktas. Behovet av kalcium, D-vitamin och bentäthetsmätning bedöms individuellt, särskilt om du har andra riskfaktorer för benskörhet. Budesonidbehandling kan försämra diabetes. Vid långvarig behandling bör risken för benskörhet också vägas in. Behovet av kalcium, D-vitamin och bentäthetsmätning påverkas av om du har andra riskfaktorer för benskörhet.1 Uppföljningen behöver ta hänsyn till hur behandlingen fungerar och om sjukdomsbilden förändras.3
Om budesonid inte ger effekt bör diagnosen och läkemedelsföljsamheten omvärderas. Även celiaki, gallsaltsdiarré och andra orsaker till långvarig diarré kan behöva övervägas. Vid utebliven effekt bör även gallsaltsdiarré utredas om det finns klinisk misstanke.1 Den läkare som följer dig bör vara väl förtrogen med mikroskopisk kolit. Vid försämring trots adekvat behandling eller vid ett avvikande förlopp behövs en ny bedömning av andra möjliga diagnoser.3
Vid behandlingsrefraktär sjukdom, eller om du behöver mer än 6 mg budesonid dagligen för att hålla symtomen under kontroll, bör du bedömas av en gastroenterolog. I utvalda behandlingsrefraktära fall kan tiopurin, anti-TNF eller vedolizumab bli aktuellt.1 Kirurgisk behandling är sällan aktuell, eftersom medicinsk behandling oftast fungerar.2
Ändra inte behandlingen på egen hand, utan gå igenom möjliga läkemedelsutlösare med vården. Det är särskilt viktigt om läkemedlet behövs för en annan sjukdom.
Om besvären försämras trots adekvat behandling eller om sjukdomsförloppet avviker behövs en ny bedömning av andra möjliga diagnoser.3 Kontakta den läkare som följer din mikroskopiska kolit för att diskutera en sådan bedömning.
Gallsaltsdiarré kan övervägas om budesonid inte ger effekt eller om det finns en klinisk misstanke.1 Då kan utredning övervägas, eftersom gallsaltsdiarré kan förekomma tillsammans med mikroskopisk kolit.
Vid förändrade eller kvarstående besvär kan det vara hjälpsamt att skriva ner när diarrén började eller förändrades, vilka läkemedel du använder och om du har sett något samband med kost eller läkemedelsstart. Se avsnittet om när du ska söka vård om du behöver vägledning om vårdkontakt.
Ja, återfall efter att budesonid har satts ut är vanligt.1 I en del fall kommer ett nytt skov under de kommande åren efter behandlingen.3 Risken för återfall är hög efter avslutad behandling med budesonid.
Vid upprepade återfall kan lågdos-budesonid användas som underhållsbehandling.1 För personer med täta skov kan långtidsbehandling med budesonid i doser mellan 3 och 6 mg per dygn användas.3 Den lägsta effektiva dosen eftersträvas vid underhållsbehandling.2 För patienter med täta skov kan långtidsbehandling med budesonid i doser mellan 3 och 6 mg per dygn användas.3 Behovet av fortsatt behandling kan omprövas regelbundet.1
De två vanligaste formerna av mikroskopisk kolit är kollagen kolit och lymfocytär kolit.2 Namnen bygger på vilka mikroskopiska förändringar som syns i vävnadsproverna från tjocktarmens slemhinna.
Kollagen kolit har oftast ett kroniskt förlopp där symtomen går i skov. Lymfocytär kolit kan ha ett mildare förlopp, och upp till 60 procent av patienterna kan ha endast ett enda skov.2 Förloppet kan därför skilja sig mellan de två formerna.
Det går inte att avgöra formen enbart genom hur tjocktarmens slemhinna ser ut vid koloskopi. Den mikroskopiska undersökningen av biopsierna behövs för att skilja kollagen kolit från lymfocytär kolit. Vid kollagen kolit ses ett förtjockat kollagenband under ytepitelet.2 Vid lymfocytär kolit är en ökning av antalet lymfocyter i ytepitelet det framträdande fyndet. Om du vill läsa mer om hur undersökningen går till kan du gå vidare till avsnittet om diagnos.