Invagination innebär att en del av tarmen har rört sig in i den efterföljande delen och orsakar ett stopp i tarmen. Det finns behandling, och vården bedömer vilken behandling barnet behöver.
Invagination innebär att en del av tarmen har rört sig in i den efterföljande delen.1 Det betyder att ett tarmsegment glider in i nästa tarmsegment, ungefär som när en del av ett teleskop skjuts in i en annan del. Invagination är den vanligaste orsaken till tarmobstruktion hos små barn.2 När tarmen glider in i nästa tarmsegment kan det uppstå ett stopp i tarmen, vilket ibland kallas tarmvred.1
Den vanligaste typen innebär att den sista delen av tunntarmen går in i tjocktarmen.1 Den kallas ileokolisk invagination. Invagination kan också finnas helt i tunntarmen eller i tjocktarmen, men flera olika tarmsegment kan vara inblandade. Vid den vanligaste typen går den sista biten av tunntarmen in i tjocktarmen och fastnar där.
Invagination är vanligast hos barn mellan tre månader och två år. Invagination förekommer oftast mellan tre månader och tre års ålder, med flest fall mellan fyra och nio månader. Cirka 60 procent av barnen med invagination är yngre än ett år.2
Flertalet barn som får invagination har varit friska tidigare.2 Invagination förekommer alltså ofta hos barn som inte har haft tidigare sjukdomar. Det finns också en skillnad mellan könen: ungefär två av tre barn som drabbas är pojkar.
Tarmen dras in i det följande tarmsegmentet med tarmens egna rörelser.2 När mer av tarmen dras in trycks vävnaden mellan tarmsegmenten ihop. Tarmen kan svullna när invaginationen fortsätter, vilket kan göra stoppet värre.1
Svullnaden kan påverka blodflödet i tarmväggen. Om invaginationen inte går tillbaka kan blodkärlen klämmas till så att tarmvävnaden skadas.1 Först kan blodflödet genom venerna påverkas, och om invaginationen fortsätter kan även blodflödet genom artärerna minska. Då kan tarmvävnaden till slut dö.
Förloppet kan därför gå från att ett tarmsegment glider in i ett annat till att tarmen svullnar och stoppet förvärras. Om blodförsörjningen inte räcker till kan tarmvävnaden skadas. Symtom, undersökningar och behandling beskrivs i andra delar av informationen om invagination.
Vid primär invagination finns det oftast ingen specifik ledande punkt som sätter igång invaginationen. Ungefär 75 procent av fallen är primära på det sättet. Det betyder att vården inte hittar en tydlig förändring som har startat invaginationen. Primär invagination kallas också idiopatisk invagination. Det innebär att orsaken inte kan kopplas till en bestämd sjukdom eller förändring i tarmen. Hos de flesta barn som får invagination har det inte funnits någon tidigare sjukdom.2
En möjlig utlösande faktor är att lymfvävnaden i Peyerska plack blir förstorad efter en infektion. Den förstorade lymfvävnaden kan då bidra till att invaginationen uppstår. Cirka 30 procent av barnen har haft en virusinfektion strax innan symtomen börjar.2
Invagination uppstår relativt ofta efter en övre luftvägsinfektion eller magsjuka.2 Det finns alltså en koppling till infektioner som barnet nyligen har haft, även om det ofta inte går att hitta en specifik ledande punkt.
Adenovirusinfektion har i större studier visat en stark koppling till invagination. Sambandet med infektion betyder inte att infektionen ensam förklarar varje fall. En nylig infektion kan finnas även när vården inte hittar någon särskild ledande punkt i tarmen.2
Vid invagination har barnet ett eller flera symtom. Besvären kan komma plötsligt och barn reagerar olika när de har ont i magen.
Invagination uppstår ofta efter magsjuka eller i samband med en infektion i luftvägarna.1 Även diarré kan förekomma. Det är därför inte alltid tydligt från början att besvären kommer från invagination.
När ni träffar en läkare får du som vårdnadshavare börja med att berätta om barnets symtom.1 Utredningen kan omfatta frågor om när symtomen började och hur länge de har pågått. Vården frågar också om barnets kräkningar och om det finns blod i avföringen.2
Om barnet är allmänpåverkat är omedelbar stabilisering viktigast. Vården sätter då en venkateter direkt och börjar ge vätska i blodet genom dropp.2 Vätskan behövs bland annat efter kräkningar och när tarmen är svullen.1 Vid tecken på tarmhinder eller invagination kan vården också sätta en sond genom näsan till magsäcken och tar kontakt med kirurg eller barnkirurg för att bedöma barnet. Vid kraftig allmänpåverkan kan en läkare från barnintensivvården också tillkallas. Barnet kan behöva vara väl uppvätskat och ha venösa infarter innan reponeringen börjar, eftersom undersökningen innebär en liten risk för att det går hål på tarmen.2
Inför undersökningen på röntgen får barnet smärtlindrande och lugnande läkemedel genom droppet.1 Det görs eftersom undersökningen kan vara svår för ett barn att förstå och genomföra utan stöd och smärtlindring. Du som förälder kan vara närvarande under undersökningen.
Tjocktarmsröntgen används som behandling vid invagination.1
För att kunna vara aktiva i vården och ta beslut är det viktigt att du som vuxen och barnet förstår den information ni får av vårdpersonalen.1 Be vårdpersonalen att förklara igen om något är oklart, så att både du och barnet kan vara delaktiga i det som händer under vården.
Du får vara med under hela röntgenundersökningen.1 Din närvaro kan göra det lättare för barnet att känna sig tryggt när undersökningen genomförs. Försök att finnas nära och lyssna på den information som ges, så att du kan ställa frågor tillsammans med barnet.
Du kan få tolkning till andra språk om du inte pratar svenska. Tolkhjälp kan också ordnas om du till exempel har en hörselnedsättning.1 Säg till vårdpersonalen om du behöver språkstöd eller annat stöd för att förstå informationen.
Efter en lyckad kontrastbehandling kan barnet äta och dricka direkt om tarmen har tryckts ut vid tjocktarmsröntgen.1 Följ den information du får på plats om när barnet ska börja äta och dricka efter behandlingen.
Om du behöver sjukvårdsrådgivning kan du ringa 1177 för hjälp med var barnet ska söka vård. Ring telefonnummer 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning och hjälp med var du ska söka vård.1
När barnet träffar en läkare får du börja med att berätta om barnets symtom. Läkaren undersöker sedan barnets mage och kan använda röntgen och ultraljud i utredningen. Vid tecken på tarmstopp eller invagination på bilddiagnostik kontaktas kirurg eller barnkirurg för bedömning av barnet. Vid kraftig allmänpåverkan kan en läkare från barnintensivvården tillkallas.2
Du och barnet ska få möjlighet att förstå informationen från vårdpersonalen, så att ni kan vara delaktiga i vården och ta beslut. Familjen har möjlighet till tolkning till andra språk om någon av er inte pratar svenska. Ni har också möjlighet till tolkhjälp om någon av er till exempel har en hörselnedsättning.1
Efter kirurgisk behandling bör barnet erbjudas en kontroll cirka en månad efter operationen.2 Vid kontrollen bedöms sårläkning och tarmfunktion, och familjen får information om framtida risk för tarmstopp.
Invagination innebär att en del av tarmen har rört sig in i den efterföljande delen. Barnet får då ont eftersom det blir stopp i tarmen, så kallat tarmvred. Invagination är vanligast hos barn som är mellan tre månader och två år.1
Vid en invagination har barnet ett eller flera av följande symtom:
Symtomen kan komma plötsligt. Många barn blir också väldigt trötta och matta mellan smärtattackerna.
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 3 källor · Senast granskad: 10 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Risken kan öka något veckan efter vaccination mot rotavirus, men det är ovanligt.1 Om barnet får symtom efter vaccination mot rotavirus ska du följa råden i avsnittet om när du ska söka vård.
Vid sekundär invagination finns en specifik ledande punkt som sätter igång invaginationen.2 En sådan punkt kan vara en förändring i tarmen eller något annat som gör att en del av tarmen dras in i nästa del.
Exempel på ledande punkter är:
Flera sjukdomar som påverkar kroppen kan också vara kopplade till invagination. Dessa sjukdomar är:
En bakomliggande orsak till invagination är vanligare ju äldre barnet är. Det är alltså framför allt hos äldre barn som vården behöver vara uppmärksam på om det finns en bakomliggande förändring eller sjukdom. Hos små barn är invagination oftare primär.2 Hos yngre barn finns det oftare ingen specifik ledande punkt, medan en bakomliggande orsak blir vanligare med stigande ålder.
Källorna beskriver ingen ärftlig orsak till invagination. Det finns därför ingen beskriven ärftlig förklaring att utgå från när ett barn får invagination.
Det går inte att förebygga invagination.1 Du har alltså inte orsakat tillståndet genom något som du eller barnet har gjort, och det finns ingen åtgärd som säkert kan förhindra att det uppstår.
Barnet kan bli mycket påverkat under själva smärtperioderna. Det kan till exempel hålla andan eller sträcka kroppen bakåt när det har ont. Smärtan kan avta lika snabbt som den kom.2
Ibland kan det vara svårt att få kontakt med ett barn som har ont. Hur barnet reagerar beror bland annat på barnets ålder.
Alla barn får inte alla symtom samtidigt. Kombinationen av symtom kan därför se olika ut från barn till barn. Blod och slem kan också komma från ändtarmsöppningen.
Smärtan kan börja plötsligt.1 I det typiska fallet kommer den i intervaller och kan avta lika snabbt som den kom.
Mellan smärtperioderna kan barnet verka må bra. I början kan det vara långt mellan smärtanfallen. Hur barnet reagerar beror bland annat på barnets ålder. Ibland kan det vara svårt att få kontakt med ett barn som har ont.
Ett barn med invagination har inte alltid ont hela tiden. När invaginationen har pågått längre kan besvären förändras.
Tilltagande uppspänd buk, upphörd gasavgång och gallfärgade kräkningar är tecken på att ett tarmhinder kan ha utvecklats. Frånvaro av blod från ändtarmen utesluter inte invagination. Även diarré kan förekomma.
Kontakta genast en akutmottagning om du tror att barnet har invagination.1
Samma akutrutt gäller om barnet får symtom på invagination efter rotavirusvaccination.1 Risken att få invagination kan öka något veckan efter vaccinationen, men det är ovanligt.
Ring 112 om barnet mår mycket dåligt och inte ger kontakt som vanligt.1
Ring 112 om barnet blöder mycket från ändtarmsöppningen.1
Läkaren undersöker barnets mage.1 Ibland kan läkaren känna en utfyllnad i höger sida av magen. I början av förloppet är barnet oftast välmående mellan smärtintervallerna. Vid längre förlopp kan vården bedöma om barnet har tecken på uttorkning, till exempel snabb puls, feber, lågt blodtryck eller slöhet.2
Utredningen kan omfatta en buköversikt, som är en röntgenbild av magen, och ultraljud. En buköversikt kan ge information om hur gasen är fördelad i tarmen och om det finns fri gas i buken, men undersökningen kan aldrig utesluta invagination. Upp till hälften av barnen med invagination har en normal buköversikt.2
Vid ultraljud kan invaginatet synas som flera koncentriska ringar. Det klassiska ultraljudsfyndet kallas ibland ”target-sign” eller ”doughnut-sign”. Med en dopplerundersökning kan vården få information om nedsatt blodflöde som tecken på ischemisk påverkan av tarmen. Ultraljud kan även hjälpa till att hitta möjliga orsaker till sekundär invagination.2
Resultatet av ultraljudet beror i hög grad på undersökarens erfarenhet. Hos vana undersökare är ultraljudets känslighet och träffsäkerhet mycket bra.2
Utredningen kan omfatta blodprover för hemoglobin, CRP och leukocyter. Tidigt i förloppet kan antalet leukocyter vara förhöjt på grund av stress. Senare kan ett förhöjt antal leukocyter vara ett tecken på irritation i bukhinnan.2
Ett syra-basprov kan visa elektrolytrubbning, förhöjt laktat och ibland lågt blodsocker.2 Vården kan också ta blodprov för blodgruppering och BAS-test.
Vården bedömer vätskebalansen och tecken på uttorkning.3 Vid längre förlopp kan tecken på uttorkning vara snabb puls, feber, lågt blodtryck och slöhet. Barnet kan bli snabbt uttorkat vid kraftiga kräkningar.2
Vid en tjocktarmsröntgen får barnet kontrastmedel genom ändtarmen.1 Undersökningen kan visa hur kontrastmedlet passerar genom tjocktarmen och vidare till tunntarmen.
Vid tunntarmsinvagination kan fyndet ibland vara ospecifikt vid bilddiagnostik. Om symtomen kvarstår kan datortomografi användas för att bedöma invaginatets längd och om det finns en möjlig ledande punkt.2
Koloningjutning med kontrast genom ändtarmen är förstahandsbehandling om det inte finns tecken på bukhinneinflammation eller fri gas på buköversikten.2 Vid undersökningen förs kontrastvätskan in under tryck genom en slang i ändtarmen. Trycket skjuter invaginatet framför sig och för tillbaka tarmen.
En lyckad reponering innebär att kontrasten passerar över till tunntarmen. Om invaginationen bara går tillbaka delvis kan vården i vissa fall göra ett nytt försök efter en till fyra timmar. Det gäller bara om barnet är stabilt utan tecken på irritation i bukhinnan och efter kontakt med barnkirurg.2 Om invaginationen bara går tillbaka delvis kan vården i vissa fall upprepa koloningjutningen efter en till fyra timmar, men det gäller bara om barnet är stabilt utan tecken på irritation i bukhinnan och efter kontakt med barnkirurg.
Kolonröntgenbehandlingen kan ta en timme eller mer.1 Barnet behöver vara väl uppvätskat och ha en venkateter eftersom reponeringen innebär en liten risk för att det går hål på tarmen. Efter en lyckad reponering läggs barnet in för observation tills det mår bra och kan äta. Efter reponeringen kan temperaturen stiga till omkring 38 grader, vilket inte är ovanligt. Vid hemgång får du information om att invaginationen kan komma tillbaka.2
Barnet behöver opereras om invaginationen inte går tillbaka med kontrastmedel.1 Operationen kan göras med titthålskirurgi eller genom en öppen operation.
Vid tecken på tarmperforation, till exempel generell bukhinneinflammation eller fri gas på buköversikten, ska barnet opereras akut.2 Kirurgen bedömer då samtidigt hur tarmen mår.
Under operationen försöker kirurgen försiktigt föra tillbaka invaginatet.2 Om tarmen är så svullen eller skadad att den inte går att föra tillbaka kan en del av tarmen behöva tas bort.1 De friska tarmändarna sys därefter ihop.
Efter en operation stannar barnet på sjukhuset i ungefär en till fem dagar.1 Hur länge barnet behöver stanna beror på hur skadad tarmen var vid operationen.
Efter lyckad kontrastbehandling kan barnet ofta åka hem efter några timmar eller efter en natt på sjukhuset.1 Innan hemgång brukar barnet observeras tills det är välmående och kan äta.
Efter lyckad kontrastbehandling kan barnet börja dricka klara drycker när det har vaknat.2 Därefter kan maten trappas upp efter vad barnet tål.
Efter operation kan barnet behöva näring och vätska genom dropp, särskilt om en del av tarmen har tagits bort.1 Om det gick bra att föra tillbaka tarmen kan barnet ibland börja äta och dricka som vanligt efter operationen. I andra fall kan barnet börja med små portioner direkt eller efter någon dag, för att sedan äta lite mer allt eftersom.
Det finns en viss risk att invaginationen återkommer efter både kontrastbehandling och operation.1 Om barnet får liknande symtom igen behöver det bedömas på nytt.
Tarmen skadas inte om den har tryckts tillbaka med kontrastmedel. Efter en operation läker tarmen långsammare, men barnet får oftast inga senare besvär.1 Efter en operation där tarmen har förts tillbaka utan att en del behöver tas bort kan barnet oftast börja äta igen när tarmen har kommit i gång, vanligen efter ungefär ett dygn. Vid en operation kan vården erbjuda en kontroll ungefär en månad senare för att bedöma sårläkning och tarmens funktion.2
Ni får börja med att berätta om barnets symtom när ni träffar en läkare. Barnets mage undersöks sedan med röntgen, ultraljud och med röntgen av tjocktarmen. Vid tjocktarmsröntgen får barnet kontrastmedel genom ändtarmen.1
Tjocktarmsröntgen används som behandling vid invagination. Kontrastmedlet som barnet får genom ändtarmsöppningen ger ett tryck i tjocktarmen. Då kan tunntarmen tryckas tillbaka så att invaginationen går över. Behandlingen med tjocktarmsröntgen kan ta en timme eller mer.1 Undersökningen har lyckats om kontrast passerar över till tunntarmen.2
Om invaginationen inte går tillbaka av tjocktarmsröntgen behöver barnet opereras.1