Dysmorfofobi är en psykiatrisk diagnos där en person blir starkt upptagen av en eller flera upplevda fel i utseendet, som ofta är osynliga eller obetydliga för andra. Det finns behandling som kan hjälpa, och den fokuserar på att förändra hur personen tänker och känner om sitt utseende – inte på att förändra utseendet.
Dysmorfofobi innebär en stark upptagenhet av en eller flera upplevda fel i utseendet. Det du upplever som ett tydligt fel är ofta osynligt för andra eller något som andra uppfattar som obetydligt. Oron kan gälla vilken kroppsdel som helst, men handlar ofta om ansiktet, huden, håret eller kroppsformen.1
Tillståndet har därför mycket gemensamt med tvångssyndrom, även om oron i dysmorfofobi är riktad mot det egna utseendet.2 Dysmorfofobi kan också beskrivas som en överdriven fixering vid utseendet.
Att ha dysmorfofobi handlar inte om ytlighet.2 Besvären kan innebära ett betydande lidande och påverka det sociala livet, skolan eller arbetet. Det är alltså inte ett uttryck för att du bryr dig för mycket om ditt utseende, utan ett psykiatriskt tillstånd som kan begränsa vardagen.
Cirka två procent av ungdomar och vuxna uppskattas ha dysmorfofobi.1 Tillståndet är alltså inte ovanligt, även om det kan vara svårt att berätta om utseendeoron eller att känna igen den som ett psykiatriskt problem.
Dysmorfofobi debuterar oftast i tonåren.1 Hos cirka två tredjedelar börjar besvären före 18 års ålder, och den genomsnittliga debutåldern ligger omkring 16 år. Besvären kan ibland börja tidigare under tonåren.
Dysmorfofobi förekommer hos både kvinnor och män.1 Könsskillnaderna är små, även om olika studier har visat varierande resultat. Därför är det viktigt att uppmärksamma tillståndet oavsett kön.
Dysmorfofobi kan påverka humör, självkänsla och livskvalitet.3 Tillståndet kan också påverka relationer, vardag och förmågan att fungera i skola eller arbete. Vid svårare besvär kan begränsningarna bli så stora att det blir svårt att lämna hemmet.
Dysmorfofobi har ofta ett långvarigt förlopp och kan bli kroniskt utan behandling.1 Förloppet kan variera över tid, och risken för att besvären kommer tillbaka är hög. Tidig diagnos och behandling är viktigt eftersom tillståndet annars riskerar att bli kroniskt.
Den exakta orsaken till dysmorfofobi är inte känd.2 Kunskapen om orsakerna till dysmorfofobi är begränsad. Dysmorfofobi antas utvecklas genom ett samspel mellan genetisk sårbarhet och miljöfaktorer.1 Det betyder att flera biologiska, sociala och psykologiska faktorer kan ha betydelse för hur tillståndet utvecklas.
Studier pekar på möjliga skillnader i bland annat visuell informationsbearbetning och emotionell ansiktsbearbetning. Resultaten är dock begränsade och inte entydiga.1 Forskningen har också undersökt uppmärksamhetsprocesser och hjärnans nätverk för emotion och perception, men det går ännu inte att slå fast hur sådana skillnader hänger ihop med dysmorfofobi.
Ett fåtal studier i kliniska populationer tyder på att dysmorfofobi är ärftligt. Tvillingstudier uppskattar ärftligheten för dysmorfofobisymtom till cirka 37–49 procent.1 Ärftlighet beskriver hur stor del av variationen mellan personer som kan kopplas till genetiska skillnader; det betyder inte att en viss person med säkerhet får dysmorfofobi på grund av sina gener.
Vid dysmorfofobi kan oron handla om att en eller flera kroppsdelar upplevs som fula, avvikande, asymmetriska eller på annat sätt felaktiga. Vanliga områden som oron gäller är hud, hår, ansikte och kroppsform.1 Hudens ojämnheter, rynkor eller färg kan vara ett fokus. Det kan också handla om håret, till exempel upplevt håravfall eller för mycket eller för lite kroppsbehåring. En del oroar sig också för muskler, till exempel för att inte ha tillräckligt mycket muskler. Andra kan vara upptagna av detaljer i ansiktet, som näsans, munnens, ögonens eller öronens form eller storlek.2
Ångest, skam och äckelkänslor kopplade till utseendet är vanligt. Många beskriver också låg självkänsla och självkritik.1 Skammen kan göra att symtomen döljs och att hjälp söks sent.
Du kan kontrollera ditt utseende ofta i speglar eller andra reflekterande ytor. Det kan också förekomma att du helt undviker speglar. Jämförelser med andras utseende kan ske i sociala situationer eller via sociala medier. Utseendet kan kamoufleras med kläder, smink eller frisyr.1
Diagnosen dysmorfofobi bygger på en klinisk intervju och på diagnostiska kriterier.1 Under samtalet går vårdgivaren igenom dina besvär och hur de påverkar ditt liv. Diagnosen ställs genom att symtomen jämförs med diagnoskriterierna.
Det finns inget laboratorietest eller någon bilddiagnostisk undersökning som kan visa dysmorfofobi.3 Bedömningen bygger i stället på dina symtom och ett utförligt samtal med vårdgivaren.
Vårdgivaren frågar om dina tankar, beteenden och hur oron för utseendet påverkar din vardag.3 Frågorna kan handla om hur mycket tid du ägnar åt utseendet, vad du gör när oron kommer, om du undviker situationer och hur besvären påverkar ditt mående, din vardag och dina relationer.
Utredningen bör omfatta en klinisk intervju och psykiskt status, alltså en bedömning av hur du mår psykiskt och fungerar vid besöket. Vårdgivaren kartlägger också samsjuklighet, det vill säga andra sjukdomar eller besvär som finns samtidigt, och hur dysmorfofobin påverkar din förmåga att fungera i vardagen.1
Kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering och responsprevention (ERP) är förstahandsbehandling vid dysmorfofobi hos vuxna. Den psykologiska behandlingen har bäst stöd när ERP ingår.1
Exponering innebär att kartlägga situationer som du undviker på grund av dysmorfofobin och sedan gradvis bryta undvikandena. Målet är att du ska kunna närma dig sådant som du vill kunna göra, i stället för att låta utseendeoron styra vardagen.1 Exponeringen kan också utformas som ett beteendeexperiment där föreställningar om vad som ska hända prövas.
Responsprevention innebär att gradvis minska eller bryta de överdrivna, repetitiva beteenden som hör ihop med dysmorfofobi.1 Det kan till exempel handla om att minska kamouflering eller att arbeta med att sminkning tar en mer normal tidsram. Vilka beteenden som ska förändras och hur det görs planeras tillsammans med behandlaren.
KBT kan ges individuellt, i grupp eller ibland med familjestöd.3 För barn och ungdomar är KBT med ERP och familjeinvolvering förstahandsval.
Att lära dig mer om dysmorfofobi kan minska skam och göra det lättare att hantera olika situationer i vardagen. Det kan också vara en förberedelse för att söka hjälp.2
Försök att begränsa tiden du lägger på att dölja, rätta till eller kontrollera ditt utseende. Det kan minska dina problem längre fram.2
Försök att prata med någon du litar på och berätta att du inte mår bra. När du börjar prata med andra kan det hjälpa dig att börja tänka och känna annorlunda, eftersom du inte längre är ensam med dina tankar.2
Stödgrupper kan vara hjälpsamma för information, råd och praktiska tips om hur du kan hantera dysmorfofobi.
Om du tror att du har dysmorfofobi kan du kontakta en vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Många mottagningar kan du kontakta genom att logga in. Ibland räcker det att du chattar eller videosamtalar med en läkare eller psykolog för att få hjälp. Ring telefonnummer 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning och hjälp med var du kan söka vård.2
Det kan vara bra att beskriva hur utseendeoron påverkar din vardag när du tar kontakt. Du kan också berätta om du kontrollerar eller döljer ditt utseende, undviker situationer eller har andra besvär. Då får vårdpersonalen bättre möjlighet att bedöma vilken hjälp du behöver.
Dysmorfofobi hos vuxna kan handläggas både inom primärvård och specialiserad psykiatrisk vård. Vilken vårdnivå som blir aktuell kan påverkas av hur mycket besvären påverkar din vardag, den kliniska bilden och om tidigare behandling har hjälpt. För barn och ungdomar bör remiss alltid skickas till barn- och ungdomspsykiatrin för behandling.1
Ibland krävs det remiss till den öppna specialiserade vården. Reglerna kan skilja sig mellan olika regioner. Fråga vårdcentralen eller ring 1177 om du är osäker på vart du ska vända dig.2
Du kan söka vård på vilken vårdcentral eller öppen specialistmottagning du vill i hela landet. Du ska få vara delaktig i din vård och förstå informationen som du får av vårdpersonalen. Du ska till exempel få information om behandlingsalternativ och hur länge du kan behöva vänta på vård.
Är dysmorfofobi samma sak som att vara fåfäng?
Nej. Dysmorfofobi är en psykiatrisk diagnos och har ingenting med ytlighet att göra.2 Besvären kan i stället innebära att utseendeoro tar mycket tid och påverkar vardagen. Det kan vara svårt att själv berätta om problemen, särskilt om du känner skam, men det finns effektiv behandling.
Kan dysmorfofobi börja i tonåren?
Ja, dysmorfofobi debuterar oftast i tonåren. Besvären kan ibland börja tidigare under tonåren, och tidig debut kan hänga ihop med mer uttalade symtom och flera samtidiga besvär. Hos barn och ungdomar bör både den unge och vårdnadshavare involveras i bedömningen.1
Finns det behandling som hjälper?
Ja, behandling med KBT och läkemedel kan hjälpa vid dysmorfofobi.2 KBT med exponering och responsprevention har bäst stöd och kan ges individuellt, i grupp eller ibland med familjestöd. SSRI kan användas som komplement till psykologisk behandling.1 Behandlingen fokuserar på hur du tänker och känner om ditt utseende, inte på att förändra det. KBT-behandling ledd av en psykolog kan också ges via nätet, oavsett var i Sverige du bor.
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 4 källor · Senast granskad: 10 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Mobbning och traumatiska barndomsupplevelser har kopplats till dysmorfofobi.1 Sådana erfarenheter kan till exempel vara att ha blivit retad eller mobbad för sitt utseende under barndomen. Erfarenheter från uppväxten kan också handla om att ha fått lära sig hemifrån att utseendet är viktigt.2
Låg självkänsla, perfektionism och stark ångest kan öka risken för dysmorfofobi.3 Personer med negativ kroppsuppfattning kan ställa höga krav på sig själva, och många beskriver att de vill att saker ska vara perfekta. Att vilja vara perfekt kan påverka uppfattningen om den egna kroppen negativt.2
Evidensen för att sociala medier och digital bildförbättring är kopplade till dysmorfofobi är otillräcklig.1 Det har särskilt diskuterats om bildbaserade plattformar och digitala bildförbättringar kan ha ett samband, men forskningen räcker ännu inte för säkra slutsatser.
Utseendeoron eller beteendena kan ta minst en timme om dagen. För vissa tar tankarna flera timmar varje dag. Undvikanden kan även gälla intima relationer, platser där kroppen exponeras, starkt ljus eller fotografering. Utseendeoro kan även leda till att du undviker ögonkontakt. Närstående kan ibland dras in genom att behöva ge lugnande försäkringar om utseendet.1
Män rapporterar oftare oro kring håravfall, muskelstorlek eller könsorgan. Kvinnor rapporterar oftare oro kring bröst, höfter, ben och kroppsbehåring. Muskeldysmorfi innebär att personen upplever sig vara för liten eller otillräckligt muskulös trots normal eller vältränad kropp.1
Dysmorfofobi kan påverka det sociala livet, skolan och arbetet. Tankarna och beteendena kan göra det svårt att umgås med andra människor, sköta arbete eller studier och göra sådant som tidigare varit roligt. Samsjuklighet med stämnings- och ångestsyndrom är vanligt.1 Även tvångssyndrom, ätstörningar och substansbrukssyndrom förekommer ofta samtidigt.
Kontakta en psykiatrisk öppenvårdsmottagning eller akutmottagning om du har tankar på att ta ditt liv.2
Kontakta en psykiatrisk öppenvårdsmottagning eller akutmottagning om du mår så dåligt att du känner att du inte orkar mer.2
Ring 112 vid direkt fara för livet.2
Utredningen kan även omfatta familjesituation och hur närstående eventuellt anpassar sig efter besvären, särskilt när det gäller barn och ungdomar. Hos barn och ungdomar bör både den unge och vårdnadshavare involveras i bedömningen.1
En suicidriskbedömning bör alltid genomföras och dokumenteras. Bedömningen omfattar en suicidriskbedömning och en kartläggning av annan samtidig sjukdom.1
För diagnos krävs att du är upptagen av en eller flera upplevda utseendedefekter som är osynliga eller obetydliga för andra.1 Utseendeoron eller de tillhörande beteendena är vanligtvis tidskrävande och kan ta minst ungefär en timme per dag.
Skattningsskalor kan användas som ett komplement till den kliniska intervjun.1 De kan hjälpa vårdgivaren att följa symtomens svårighetsgrad och förändring över tid, men diagnosen bygger på den kliniska intervjun efter diagnoskriterierna.
BDD-YBOCS är ett klinikerskattat instrument för vuxna.1 För ungdomar finns en ungdomsversion som kallas BDD-YBOCS-A.
Appearance Anxiety Inventory kan användas för självskattning av symtom över tid.1 Självskattningen kan därför vara ett stöd vid uppföljning av hur besvären förändras.
Vid utredningen behöver vårdgivaren också bedöma om besvären bättre förklaras av ett annat tillstånd. Om utseendeoron främst gäller vikt eller kroppsfett bör en ätstörning övervägas.1
Om oron för vikt eller kroppsfett är det enda utseendefokuset och det som krävs för diagnosen ätstörning är uppfyllt, ska ätstörning diagnostiseras i stället för dysmorfofobi. Samtidig förekomst av dysmorfofobi och ätstörning är inte ovanlig.1
KBT kan börja med psykoedukation, vilket innebär att du får lära dig mer om dysmorfofobi, ångest och hur upplevelsen av utseendet kan påverkas. Behandlingen kan också innehålla behandlingsmål och en exponeringshierarki som du utvecklar tillsammans med behandlaren.1 ERP kan genomföras både under besöken och mellan besöken.
Kognitiva tekniker kan användas som ett komplement till ERP för att bredda uppmärksamheten och förändra tankemönster.1 Arbetet kan handla om att rikta uppmärksamheten bort från det egna utseendet och tillbaka till omgivningen eller den aktivitet du håller på med. Det kan också handla om att identifiera och ompröva negativa automatiska tankar och tankefällor.
Perceptuell träning innebär strukturerat spegelarbete.1 Du får öva på att se helheten, använda speglar på ett mer funktionellt sätt och beskriva ditt utseende neutralt, samtidigt som överdrivet granskningsbeteende och ritualer minskas.
Psykologisk behandling kan även innehålla information om familjeanpassningar, skönhetsingrepp och sociala medier. Information kan också riktas till närstående eller till arbete och skola. Återfallsprevention och en plan för vad som kan vidmakthålla besvären kan ingå i behandlingen.
SSRI kan användas som komplement till psykologisk behandling. För vuxna används fluoxetin, sertralin och escitalopram i första hand vid läkemedelsbehandling av dysmorfofobi.1 Klomipramin har också visat effekt, men används vanligen som andrahandsval på grund av en mer ogynnsam biverkningsprofil.
Cirka två tredjedelar av patienterna svarar kliniskt relevant på läkemedelsbehandling.1 SSRI är också kopplat till förbättrad sjukdomsinsikt, minskade depressiva symtom och förbättrad psykosocial funktion.
SSRI kan behöva upp till tolv veckor för att påverka dysmorfofobisymtom. Om läkemedlet hjälper fortsätter behandlingen ofta i flera månader, för att förbättra symtomen ytterligare och för att de inte ska komma tillbaka.4
Om effekten uteblir rekommenderas i första hand byte till ett annat SSRI. Evidensen för tilläggsbehandling är begränsad, och antipsykotiska läkemedel har generellt svagt stöd vid dysmorfofobi.
För barn och ungdomar kan SSRI övervägas som tillägg till KBT med ERP och familjeinvolvering. Då behövs noggrann uppföljning av biverkningar.
Kosmetiska behandlingar rekommenderas generellt inte vid dysmorfofobi eftersom resultaten ofta är otillfredsställande eller kan förvärra symtomen.1 Psykologisk behandling kan i stället prövas innan ett planerat ingrepp.
Behandling av dysmorfofobi fokuserar på att förbättra hur du tänker och känner om ditt utseende, inte på att förändra utseendet.3 Det innebär att behandlingen riktas mot utseendeoron, de repetitiva beteendena och undvikandena.
Psykologisk och läkemedelsbaserad behandling bör utvärderas systematiskt med bestämda tidsintervall.1 Om effekten är otillräcklig behöver orsaken utredas och den tidigare bedömningen samt de aktuella insatserna omprövas. Symtomens svårighetsgrad kan följas med BDD-YBOCS för vuxna eller BDD-YBOCS-A för ungdomar, och Appearance Anxiety Inventory kan användas för självskattning av symtom över tid.
Som närstående kan du berätta att behandling finns och hjälpa personen att söka vård. För att kunna få behandling är det avgörande att personen själv vill ta emot hjälp.2
En person med dysmorfofobi kan fråga vänner och familjemedlemmar om sitt utseende om och om igen. Att upprepade gånger svara på sådana frågor kan lindra ångesten i stunden, men det kan göra att personen fortsätter att fokusera på och oroa sig över utseendet.2
Försök i stället att bekräfta personens oro utan att diskutera hur personen ser ut. Du kan till exempel säga: ”Jag hör att du är orolig över ditt utseende, men mitt svar hjälper inte dig i längden”.
Kan kosmetiska ingrepp lösa problemen?
Kosmetiska behandlingar rekommenderas generellt inte eftersom resultaten ofta är otillfredsställande eller kan förvärra symtomen.1 Studier visar att personer med dysmorfofobi troligtvis inte blir nöjda med resultatet, även om själva ingreppet går bra.2 Den kvarvarande upplevelsen av utseendet kan göra att oron fortsätter.
Finns det ett test som ensamt visar om man har dysmorfofobi?
Nej, diagnosen bygger på klinisk intervju och diagnostiska kriterier.1 Det finns inget laboratorietest eller någon bilddiagnostisk undersökning för dysmorfofobi.