Clostridioides difficile – symtom, orsaker och behandling

Sporadiska fall kan också förekomma utan koppling till antibiotikabehandling.² Någon egentlig inkubationstid går därför oftast inte att tala om, eftersom det vanligen är bakterier som redan finns i personens tarm som utlöser sjukdomstillståndet.

Smitta och spridning

Sporer från Clostridioides difficile kan överleva länge i omgivningen runt personer som bär på bakterien.² Därför kan sporerna lätt spridas vidare. De kan hamna på ytor och föras vidare till mottagliga personer genom fekal-oral smitta, till exempel via händer.¹

Smittspridningen är särskilt ett problem inom vården och på sjukhus.² Där finns fler personer som tillhör riskgrupper för infektionen, och många behandlas med antibiotika. Bakteriens förmåga att bilda sporer gör den svår att få bort från vårdmiljöer.

Riskfaktorer och ärftlighet

Risken påverkas av både antibiotikabehandling och andra omständigheter. Alla antibiotika kan utlösa infektion med Clostridioides difficile, men vissa antibiotikagrupper bör särskilt användas försiktigt:³

• cefalosporiner
• klindamycin
• fluorokinoloner

Hög ålder är en riskfaktor. Även underliggande sjukdomar kan öka risken, till exempel immunsuppression, cancersjukdom och njursvikt. Långvarig sjukhusvistelse är också en riskfaktor. Behandling med protonpumpshämmare, som minskar mängden magsyra, anges dessutom som en riskfaktor. Även ingrepp i tarmen, till exempel kirurgi, sonder eller undersökningar med kamera, anges som riskfaktorer.³

Källorna beskriver riskfaktorer och smittvägar för infektion med Clostridioides difficile, men anger ingen ärftlighet för infektionen.

Variationer och återfall

Lindrig eller måttlig diarré är den vanligaste sjukdomsbilden vid infektion med Clostridioides difficile. Pseudomembranös kolit förekommer i cirka 10 procent av fallen. Pseudomembranös kolit är en diagnos som ställs vid endoskopi.³

En ovanligare och mycket allvarlig sjukdomsbild är fulminant kolit. Den förekommer i 1–3 procent av fallen och kan innebära tarmvred, toxisk tarmvidgning eller tarmperforation. Vid svårare infektion kan även förhöjt LPK och kreatinin förekomma. Hög feber, buksmärtor och blodig diarré är tecken på en svårare infektion.³

• Hypotension kan förekomma vid fulminant kolit.³
• Septisk chock kan förekomma vid fulminant kolit.³
• Förhöjt laktat kan förekomma vid fulminant kolit.³
• Tarmvred kan förekomma vid fulminant kolit.³
• Toxisk megakolon kan förekomma vid fulminant kolit.³
• Tarmperforation kan förekomma vid fulminant kolit.³

Återfall efter behandling förekommer hos 20–30 procent av patienterna. Återfall av infektionen uppträder oftast inom 2–8 veckor efter att den första infektionen har färdigbehandlats.³ Om du får tillbaka besvär efter behandlingen behöver sjukdomsbilden bedömas på nytt.

När symtomen är mycket allvarliga

Vid blodig diarré och hög feber kan sjukdomsbilden vara stormande och allvarlig. En sådan sjukdomsbild kan innebära mycket uttalade skador på tarmslemhinnan. Den stormande sjukdomsbilden är mer sällsynt än lindrig diarré, men kan ge hög feber och blodiga diarréer. Vid denna sjukdomsbild kan tarmslemhinnan skadas mycket kraftigt.²

Vid fulminant kolit ska kirurg och infektionsläkare konsulteras.³

• PCR kan användas för att påvisa Clostridioides difficile med gener för toxiner.
• Snabbtest kan användas som en del av analysen.
• Cytotoxinbestämning kan göras på avföring.
• Odling kan användas för att påvisa bakterien.

Ofta används en kombination av flera påvisningsmetoder. Vilka analyser som görs beror på laboratoriets arbetssätt och den kliniska bedömningen. Påvisning av Clostridioides difficile i avföringen kan göras med GDH eller odling. Odling och typning av bakterieisolat kan göras vid svåra fall eller när flera fall uppträder samtidigt.³

Påvisning av toxin i avföringen används för att ställa diagnosen.² Vid diarré talar förekomst av toxin i avföringen starkt för infektion med Clostridioides difficile, men ett negativt test utesluter inte infektion.

Ett positivt PCR-svar behöver tolkas tillsammans med den kliniska bilden. Asymtomatiskt bärarskap kan ge ett positivt PCR-svar, och ett positivt svar kan också förekomma vid en annan orsak till diarrén.³

Förekomst av Clostridioides difficile utan förmåga att producera toxin talar starkt emot infektion.³ Därför räcker det inte alltid att bara påvisa bakterien; provsvaret behöver bedömas tillsammans med dina besvär och andra analysresultat.

Ytterligare undersökningar och uppföljning

Vid allmänpåverkan eller svår diarré kan blodstatus, elektrolyter och CRP undersökas.⁵ Dessa prover kan ge information som hjälper vårdpersonalen att bedöma hur påverkad du är.

Datortomografi av buken eller en buköversikt kan göras vid misstanke om toxisk tarmvidgning.⁵ Vid allmänpåverkan, buksmärtor och feber kan datortomografi av buken eller buköversikt göras med frågeställningen toxisk tarmvidgning.

Endoskopi kan användas när det finns problem med att skilja infektion med Clostridioides difficile från andra möjliga orsaker.³ Pseudomembranös kolit är en diagnos som ställs med endoskopi.

Ett kontrollprov efter att diarrén har upphört behöver inte göras.³ Det är inte meningsfullt att ta kontrollprover efter behandlingen.

• Vankomycin kan ges i dosen 125 mg fyra gånger dagligen i tio dagar.⁵
• Fidaxomicin kan ges i dosen 200 mg två gånger dagligen i tio dagar.⁵
• Metronidazol kan användas som andrahandsval vid mild till medelsvår infektion.

Valet av läkemedel görs av vården utifrån hur svår infektionen är och risken för återfall. Fidaxomicin väljs i första hand vid stor risk för återfall.

Val vid svår eller fulminant infektion

Vid medelsvår till svår infektion anges fidaxomicin och vankomycin som förstahandsval. Fidaxomicin kan vara särskilt aktuellt om risken för återfall är hög, eftersom det medför lägre risk för återfall än vankomycin. Metronidazol ska inte användas vid svår infektion.³

Vid fulminant kolit kan vankomycin ges via sond, och behandling via lavemang kan övervägas. Tigecyklin som intravenöst tillägg kan övervägas vid fulminant kolit.³ Vid mycket svår sjukdom behöver infektionsläkare kontaktas, och vid fulminant kolit ska även kirurg konsulteras.

Återfall

Återfall uppträder oftast inom två till åtta veckor efter att den första infektionen har färdigbehandlats. Efter ett återfall ökar risken för ytterligare återfall.³

Fekal mikrobiota-transplantation kan erbjudas efter ett återfall. Fekal mikrobiota-transplantation är det behandlingsval som har störst chans att förhindra fler återfall. Vid upprepade återfall är fekal mikrobiota-transplantation förstahandsval.³

Andra behandlingsalternativ vid återfall är fidaxomicin eller vankomycin enligt ett schema som vården anpassar. Fekal mikrobiota-transplantation kan ges via lavemang eller kapslar, men tillgängligheten kan vara begränsad lokalt.

Vårdhygieniska åtgärder

Patienter med diarré bör vårdas i enkelrum med egen toalett.⁵ Patienten vistas normalt på rummet med stängd dörr tills hen är säkert symtomfri, vanligtvis till och med 48 timmar efter det senaste symtomet.¹

Basala hygienrutiner och noggrann rengöring och desinfektion av vårdrummet används för att minska risken för smittspridning. Rengöring och desinfektion behöver även omfatta ytor nära patienten, till exempel handtag, sängbord, sängkanter och toaletter.² Vid misstanke om flera fall på samma vårdenhet ska vårdhygienisk expertis kontaktas.

Minska smittspridning hemma

Infektion med Clostridioides difficile kan lätt spridas vidare.⁴ Sporer kan finnas kvar på föremål och ytor, så noggrann handtvätt och rengöring hemma är viktigt.

Stanna hemma i minst 48 timmar efter att diarrén har upphört. Tvätta händerna regelbundet med tvål och vatten, särskilt efter toalettbesök och efter att du har städat. Handdesinfektion dödar eller avlägsnar inte bakterien.⁴

• Rengör toaletten och området runt den med desinfektionsmedel efter varje användning.⁴
• Tvätta kläder och lakan som fått avföring på sig separat från annan tvätt vid så hög temperatur som möjligt.⁴
• Dela inte handdukar eller tvättlappar.⁴

Det är särskilt viktigt att hålla toaletten ren eftersom bakterien kan spridas från avföring till föremål och ytor.⁴ Använd därför desinfektionsmedel efter varje användning och tvätta händerna med tvål och vatten. Alkoholbaserad handdesinfektion räcker inte för att döda eller avlägsna bakterien.

Om du vill läsa om tecken på att du behöver söka vård finns mer information i avsnittet om symtom.

Vissa personer behöver sjukhusvård eftersom infektionen ibland kan leda till allvarligare problem.⁴ Vid mycket svår sjukdom eller hög risk för återfall kan infektionsläkare kontaktas.⁵ Vid fulminant kolit ska kirurg och infektionsläkare konsulteras.³

Vilken vård som behövs beror på sjukdomens svårighetsgrad och hur behandlingen utvecklas. Läs mer i avsnitten om diagnos, behandling och symtom.

Hur länge kan bakterien överleva i miljön?

Sporerna från Clostridioides difficile kan överleva länge i miljön runt smittade personer.² Från förorenade ytor kan sporerna föras vidare till mottagliga personer via fekal-oral smitta, till exempel genom händer.¹ Därför är handtvätt med tvål och vatten och noggrann rengöring viktigt för att minska smittspridning.