Barnreumatism är en inflammatorisk ledsjukdom hos barn, där immunförsvaret reagerar mot kroppens egna vävnader och kan orsaka inflammation i en eller flera leder. Sjukdomen kan ha olika förlopp, men behandling kan dämpa inflammationen och minska besvär och ledskador; ungefär hälften går in i medicinfri remission.
Barnreumatism är den vanligaste inflammatoriska ledsjukdomen hos barn. Den kan orsaka inflammation i en eller flera leder.1 När en led är inflammerad kan den bli svullen, öm och varm, och barnet kan få ont eller svårt att röra sig.
Barnreumatism är det svenska namnet på juvenil idiopatisk artrit. Sjukdomen kallas juvenil eftersom den börjar hos barn och unga under 16 år. Den kallas idiopatisk eftersom orsaken är okänd.
För att räknas som barnreumatism ska artriten ha börjat före 16 års ålder och ledinflammationen ha funnits i mer än sex veckor.2 Andra sjukdomar som kan orsaka ledinflammation ska först ha uteslutits. Det är därför inte alltid möjligt att ställa diagnosen direkt.
Barnreumatism är ovanligt hos barn. I de nordiska länderna insjuknar cirka 15 barn per 100 000 barn och år.2
Det finns flera undergrupper av barnreumatism. De skiljer sig bland annat åt genom hur många leder som är inflammerade och om barnet får hudutslag eller feber.2
Sjukdomens besvär kan vara lindriga eller svåra. En del besvär försvinner under uppväxten medan andra blir kvar.1 Det finns också former som är mycket ovanliga, och en del barn har en sjukdomsbild som inte passar helt in i någon av de andra undergrupperna.
Barnreumatism förekommer ofta i perioder.1 Ibland har barnet inga besvär alls mellan perioderna.
Ungefär hälften av barn med barnreumatism går in i medicinfri remission, vilket betyder att sjukdomen inte behöver behandlas med läkemedel under den perioden.2 Framtidsutsikterna skiljer sig mellan olika barn och olika former av sjukdomen.
En del barn blir friska när de växer upp och får inte tillbaka besvären. Andra får lindriga skador av sjukdomen som kan påverka dem som vuxna.1 Det kan till exempel vara en led som blir stel och inte kan böjas och sträckas ut.
Orsaken till barnreumatism är oftast okänd. Det medicinska namnet juvenil idiopatisk artrit betyder att sjukdomen inte har någon känd orsak.1 Det går därför inte alltid att säga varför just ett barn får barnreumatism. Diagnosen bygger bland annat på att andra sjukdomar som kan ge ledinflammation har uteslutits.
Vid barnreumatism reagerar immunförsvaret mot kroppens egna vävnader, till exempel lederna. Immunförsvaret skyddar vanligtvis kroppen från bakterier, virus och andra främmande ämnen. Vid barnreumatism riktas reaktionen i stället mot kroppens egna vävnader. Immunförsvarets reaktion leder till inflammation och vätska i leden.1 Då kan leden bli svullen, öm och varm.
Ärftlighet spelar en viss roll vid alla former av barnreumatism.1 Det betyder inte att ett barn automatiskt får sjukdomen för att någon annan i familjen har den. Även andra faktorer påverkar vilken form av barnreumatism som utvecklas, men den exakta orsaken är oftast inte känd.
Entesitrelaterad barnreumatism har en stark koppling till HLA-B27. HLA-B27 är en ärftlig egenskap som kan finnas hos vissa personer. Ärftlighet är inte ovanlig vid entesitrelaterad barnreumatism.2
Barnreumatism kan märkas genom besvär från en eller flera leder. Besvären kan påverka hur barnet rör sig och använder kroppen.
Stelheten märks ofta när barnet vaknar eller efter en längre stund utan rörelse. Ibland blir rörelsen i en led begränsad. Ett barn kan till exempel halta, särskilt på morgonen, eller ha svårt att röra en led.
Vissa former av barnreumatism påverkar inte bara lederna. Inflammationen kan då finnas i hela kroppen och ge feber och hudutslag. Barnet kan också verka allmänt sjukt.
För att ställa diagnosen barnreumatism behöver barnet ha artrit, alltså ledinflammation, som är långvarig. Andra sjukdomar som kan orsaka ledinflammation behöver också noggrant uteslutas genom sjukdomshistoria, undersökning av barnet och olika laboratorieundersökningar.2
Det kan dröja upp till ett halvår eller längre innan läkaren kan ge en säker diagnos. Diagnosen kan ofta ställas snabbare om barnet har en ledinflammation som finns kvar i mer än sex veckor.1
Det är vanligt att läkaren först behöver skilja barnreumatism från andra orsaker till inflammerade leder. Det man oftast behöver utesluta är en kortvarig artrit i efterförloppet till en virusinfektion eller en bakteriell infektion.2
Hos barn som har många inflammerade leder kontrolleras om det finns särskilda antikroppar i blodet, så kallade anti-CCP och reumafaktor, RF.1 Ett barn kan också ha ont i lederna utan att det finns någon inflammation.
Under samtalet frågar läkaren om barnet nyligen har haft en infektion och om det finns andra symtom än ledbesvär.
Behandlingen sker på en barn- och ungdomsklinik. Hur behandlingen utformas påverkas bland annat av barnets ålder och vilken form av sjukdomen det är. Målet med all behandling av barnreumatism är att sjukdomen ska påverka det dagliga livet så lite som möjligt.1 Behandlingen kan minska smärtan och bevara ledernas rörlighet och styrkan i musklerna.
Många barn och unga med barnreumatism träffar regelbundet en fysioterapeut som undersöker hur lederna fungerar. Fysioterapeuten kan också ge olika typer av behandlingar, råd och tips. Det finns bra hjälp att få, och behandlingen kan bestå av flera delar som anpassas efter barnets behov. Det finns inget läkemedel som gör att barnet blir helt frisk från barnreumatism. Olika slags läkemedel kan däremot dämpa inflammationen och minska både besvären och skadorna på lederna. Barnet får ofta ta flera olika läkemedel. Vilket läkemedel som passar bäst beror på barnets situation och diskuteras med läkaren.1
Lederna kan belastas utan att skadas även när de är inflammerade, om det sker på rätt sätt. Det är vanligt att barnet får ett eget träningsprogram. För många barn kan det hjälpa att få exempelvis massage och avslappning.1
Om barnet har reumatism i händerna, handlederna och fingrarna är det viktigt att träffa en arbetsterapeut.1
Rörelse kan vara en del av vardagen även när barnet har barnreumatism. Lederna kan belastas utan att skadas även när de är inflammerade, om det sker på rätt sätt.1 Det är vanligt att barnet får ett eget träningsprogram. En fysioterapeut kan undersöka hur lederna fungerar och ge råd och tips om olika typer av behandlingar.
De flesta barn kan delta i skolans vanliga idrott, men ibland behövs aktiviteter som är anpassade efter barnets besvär. Anpassningen kan därför behöva se olika ut från ett barn till ett annat.1 Det kan vara viktigt att barnet får möjlighet att vara med på det sätt som fungerar i vardagen, utan att överbeskyddas.
Det är viktigt att alla som träffar barnet har förståelse för sjukdomen, eftersom den ofta inte syns utanpå. Barnet kan ha ont och vara trött under långa perioder.1 Då kan det till exempel vara svårt att gå i skolan och delta i fritidsaktiviteter på samma sätt som andra barn. Det är också viktigt att barnet får känna sig som andra barn och inte överbeskyddas.
En del barn kan ibland behöva skolskjuts. Ansvaret för skolskjuts i grundskolan ligger hos skolan och kräver läkarintyg. En arbetsterapeut kan bedöma hur miljön i skolan och hemmet ska anpassas efter barnets behov.1
Om läkaren misstänker barnreumatism eller inte helt kan avgöra vad besvären beror på får barnet en remiss till en barn- och ungdomsklinik. Där görs en kroppsundersökning och en undersökning av barnets leder. Ibland görs också röntgen, ultraljud eller magnetkamera.
Vid misstanke om barnreumatism bör barnet remitteras till närmaste barnmottagning eller till en barnläkare med barnreumatologisk profil.2 Det är den vårdnivå där barnets ledbesvär kan bedömas av personal med kunskap om barnreumatism.
En läkare kan remittera barnet till en barn- och ungdomsklinik om läkaren tror att det är barnreumatism eller inte kan avgöra orsaken till besvären.1
Du kan ringa 1177 om du vill ha sjukvårdsrådgivning och hjälp att bedöma symtom. Sjuksköterskan kan hjälpa dig att avgöra vilken vårdkontakt som passar för situationen. Du kan också kontakta en vårdcentral, barnavårdscentral eller elevhälsan om barnet har ont och svårt att röra sig. Detsamma gäller om barnet har andra tänkbara symtom på barnreumatisk ledsjukdom.1
Familjen kan söka vård på valfri vårdcentral eller öppen specialistmottagning i hela landet.1
En del barn blir friska när de växer upp och får inte tillbaka symtom. Det betyder inte att alla barn får samma utveckling, eftersom barnreumatism kan ge olika besvär och sjukdomsförlopp. Andra barn får lindriga skador av sjukdomen som påverkar dem som vuxna. Det kan till exempel vara en led som blir stel och inte kan böjas och sträckas ut.1
Barn och tonåringar med barnreumatism kan få inflammation i ögats senhinna, så kallad uveit. Ögoninflammationen ger oftast inga besvär och kan därför vara svår att upptäcka för både barnet, närstående och läkaren. Därför behöver barnet gå på regelbundna ögonkontroller under många år, ända upp i puberteten.1 Uveit är en stor riskfaktor för framtida synnedsättning. Regelbundna ögonkontroller kan delvis förebygga framtida synnedsättning.2 Barnreumatism kan påverka käkleden. Kontrollerna behövs även om ledsjukdomen har blivit bättre.1
Kuratorn kan ge stöd till både barnet och närstående efter ett sjukdomsbesked. Kuratorn hjälper också till med ansökningar om barnet har behov av det, till exempel omvårdnadsbidrag och bostadsanpassning. Barn och närstående kan få träffa en psykolog om barnet behöver psykologisk hjälp. Barnet kan få vara delaktigt i sin vård utan någon åldersgräns, och barnets möjlighet att ha inflytande beror på ålder och mognad.
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 3 källor · Senast granskad: 11 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Risken för psoriasisartrit ökar om barnet har genetiska släktingar med psoriasis.1 Psoriasis i huden behöver inte finnas hos barnet när ledinflammationen börjar. Hudförändringar kan komma senare eller inte alls. Psoriasisartrit är därför kopplad till psoriasis även när barnet inte har synliga hudförändringar.
Infektioner är vanligare orsaker till ledinflammation än barnreumatism.1 Ledinflammation efter en virusinfektion eller en bakteriell infektion är ofta kortvarig. Exempel på infektioner som kan ge ledinflammation är tarminfektion, virusinfektion och borreliainfektion. Därför behöver läkaren först undersöka om en infektion eller någon annan sjukdom kan förklara besvären.
Ett barn kan ha ont i lederna utan att det finns någon inflammation.1 Då är det inte heller barnreumatism. Olika ortopediska problem kan ge ledbesvär utan inflammation i lederna. Barn kan också ha smärtor i benen under uppväxten som går över och till exempel beror på växtvärk.
Vid systemisk barnreumatism kan barnet känna sig hängigt och trött, ungefär som vid influensa. Hudutslaget vid systemisk barnreumatism är tydligast när febern är som högst.2 Ledinflammationen kan komma långt efter de första symtomen från resten av kroppen. Ibland finns ingen ledinflammation när barnet blir sjukt, utan den kommer senare.
Inflammationen vid systemisk barnreumatism kan finnas i andra delar av kroppen än i lederna. Det kan finnas inflammation i hjärtsäcken, lungsäcken eller bukhinnan. Därför kan barnet ibland ha bara lite ont i lederna trots att sjukdomen ger tydliga symtom från resten av kroppen.
Symtomen beror delvis på vilken form av barnreumatism barnet har. Former av sjukdomen skiljer sig bland annat åt genom hur många leder som är inflammerade och genom förekomst av feber och hudutslag.
Vid fåledssjukdom är det vanligt att enstaka stora leder påverkas, och knäleden är vanligast. Vid mångledssjukdom kan både stora och små leder vara inflammerade. Vid inflammation i senfästen kan barnet också ha inflammation där en sena eller muskel fäster mot ben. Vid inflammation i senfästen sitter inflammationen oftast vid knäskålssenan, hälsenan eller trampdynan.2 Barnet kan då också ha värk i ryggen eller i benen.3
Vid psoriasisartrit kan förändringar i huden komma senare eller inte alls. Lederna kan ibland göra ont och vara stela trots att svullnaden inte syns så tydligt. Barnet kan också få svårt att sträcka eller böja fingrarna.
En kraftig ledinflammation kan ha andra orsaker än barnreumatism. Septisk artrit är en sådan orsak och ger oftast hög feber hos barnet, höga infektionsvärden och svår ledsmärta.
Vid systemisk barnreumatism kan inflammation finnas i hjärtsäcken, lungsäcken eller bukhinnan.1 De här symtomen kan förekomma tillsammans med feber, hudutslag och andra tecken på inflammation i hela kroppen.
På barnkliniken görs en kroppsundersökning och en undersökning av barnets leder.1 Läkaren undersöker bland annat om leder är svullna eller varma, om barnet är stelt på morgonen, om lederna gör ont och om rörligheten är begränsad.
Hos barn med misstänkt barnreumatism är remiss till en barnmottagning med barnreumatologisk kompetens aktuell.2 En sådan remiss kan bli aktuell när läkaren tror att barnet har barnreumatism eller inte helt kan avgöra vad besvären beror på.
Det finns inget enskilt blodprov som visar att ett barn har barnreumatism. Blodprover kan däremot tillsammans med andra undersökningar hjälpa läkaren att bedöma vad barnets besvär kan bero på.1
Vid misstänkt barnreumatism kan sänka, som förkortas SR, eller CRP och blodplättar kontrolleras.2 Dessa prover kan vara normala, men är ofta lätt förhöjda, medan övriga delar av blodbilden vanligen är normala.
Antinukleära antikroppar, ANA, är positiva hos cirka 30 procent av barn med barnreumatism.2 Ett positivt ANA-prov visar därför inte ensamt att barnet har barnreumatism.
Läkaren kan även behöva ta andra prover beroende på barnets symtom och vad undersökningen visar. Proverna används för att bedöma andra möjliga orsaker till ledinflammationen och för att se om det finns tecken på sjukdom i andra delar av kroppen.
Utredningen kan ibland omfatta röntgen, ultraljud eller magnetkamera.1 Undersökningarna kan ge mer information om lederna och om det finns tecken på inflammation.
Om en enda led är påverkad bör den röntgas för att utesluta osteomyelit, som är en infektion i benet, och malignitet, som betyder cancersjukdom.2 Att andra orsaker utesluts är en viktig del av utredningen, eftersom flera olika sjukdomar kan ge liknande ledbesvär.
En arbetsterapeut bedömer också hur miljön i skolan och hemmet ska anpassas efter barnets behov.1 Anpassningar kan därför vara en del av behandlingen när sjukdomen påverkar barnets vardag.
Det finns läkemedel som dämpar både smärtan och inflammationen i lederna. De kallas antiinflammatoriska smärtlindrande läkemedel, NSAID. Ibuprofen och naproxen är exempel på sådana läkemedel.1
Paracetamol är ett annat läkemedel som hjälper bra för att lindra smärta hos barn, men utan att minska inflammation.1 Vilket läkemedel som passar beror på barnets situation och bedöms av läkare.
Kortison används för att dämpa inflammationen. Barnet kan få sprutor med kortison direkt i inflammerade leder och senskidor.1 Det minskar symtomen snabbt. Ibland behövs kortison trots att barnet redan tar läkemedel mot inflammationen. Basbehandlingen vid barnreumatism består av NSAID och kortison som ges lokalt. Om den behandlingen inte räcker kan perorala steroider, metotrexat eller biologiska läkemedel läggas till. Vilken kombination som används kan skilja sig beroende på vilken form av barnreumatism barnet har.3
Långverkande antireumatiska läkemedel används för att dämpa den reumatiska inflammationen och hindra nya skov av sjukdomen. Det tar ofta flera veckor innan läkemedlen ger full effekt.1
Det vanligaste långverkande läkemedlet är metotrexat som ges i en låg dos en gång i veckan.1 Om barnet kan svälja tabletter ges metotrexat i tablettform, annars som en spruta under huden en gång per vecka.
Om effekten av metotrexat inte är tillräcklig eller om barnet får biverkningar kan ett biologiskt läkemedel läggas till. Biologiska läkemedel kan användas om andra läkemedel inte hjälper.1 De dämpar inflammationen och hindrar nya skov av sjukdomen.
Smärtan, stelheten och sjukdomskänslan minskar eller försvinner med biologiska läkemedel. Läkemedlen kan också bromsa att ledbrosk och ben bryts ner. Läkaren bedömer vilken behandling som passar barnet. Vid otillräcklig effekt av metotrexat eller vid biverkningar kan ett biologiskt läkemedel läggas till. Biologiska läkemedel ges som behandling genom injektion eller på annat sätt än via munnen.2 Vid behandling med biologiska läkemedel kan smärta, stelhet och sjukdomskänsla minska eller försvinna.1 Läkemedlen kan också bromsa att ledbrosk och ben bryts ner.
Barn och tonåringar med barnreumatism kan få inflammation i ögats senhinna, så kallad uveit. Ögoninflammationen ger oftast inga besvär och kan vara svår att upptäcka för både barnet, närstående och läkaren. Barnet får därför gå på regelbundna ögonkontroller under många år, ända upp i puberteten. Det gäller även om ledsjukdomen har blivit bättre.
Barn med barnreumatism får regelbundna ögonkontroller eftersom ögoninflammation ofta inte ger symtom.1 Regelbundna kontroller kan förebygga framtida synnedsättning till viss del.
Barnreumatism kan påverka käkleden och göra så att underkäken inte växer som den ska. Därför får de flesta barn med barnreumatism gå på undersökningar hos tandläkare.1 Barnet kan få en bettskena om käkleden påverkas.
En ortopedtekniker kan anpassa skor och utforma skoinlägg om lederna i fötterna är påverkade av sjukdomen.1 Ibland behöver en ortoped eller handkirurg vara med och bedöma på vilket sätt olika leder är påverkade.
Det kan kännas som en stor och påfrestande förändring när ett barn får en sjukdomsdiagnos. Det finns kurator i teamet som arbetar med barn med reumatisk sjukdom. Kuratorn kan ge stöd till både barn och närstående.1 Kuratorn hjälper också till med ansökningar om barnet har behov av det, till exempel omvårdnadsbidrag och bostadsanpassning.
Både barn och närstående kan få träffa en psykolog om barnet behöver psykologisk hjälp. Prata med ert team om du behöver råd om hur du ska hjälpa ditt barn i olika situationer.
Det kan vara svårt för dig som förälder att veta hur du ska hjälpa ditt barn i olika situationer. Prata med ert team om du behöver råd. Kuratorn i teamet kan ge stöd till både barn och närstående.1 En kurator kan också hjälpa till med ansökningar om barnet har behov av det, till exempel omvårdnadsbidrag och bostadsanpassning.
Barn ska få vara delaktiga i sin vård. Det finns ingen åldersgräns för detta. Barnets möjlighet att ha inflytande över vården beror på barnets ålder och mognad.1 För att barnet ska kunna vara delaktigt behöver informationen från vårdpersonalen gå att förstå. Barnet kan ställa frågor om det behövs.
Du som närstående kan hjälpa barnet att komma till tals genom att lyssna på barnets frågor och funderingar. Barnets delaktighet kan handla om att förstå informationen och få möjlighet att påverka vården utifrån ålder och mognad.
Du kan också använda 1177.se för att hitta vård och läsa information om vilka mottagningar du kan kontakta. Vilken mottagning som är lämplig beror på barnets situation och vilken vård som behövs.
Flera yrkesgrupper kan vara del av barnets vård. Vilka barnet träffar beror på barnets behov och på hur vården planeras.
Fysioterapeuten kan också hjälpa barnet med ett eget träningsprogram. Arbetsterapeuten kan ge råd om hur barnet kan träna rörligheten i händerna och hur smärtan kan lindras när händer, handleder eller fingrar är påverkade.1 Psykologisk hjälp kan ges till både barnet och närstående när barnet behöver det.
Du kan få hjälp av tolk om du inte pratar svenska eller om du till exempel har en hörselnedsättning.1 Be vårdpersonalen om förklaringar och ställ frågor om informationen är svår att förstå.