Aortastenos är en klaffsjukdom där aortaklaffen blir för trång och ökar motståndet som vänster kammare arbetar mot. Det finns behandling, och cirka 85 procent blir symtomatiskt förbättrade efter kateterburet klaffbyte.
Aortastenos är en klaffsjukdom där aortaklaffen blir för trång. Aortaklaffen sitter mellan hjärtats vänstra kammare och kroppens stora kroppspulsåder, aorta. När klaffen är för trång blir det svårare för blodet att passera från hjärtat ut i kroppen. Aortastenos är den vanligast förekommande klaffsjukdomen.1
Aortastenos förekommer oftare hos män än hos kvinnor. Sjukdomen kan vara lindrig eller uttalad. Den medicinska bedömningen tar bland annat hänsyn till hur trång klaffen är och om sjukdomen ger symtom. Symtom och undersökning hör ihop med hur sjukdomen bedöms, men beskrivs i andra delar av informationen om aortastenos.
Förekomsten av aortastenos ökar med stigande ålder. Aortastenos förekommer hos ungefär 2 procent av personer över 65 år. Hos personer över 85 år förekommer aortastenos hos ungefär 9 procent.1
Siffrorna beskriver hur stor andel av personer i de olika åldersgrupperna som har sjukdomen. De visar också att aortastenos är vanligare i den äldre befolkningen än bland personer som är över 65 år men yngre än 85 år. Ålder är därför viktig när förekomsten av sjukdomen beskrivs.
Lindrig förkalkning av aortaklaffen, som också kallas aortaklaffskleros, ses hos cirka 25–30 procent av personer över 65 år.1 Det är alltså betydligt vanligare än själva aortastenosen i samma åldersgrupp. Lindrig förkalkning betyder inte samma sak som uttalad aortastenos.
Sjukdomens betydelse beror bland annat på hur uttalad förträngningen är och om symtom har uppstått. Obehandlad uttalad aortastenos med symtom har mycket dålig prognos. Prognosen vid aortastenos är framför allt relaterad till förekomsten av symtom.1 Därför behöver uttalad aortastenos med symtom bedömas och hanteras inom vården; mer om symtom, undersökningar och behandling finns i de följande avsnitten. I avsnitten om orsaker, symtom, undersökningar och behandling finns mer information om hur aortastenos kan bedömas och behandlas.
Den vanligaste orsaken till aortastenos är att en normalt treklaffad aortaklaff bryts ned och får allt mer förkalkning. Denna förändring kallas degeneration av aortaklaffen. Degenerationen innebär alltså att förkalkningen tilltar i den klaff som från början har tre klaffblad. Förkalkningen kan beskrivas som lindrig aortaklaffskleros innan klaffen har blivit mer förträngd. Hos personer med högt blodtryck eller höga blodfetter ses lindrig förkalkning av aortaklaffen oftare, men den bakomliggande orsaken till själva nedbrytningen är fortfarande inte fullt kartlagd. Den bakomliggande orsaken till nedbrytningen är inte fullt kartlagd.1 Det betyder att det inte alltid går att säga varför just din aortaklaff börjar förändras.
Lindrig förkalkning av aortaklaffen är vanligare hos personer som röker. Den är också vanligare hos personer med högt blodtryck eller höga blodfetter.1 Dessa omständigheter är alltså kopplade till förkalkning av aortaklaffen, men de förklarar inte i varje enskilt fall varför sjukdomen uppstår.
En del personer föds med en tvåkuspig aortaklaff i stället för en normalt treklaffad klaff. Hos personer med en medfödd tvåkuspig aortaklaff utvecklas förkalkningen tidigare.
Symtomen vid uttalad aortastenos kommer av att hjärtat får svårare att pumpa ut blod genom den trånga aortaklaffen. De klassiska symtomen är andfåddhet, kärlkramp samt svimning eller nära svimning. Om du får sådana besvär behöver de bedömas av hälso- och sjukvården, eftersom symtom vid uttalad aortastenos är kopplade till en sämre prognos.1
Vid uttalad aortastenos kan andfåddhet alltså bero på att hjärtats pumpförmåga har försämrats, men den kan också hänga samman med att hjärtat har svårare att fyllas mellan slagen.1 Kärlkramp kan uppstå eftersom hjärtmuskeln inte alltid får tillräckligt med syre vid ansträngning. Det kan ske även när det inte finns en betydande sjukdom i hjärtats kranskärl.
Vid en läkarundersökning kan läkaren lyssna på hjärtat efter ett systoliskt blåsljud.1 Vid aortastenos kan blåsljudet fortledas mot halskärlen.3 Pulsen kan vara svag och stiga långsamt.1
Utredningen kan innehålla flera blodprover. Det kan bland annat handla om blodvärde, elektrolytstatus och kreatinin. Vid bröstsmärta kan läkaren ta ett prov för troponin. I vissa fall mäts också natriuretiska peptider, till exempel NT-proBNP. Förhöjda värden hos personer utan symtom och med uttalad aortastenos kan tyda på att symtom kommer inom kort. Upprepade förhöjda värden kan i utvalda fall påverka bedömningen av om en åtgärd behövs även när personen inte har symtom.1
Ett EKG kan visa förändringar som beror på att vänster kammare har blivit förtjockad.1 Det kan också visa belastningstecken i form av ST-sänkningar. Ibland är EKG helt normalt.
Vid uttalad aortastenos med symtom bör klaffen behandlas med öppen klaffoperation eller kateterburet klaffbyte.1 Vid symtomgivande aortastenos är klaffimplantation det enda sättet att minska dödligheten.2 Vilken metod som passar bäst avgörs efter en samlad bedömning av bland annat din hälsa, klaffens anatomi och operationsrisken.
Även uttalad aortastenos utan symtom kan ibland behöva behandlas. Intervention kan övervägas om vänsterkammarens ejektionsfraktion är under 55 procent och det inte finns någon annan känd orsak till den nedsatta funktionen.1 Beslutet fattas av hjärtspecialister efter en individuell bedömning.
Vid en öppen klaffoperation ersätts den förträngda aortaklaffen med en klaffprotes.1 Protesen kan vara mekanisk eller biologisk. Valet påverkas bland annat av din ålder och av andra sjukdomar.
En mekanisk klaffprotes kräver livslång behandling med warfarin.
Hur ofta du behöver kontrolleras beror på hur uttalad aortastenos du har och om du har symtom. Vid uttalad aortastenos utan symtom bör du kontrolleras ungefär en till två gånger per år. Måttlig aortastenos kan kontrolleras varje år eller vartannat år. Lindrig aortastenos kan kontrolleras vart tredje till femte år.1 Följ den uppföljningsplan som du har fått av vården och gå på de besök och undersökningar som planeras.
Om du har fått en mekanisk klaffprotes är warfarinbehandlingen mycket viktig. Den bör skötas av en mottagning med god erfarenhet. Efter klaffimplantation behöver du genomföra uppföljande blodprover, EKG och ultraljud av hjärtat enligt vårdens plan.1 Uppföljningen kan bland annat visa hur klaffprotesen fungerar och om ytterligare kontroller behövs.
Ändra inte den behandling som vården har ordinerat utan att först kontakta vården. Spara gärna information om din klaffprotes och dina läkemedel så att den finns till hands vid vårdkontakter.
När ett klaffingrepp kan bli aktuellt bedömer thoraxkirurger och kardiologer tillsammans om öppen klaffoperation eller kateterburet klaffbyte passar bäst.2 Bedömningen tar hänsyn till förhållanden hos just dig och till hur ingreppet kan genomföras.
Patientfallet kan diskuteras på en multidisciplinär thoraxkonferens. Där deltar thoraxkirurg och klaffkardiolog, så att flera yrkesgrupper kan bidra till beslutet.2
Utredningen inför kateterburet klaffbyte görs normalt på det sjukhus där du först utreds.2 Den kan bland annat omfatta undersökningar som ultraljud av hjärtat och datortomografi enligt vårdens bedömning.
Om du bedöms för kateterburet klaffbyte remitteras du till en hjärtmottagning vid ett sjukhus med thoraxkirurgisk och kardiologisk kompetens.2
Ja. När du inte har symtom är den kliniska prognosen ofta god, även om klaffsjukdomen gradvis blir mer uttalad. Vid uttalad aortastenos utan symtom får ungefär hälften klaffrelaterade symtom inom två år.1
Förändringen kan följas med ultraljud av hjärtat. Medelgradienten över aortaklaffen ökar i genomsnitt med cirka 4–7 mmHg per år, medan aortaklaffens öppningsarea vanligtvis minskar med cirka 0,1 kvadratcentimeter per år.1
Amyloidos av ATTRwt-typen är ofta förknippad med aortastenos hos äldre personer. Hjärtamyloidos kan finnas kvar efter ett klaffingrepp och är förknippad med sämre långtidsprognos.1
I Karolinskas kunskapsstöd blir cirka 85 procent symtomatiskt bättre efter kateterburet klaffbyte. Samma kunskapsstöd anger att strokerisken efter ingreppet är 1–2 procent. Cirka 5 procent får en pacemaker under vårdtiden på grund av ett nytt AV-block.2
Publicerad av Vårdens redaktion
Källgranskad automatiskt mot 3 källor · Senast granskad: 11 oktober 2026
Informationen på den här sidan är allmän och ersätter inte en bedömning av vårdpersonal. Är du osäker — kontakta vården.
Den här artikeln är framtagen med hjälp av AI. Varje påstående har en angiven källa som du kan följa.
Reumatisk klaffsjukdom kan också orsaka aortastenos, men denna orsak är mindre vanlig i Sverige. Hos personer med reumatisk klaffsjukdom finns ofta även aortainsufficiens. Reumatisk klaffsjukdom påverkar i princip alltid också mitralisklaffen, framför allt genom mitralisstenos.1
Svimning eller nära svimning ses särskilt under eller strax efter fysisk ansträngning. Besvären hänger då samman med att hjärtat inte alltid kan öka mängden blod som pumpas ut tillräckligt när kroppen behöver mer blodflöde.
När aortaklaffen blir trängre ökar motståndet som vänster kammare måste arbeta mot. Det innebär att vänster kammare behöver utveckla ett högre tryck för att pumpa blodet vidare till aorta.
Den ökade belastningen kan leda till att vänster kammare blir förtjockad. En förtjockad vänster kammare kan få både nedsatt förmåga att fyllas och sämre reserv för blodflödet i hjärtats kranskärl. Det kan bidra till kärlkramp, framför allt vid fysisk ansträngning.
Aortastenos begränsar också hjärtats förmåga att bevara en tillräcklig slagvolym och ett tillräckligt blodtryck vid fysisk ansträngning. Därför kan du få andfåddhet, svimning eller nära svimning när belastningen ökar.1 När sjukdomen tilltar kan hjärtats pumpförmåga dessutom försämras.
När symtomen har börjat uppträda är prognosen utan behandling som påverkar klaffen dålig.1 Vid symtomgivande aortastenos är den rapporterade ettårsrisken för död cirka 50 procent utan klaffimplantation.2
När hjärtsvikt med nedsatt pumpförmåga har uppstått är den genomsnittliga överlevnaden utan interventionell behandling cirka ett till två år. När kärlkramp eller svimning har uppstått är den genomsnittliga överlevnaden utan interventionell behandling cirka tre år.1
Det är framför allt förekomsten av symtom som har betydelse för prognosen vid aortastenos. Andfåddhet, kärlkramp, svimning och nära svimning är därför viktiga besvär att berätta om vid en medicinsk bedömning.1
Vänsterkammarens funktion kan bland annat bedömas med ejektionsfraktion, som ofta förkortas EF.1 Ultraljudet kan även mäta andra delar av hjärtats funktion, till exempel strain.
Med doppler mäts blodflödeshastigheten över aortaklaffen. Med hjälp av mätningen kan läkaren beräkna tryckskillnader, så kallade gradienter, över klaffen. Aortaklaffens öppningsarea kan beräknas med kontinuitetsekvationen.1
Vid normala förhållanden bedöms aortastenosens svårighetsgrad framför allt genom den maximala flödeshastigheten och den beräknade medelgradienten. Mätningarna behöver ibland tolkas tillsammans med slagvolym, blodtryck och vänsterkammarens funktion.
Aortastenos delas vanligtvis in i lindrig, måttlig eller uttalad grad. Den maximala flödeshastigheten över klaffen används som ett viktigt mått:
Vid uttalad aortastenos är den beräknade klafföppningsarean vanligtvis högst 1,0 kvadratcentimeter.1 Vid lindrig aortastenos är öppningsarean vanligtvis 1,5–2,0 kvadratcentimeter, medan den vid måttlig aortastenos vanligtvis är 1,1–1,4 kvadratcentimeter.
Om mätningarna visar låg blodström över aortaklaffen kan värdena bli falskt låga. Då kan utredningen behöva kompletteras med noggrann beräkning av slagvolym och klafföppningsarea. Vid nedsatt pumpförmåga kan ett särskilt ultraljud under läkemedelsbelastning eller datortomografi av aortaklaffen med beräkning av kalciumpoäng användas. Vid låg blodström över aortaklaffen kan mätningarna med doppler bli falskt låga. Då kan läkaren behöva beräkna slagvolymen och klafföppningsarean noggrant, och ibland komplettera med ultraljud under läkemedelsbelastning eller datortomografi av aortaklaffen med kalciumpoäng.1
Ett arbetsprov kan användas hos personer som uppger att de inte har symtom. Syftet är att framkalla dolda symtom och påverkan på blodcirkulationen. Arbetsprov bör inte utföras om personen har symtom.1
Hjärt- och lungröntgen kan användas för att bekräfta vänstersidig hjärtsvikt.1 Röntgenbilden kan då visa ökad teckning av lungkärlen eller vätska i lungorna.
I sällsynta fall kan hjärtkateterisering användas när ultraljudet inte kan avgöra hur uttalad stenosen är.1 Undersökningen kan då mäta tryckskillnaden över aortaklaffen direkt.
Inför ett klaffingrepp bör kranskärlsröntgen utföras hos patienter som är 40 år eller äldre. Datortomografi av aortaklaffen med kalciumpoäng kan ge ytterligare information i svårbedömda fall.1 Vid en planerad kateterburen undersökning kan datortomografi också användas för att bedöma klaffens och blodkärlens anatomi.
Öppen klaffoperation rekommenderas ofta i första hand till personer under 70 år som har låg operationsrisk. Den rekommenderas också när en annan samtidig hjärtoperation behöver göras, till exempel en operation av en annan hjärtklaff, aorta eller hjärtats kranskärl.1
Öppen klaffoperation innebär vanligtvis en längre vårdtid och längre återhämtning än kateterburet klaffbyte. Metodvalet görs därför utifrån flera faktorer, och ibland diskuteras fallet på en gemensam konferens med kardiologer och thoraxkirurger.
Kateterburet klaffbyte är ett alternativ till öppen klaffoperation, särskilt när en biologisk klaffprotes övervägs.1 Metoden används också när öppen klaffoperation bedöms olämplig eller innebär hög operationsrisk.
Kateterburet klaffbyte rekommenderas ofta i första hand till personer över 70 år som har en trekuspig aortaklaff och gynnsam anatomi.1 Metoden kan även vara aktuell vid tidigare hjärtoperation eller andra tydliga riskfaktorer för öppen operation. Vilken behandling som är lämpligast avgörs i samförstånd mellan hjärtspecialister och thoraxkirurger.
Kateterburet klaffbyte utförs oftast genom lårbensartären i lokalbedövning. Själva kateteringreppet tar cirka en timme.2 Om lårbensartären är för smal kan ingreppet oftast göras genom en annan pulsåder, till exempel under nyckelbenet.
Efter ett kateterburet klaffbyte är vårdtiden vanligtvis en till tre dagar.2 Metoden kan ge snabbare återhämtning än öppen klaffoperation, men den kan bland annat innebära risk för kärlkomplikationer, behov av pacemaker eller läckage runt klaffprotesen.
Det finns ingen specifik läkemedelsbehandling som har visats bromsa utvecklingen av aortastenos. Högt blodtryck bör däremot behandlas med läkemedel när du samtidigt har aortastenos, eftersom högt blodtryck är kopplat till hjärt-kärlhändelser och ökad dödlighet.1
Blodtrycksmedel bör trappas upp försiktigt för att undvika snabba negativa effekter på blodcirkulationen.1 Vilket läkemedel som används följer i princip vanliga rekommendationer för behandling av högt blodtryck och hjärtsvikt, men hänsyn behöver tas till hur uttalad aortastenosen är och hur hjärtat fungerar.
Efter en öppen klaffoperation beror uppföljningen bland annat på vilken klaffprotes du har fått. En mekanisk klaffprotes kräver behandling med warfarin under resten av livet. Biologiska klaffproteser behöver följas eftersom deras hållbarhet är begränsad.
Efter ett kateterburet klaffbyte rekommenderas återbesök efter en till två månader enligt Karolinskas kunskapsstöd.2 Vid återbesöket kan vården bland annat bedöma hur du mår och hur klaffprotesen fungerar.
Efter kateterburet klaffbyte rekommenderas ASA 75 mg dagligen i 12 månader enligt Karolinskas kunskapsstöd.2 Om du redan använder warfarin eller annan blodförtunnande behandling kan planen behöva anpassas av läkare.
Efter klaffintervention kan uppföljningen omfatta blodprover, EKG och ultraljud av hjärtat. För personer med kateterburen biologisk klaffprotes rekommenderas mer regelbundna kontroller eftersom protesens hållbarhet är begränsad. Hur ofta kontrollerna behövs beror på vilken protes du har fått och på din övriga hälsa. Vid det första läkarbesöket efter en klaffintervention kan uppföljningen omfatta blodvärde, elektrolyter, kreatinin, EKG och ultraljud av hjärtat för att bedöma klaffprotesens funktion. För personer med en mekanisk klaffprotes är warfarinbehandlingen viktig och warfarindosen ställs vanligtvis in så att INR-värdet ligger mellan 2 och 3.1 Efter ett kateterburet klaffbyte rekommenderas ultraljud av hjärtat efter två år och fem år, och därefter vartannat år för att kontrollera klaffprotesens funktion.2