Riskgraviditet: så fungerar vården i Stockholm
Publicerad: 30 mars 2026
Nästan var fjärde gravid i Sverige följs upp med extra omsorg — inte för att något nödvändigtvis är fel, utan för att vården vill vara ett steg före. Det kallas riskgraviditet, och den här guiden förklarar vad det innebär i praktiken: varför du kan få diagnosen, hur vården i Stockholm fungerar, vilka vanliga tillstånd som ingår och vad du kan förvänta dig längs vägen.
En riskgraviditet är en graviditet där en eller flera faktorer ökar risken för komplikationer — för dig eller ditt barn — jämfört med en genomsnittlig graviditet. Det innebär inte att något är allvarligt fel. Det innebär att du behöver tätare uppföljning och ibland specialistvård utöver det vanliga programmet på mödravårdscentralen (MVC).
Enligt WHO gäller detta ungefär 25 procent av alla graviditeter.
Din barnmorska eller läkare bedömer om din graviditet behöver extra uppföljning. De vanligaste orsakerna är:
Medicinska grundsjukdomar: diabetes (typ 1, typ 2 eller graviditetsdiabetes), epilepsi, högt blodtryck, hjärtsjukdom eller autoimmuna sjukdomar som SLE (systemisk lupus erythematosus — en sjukdom där immunsystemet angriper den egna kroppen).
Tidigare graviditetskomplikationer: om du tidigare haft preeklampsi (havandeskapsförgiftning), placentaavlossning, ett barn som var för litet vid födseln eller ett dödfött barn.
Den aktuella graviditeten: tvillinggraviditet, äggdonation, graviditetsdiabetes, tecken på att barnet inte växer som förväntat (IUGR — intrauterin tillväxthämning) eller RhD-immunisering (en blodgruppskonflikt mellan din kropp och barnets blod).
Ålder och vikt: ålder 35 år eller äldre ökar risken för kromosomavvikelser, preeklampsi och kejsarsnitt. BMI över 30 ökar risken för graviditetsdiabetes och blodproppar.
Psykiska och sociala faktorer: svår förlossningsrädsla, pågående psykisk sjukdom, missbruk eller svåra sociala omständigheter kan alla motivera specialistkontakt.
Mödravårdscentralen (MVC) är alltid din baskoordinator. Barnmorskan följer dig under hela graviditeten och bedömer löpande om du behöver remiss — det vill säga en formell hänvisning — till specialistmödravård.
Remissprocessen ser ofta ut så här:
Vid inskrivningen (vecka 8–12) görs en fullständig medicinsk, psykologisk och social riskbedömning.
Om en riskfaktor identifieras — eller uppstår under graviditeten — skriver barnmorskan eller läkaren på MVC en remiss till specialistmödravård.
Du fortsätter ha dina ordinarie besök på MVC parallellt. Specialistmödravården är ett komplement, inte en ersättning.
Undantag: om du har typ 1-, typ 2-, LADA- eller MODY-diabetes kan du i många fall boka dig direkt hos Danderyds sjukhus eller Södersjukhuset — utan remiss.
Region Stockholm har specialistmödravård på fyra förlossningssjukhus, med något olika profiler:
BB Stockholm / Danderyds sjukhus: specialistmödravård och förlossningsmottagning öppen dygnet runt. Tar emot egenremiss vid diabetes. Tel. 08-123 578 88 (knappval 2).
Södersjukhuset: specialmödravård med diabetesmottagning och akutvård dygnet runt. Egenremiss accepteras vid diabetes. Akut: 08-123 626 80.
Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge: högriskprofil med specialvård för bl.a. organtransplanterade och HIV-positiva. Huserar Aurora-kliniken (för svår förlossningsrädsla) och en perinatalpsykiatrisk enhet (PPE) för psykisk ohälsa under och efter graviditet. Egenremiss accepteras.
Capio S:t Görans sjukhus: specialistmödravård med möjlighet till igångsättning av förlossning (induktion) från vecka 22.
Alla fyra sjukhus samarbetar med de lokala MVC-mottagningarna och erbjuder ultraljud, blodprovstagning och multidisciplinära team — till exempel ett diabetesteam bestående av barnmorska, obstetriker (läkare specialiserad på graviditet och förlossning) och diabetesspecialist.
Preeklampsi drabbar ungefär 3–4 procent av gravida i Sverige. Tillståndet uppstår efter vecka 20 och innebär att blodtrycket stiger och att ett eller flera organ — njurarna, levern eller blodet — påverkas. Det är ofta symtomfritt i början.
Symtom att känna igen:
Kraftig huvudvärk som inte går över med vanliga värktabletter
Synstörningar (flimmer, suddig syn, mörka fläckar)
Smärta i övre delen av magen, särskilt till höger under revbensbågen
Plötslig svullnad i ansiktet, händerna eller fötterna
Illamående och kräkningar i sen graviditet
Sök vård omedelbart om du känner igen dessa symtom. Ring din MVC, specialistmödravård eller 1177.
Behandling och förebyggande:
Lågdos aspirin (75 mg) till natten från vecka 12 till vecka 36 minskar risken med upp till 40 procent hos dem med hög risk — fråga din barnmorska om du bör ta det.
Om du redan har preeklampsi behandlas blodtrycket med läkemedel (labetalol eller nifedipin) och du följs noga med blodprover och CTG (fosterövervakning).
Det enda som botar preeklampsi är förlossning. Vid lindrig preeklampsi planeras förlossningen kring vecka 37. Vid svår preeklampsi kan det behövas tidigare.
Gestationsdiabetes betyder att blodsockret stiger under graviditeten hos någon som inte hade diabetes sedan tidigare. Det beror på att graviditetshormonerna gör kroppen mer okänslig för insulin. År 2024 fick 6,5 procent av gravida i Sverige diagnosen.
Screening sker via MVC. De flesta utan riskfaktorer kontrolleras med ett enkelt sockerprov runt vecka 25–33. Om du tillhör en högriskgrupp — tidigare graviditetsdiabetes, BMI över 35 eller nära släktingar med diabetes — erbjuds du ett glukosbelastningstest (OGTT) redan kring vecka 10–12.
Behandlingen följer en trappa:
1. Kost och motion: de flesta klarar sig med förändrad kost (mer fiber, mindre socker) och regelbunden rörelse. Du mäter blodsockret själv fem gånger om dagen.
2. Metformin: om kost och motion inte räcker är metformin (tablett) förstahandsvalet för de flesta.
3. Insulin: om tabletter inte är tillräckliga, eller inte är lämpliga just för dig, startar du med insulininjektioner.
Med rätt behandling kan de flesta komplikationer undvikas. Blodsockret normaliseras nästan alltid av sig självt efter förlossningen — men din risk för typ 2-diabetes senare i livet är förhöjd, så uppföljning är viktigt.
Förlossningsrädsla (det medicinska namnet är tokofobí) är en rädsla inför förlossningen som är tillräckligt stark för att påverka vardagen. Det drabbar 10–20 procent av gravida i Sverige och är lika vanligt hos dem som fött barn tidigare som hos förstagångsmammor.
Din barnmorska på MVC ska fråga om förlossningsrädsla vid besök i alla tre trimestrar och kan använda ett skattningsverktyg (FOBS-skalan) för att bedöma hur stark rädslan är. Ju tidigare du tar upp det — desto mer tid finns att arbeta med den.
Stöd och behandling:
Mild rädsla: samtal med din barnmorska, faktainformation och ett besök på förlossningsavdelningen för att bygga trygghet.
Måttlig rädsla: utökade samtal och läkarkonsultation.
Svår rädsla: remiss till Auroramottagning — en specialistmottagning för förlossningsrädsla. Behandlingen inkluderar kognitiv beteendeterapi (KBT) med specialiserade barnmorskor och läkare. Finns bl.a. på Karolinska Huddinge.
Målet är alltid att stödja en vaginal förlossning med en individuell förlossningsplan. Planerat kejsarsnitt kan i enstaka fall vara rätt väg vid svår psykisk sjukdom eller trauma.
Psykisk ohälsa under graviditet och det första året efter förlossningen kallas perinatal psykisk ohälsa. Det är vanligare än de flesta tror — ungefär 11 procent av gravida fick insatser för psykisk ohälsa under 2024, och uppskattningar tyder på att ännu fler hade behov av stöd.
De vanligaste tillstånden är depression (inklusive förlossningsdepression), ångest, sömnstörningar och, mer sällan, allvarliga tillstånd som bipolär sjukdom eller postpartumpsykos. Postpartumpsykos drabbar 1–2 per 1 000 födslar men är ett akut tillstånd som kräver omedelbar sjukhusvård.
Socialstyrelsens nationella riktlinjer (2025) kräver att mödrahälsovård och psykiatri har tydliga samverkansrutiner. I praktiken innebär det att du kan få kontakt med ett multiprofessionellt team: barnmorska, MBHV-psykolog (psykolog specialiserad på perinatal psykisk hälsa), kurator och vid behov psykiater.
Screening med EPDS-formuläret (Edinburgh Postnatal Depression Scale) görs av din barnmorska tidigt i graviditeten och av BVC runt 6–8 veckor efter förlossningen.
Beroende på din riskprofil kan du erbjudas ett eller flera av följande:
Extra tillväxtultraljud: var 2–4:e vecka för att kontrollera att barnet växer som förväntat.
Dopplerflödesmätning: mäter blodflödet i navelsträngens blodkärl för att kontrollera att moderkakan (placentan) fungerar bra.
CTG (kardiotokografi): registrerar barnets hjärtljud och eventuella sammandragningar — kallas ibland fosterövervakning eller NST (non-stress test).
Biofysikalisk profil: en kombinerad bedömning av fostrets rörelser, andningsrörelser, tonus och fostervatten via ultraljud.
Tätare blodprovstagning: kontroll av blodtryck, njurvärden, blodsocker och koagulation.
Vid riskgraviditet planeras förlossningen mer i detalj. Din barnmorska eller läkare diskuterar med dig om och när igångsättning (induktion) av förlossningen kan vara rätt — ofta kring vecka 37–41 beroende på din situation. Inte alla med riskgraviditet behöver igångsättning; målet är alltid att välja det säkraste alternativet för just dig och ditt barn.
Under förlossningen följs du och barnet tätare om du har en känd riskfaktor. Eftervården planeras individuellt — ofta med uppföljning hos din barnmorska, läkare eller specialist för att kontrollera att eventuella tillstånd (som blodtrycket efter preeklampsi eller blodsockret efter graviditetsdiabetes) återgår till det normala.
Ta upp alla dina medicinska grundsjukdomar och tidigare graviditetskomplikationer redan vid inskrivningen på MVC.
Fråga din barnmorska om du bör ta lågdos aspirin (vid risk för preeklampsi).
Berätta om förlossningsrädsla eller psykisk ohälsa tidigt — ju förr, desto mer stöd.
Spara telefonnumret till specialistmödravårdens direktlinje och veta när du ska ringa (tecken på preeklampsi, minskade fosterrörelser, blödning).
Vid diabetes: kontrollera vilken mottagning du tillhör och om du kan egenremittera.
Fråga om en individuell förlossningsplan — det är din rätt.
Ring 112 eller åk till närmaste förlossningsavdelning omedelbart om du märker:
Kraftiga blödningar
Plötsligt minskade fosterrörelser
Svår huvudvärk, synstörningar eller smärta i övre magen (tecken på preeklampsi)
Svullnad som plötsligt ökar kraftigt i ansikte, händer eller ben
Feber kombinerat med buksmärta
Tecken på postpartumpsykos (förvirring, hallucinationer, snabba humörsvängningar kort efter förlossningen)
Du kan alltid kontakta 1177 på telefon för råd om vart du ska vända dig.
1177.se — Havandeskapsförgiftning (preeklampsi)
1177.se — Graviditetsdiabetes
1177.se — Förlossningsrädsla
Socialstyrelsen — Nationella riktlinjer för graviditet, förlossning och tiden efter
Danderyds sjukhus — Specialistmödravård
Södersjukhuset — Specialistmödravård under graviditeten
Karolinska — Specialistmödravård Huddinge
Att upptäcka förändringar i kroppen kan väcka oro, och tanken på cancer kan kännas skrämmande. Läs mer om cancer här.
Hyperhidros orsakar överdriven svettning, ofta utan koppling till någon aktivitet.
