När en äldre person behöver vård från flera håll samtidigt kan det vara svårt att få en helhetsbild av situationen. Den här artikeln förklarar varför samordningen ofta brister och vad du som närstående kan göra för att få svar.
När en äldre person behöver vård från flera håll samtidigt kan det vara svårt att få en helhetsbild av situationen. Bristande samordning och information mellan olika vårdgivare kan leda till otrygghet och ökad risk för vårdskador, samtidigt som närstående ofta får bära ett stort praktiskt ansvar för att hålla ihop vården. Här får du en överblick över vad som händer när samordningen brister, vilka risker som finns, vad lagen kräver vid utskrivning och hur du kan gå tillväga för att framföra klagomål.
Det är vanligt att äldre personer och deras närstående upplever svårigheter med att få en sammanhållen och trygg vård när flera olika vårdgivare är inblandade. När ansvaret för vården sprids mellan olika instanser händer det att ingen tar ett tydligt helhetsansvar. Detta leder ofta till att viktig information inte når fram till alla berörda parter, vilket skapar en osäker situation för den som är sjuk. Det innebär i praktiken att den äldre patienten kan hamna i ett glapp mellan olika medicinska bedömningar och sociala insatser, där ingen enskild aktör ser till hela livssituationen eller det totala vårdbehovet.
I många fall faller det praktiska ansvaret för att samordna insatserna på de närstående. Det kan innebära en betydande belastning att behöva säkerställa att information följer med mellan olika möten och vårdgivare. Att närstående oftare framför klagomål för äldre än för andra åldersgrupper förklaras bland annat med att den äldre patienten ofta är beroende av stöd i sina kontakter med vården. Denna analys belyser hur närstående ofta fungerar som en informell länk i vårdkedjan, vilket skapar en ojämlik situation beroende på om den äldre har ett aktivt nätverk eller inte.
Klagomål som rör äldre personer handlar ofta om brister i samverkan mellan olika vårdenheiten. Det kan röra allt från medicinska bedömningar och behandlingar till den dagliga omvårdnaden och planeringen av framtida vård. När information inte överförs på ett korrekt sätt ökar risken för avvikelser som i förlängningen kan leda till vårdskador. Socialstyrelsen beskriver att brister i samverkan utgör en stor systemrisk för patientsäkerheten. Det handlar om att den samlade kunskapen om patientens tillstånd splittras upp, vilket gör det svårare att upptäcka försämringar i tid eller att förstå hur olika symtom hänger samman.
För personer över 80 år finns det vissa områden som är särskilt framträdande i klagomålen jämfört med andra åldersgrupper. Det handlar bland annat om fallskador och otillräcklig omvårdnad. Ett annat återkommande problem är läkemedelsbehandlingar, där kombinationer av mediciner eller doser inte har anpassats för en äldre person. Bristande samordning kan enligt Myndigheten för vård- och omsorgsanalys leda till sämre eller helt utebliven behandling, vilket i sin tur kan försämra hälsan. När olika läkare skriver ut mediciner utan att ha tillgång till den fullständiga läkemedelslistan ökar risken för interaktioner och biverkningar som kan vara mycket allvarliga för en skör person.
När en patient ska lämna sjukhuset finns det tydliga regler för hur informationen ska hanteras. Syftet är att säkerställa att nästa vårdgivare, till exempel hemtjänsten eller hemsjukvården, är förberedd. Många anmälare uppger dock att patienter skrivs ut utan att tillräckliga förberedelser har gjorts i hemmet. Det förekommer också att närstående inte informeras eller inte har möjlighet att ta emot patienten, vilket skapar oro och otrygghet. Denna brist på framförhållning kan leda till att den äldre kommer hem till en bostad utan mat, mediciner eller den hjälp som krävs för att klara vardagen.
Lagen säger: När behandlande läkare bedömt att en patient är utskrivningsklar ska slutenvården så snart som möjligt underrätta berörda enheter om denna bedömning, om sekretess eller tystnadsplikt inte hindrar det. Slutenvården ska överföra nödvändig information till berörda enheter senast samma dag som patienten skrivs ut från slutenvården, om sekretess eller tystnadsplikt inte hindrar det. Om patienten efter utskrivning behöver insatser från både region och kommun ska en samordnad individuell planering genomföras av representanter för de enheter som ansvarar för insatserna. Denna lagstiftning är till för att skapa en sömlös övergång, men i praktiken vittnar många om att tidsbrist och kommunikationsmissar gör att planeringen inte alltid blir så noggrann som lagen kräver.
En vanlig orsak till att information inte delas mellan olika vårdgivare är reglerna kring sekretess. För att en vårdgivare ska få lämna ut uppgifter till en annan krävs det som huvudregel att patienten har lämnat sitt medgivande. Multisjuka äldre är en grupp som är särskilt utsatt för risken att viktig information faller bort i dessa övergångar. Om patienten har kognitiva nedsättningar kan det vara ännu svårare att säkerställa att medgivandet hanteras korrekt och informationen når fram till rätt person i rätt tid.
Även kontakten med närstående påverkas av tystnadsplikten. Vårdpersonal måste alltid göra en bedömning av vad som får delas, vilket kan leda till att närstående upplever att de inte får den information de behöver för att kunna ge stöd. IVO konstaterar att utebliven information till både patienter och närstående är ett återkommande problem i de klagomål som utreds. Det skapar en frustration hos de anhöriga som vill hjälpa till men som hindras av att de inte får veta vad som har beslutats eller vilka medicinska förändringar som gjorts. Denna osäkerhet försvårar möjligheten att vara ett effektivt stöd i hemmet efter en sjukhusvistelse.
För att underlätta samordningen finns det olika verktyg och roller inom vård och omsorg. En samordnad individuell plan (SIP) är ett lagstadgat verktyg som ska användas när en person behöver insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Bestämmelserna om detta infördes redan 2010, men Myndigheten för vård- och omsorgsanalys påpekar att det finns begränsad statistik om hur ofta dessa planer faktiskt används och vilken effekt de har. En SIP ska tydliggöra vem som gör vad, när det ska ske och vem som har det övergripande ansvaret för att planen följs, vilket är avgörande för att undvika att patienten faller mellan stolarna.
I vardagen kan man även ha kontakt med en fast vårdkontakt eller en fast omsorgskontakt. En fast omsorgskontakt kan efterfrågas via kommunen för att skapa mer kontinuitet i omsorgen. Denna person ska vara den trygga punkten som har bäst kännedom om den äldres behov och önskemål i det dagliga livet. Som närstående kan du ha kontakt med dessa personer, men vårdpersonalen måste alltid förhålla sig till gällande sekretessregler vid informationsutbyte. Det är viktigt att förstå att även om en fast kontaktperson finns, så krävs det fortfarande en aktiv dialog mellan alla inblandade parter för att samordningen ska fungera i praktiken.
Om du eller en närstående upplever brister i vården finns det fastställda vägar för att få hjälp och vägledning. Det första steget är att kontakta den mottagning eller avdelning där vården gavs för att ge dem möjlighet att svara på dina synpunkter. Det är ofta det snabbaste sättet att reda ut missförstånd eller få förklaringar till varför vissa beslut fattats. Genom att föra en direkt dialog kan man ibland lösa problemen innan de hinner växa sig stora eller leda till allvarliga konsekvenser för den äldres hälsa.
Om du inte får de svar du behöver kan du vända dig till patientnämnden i din region. Patientnämnden är en fristående instans som kan hjälpa dig att få svar på klagomål och informera om dina rättigheter. De fungerar som en länk mellan patienten och vården och kan bidra till att förbättra kommunikationen. De kan också hjälpa till med att formulera klagomål och se till att de hamnar hos rätt beslutsfattare inom vårdorganisationen.
Du kan även anmäla klagomål till IVO. Och IVO bör du ha kontaktat antingen vårdgivaren eller patientnämnden innan du gör en anmälan till myndigheten. IVO utreder främst klagomål som gäller allvarligare händelser i vården där patientsäkerheten har äventyrats. Under 2025 fattade myndigheten 88 beslut där brister konstaterades i vården av patienter som var 80 år eller äldre. Detta visar att patientnämnderna spelar en central roll i att hantera missnöje och många problem kan adresseras på regional nivå innan de blir föremål för statlig tillsyn. Att känna till dessa vägar är en viktig del i att kunna tillvarata den äldres rätt till en trygg och samordnad vårdmiljö.
Närstående får ta stort ansvar när äldre behöver vård — Stödjer fakta om klagomålsvolymer för 80+, brister i samordning och närståendes ansvar.
Lag (2017:612) om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård — Stödjer lagkrav vid utskrivning och samordnad individuell planering.
Om du inte är nöjd med vården — Stödjer information om klagomålsvägar och patientnämndens roll.
Fasta kontakter i vård och omsorg (Fast vårdkontakt / fast omsorgskontakt) — Fast omsorgskontakt efterfrågas via kommunen. Närstående kan behöva information men vårdpersonal måste ta hänsyn till tystnadsplikt/sekretess. Det kan finnas flera samordnande kontakter (t.ex. kontaktsjuksköterska) som också kan vara fast vårdkontakt.
Samordning med svårigheter – Tillämpningen av samordnad individuell plan (SIP) (Rapport 2025:2, PDF) — Stödjer fakta om konsekvenser av bristande samordning och historik kring SIP.
Samverkan och kontinuitet (riskområde inom patientsäkerhet) — Stödjer fakta om systemrisker vid bristande samverkan och medgivande för informationsutbyte.
Hyperhidros orsakar överdriven svettning, ofta utan koppling till någon aktivitet.
